10. Den fria människan – finns hon

”Tänk själv, människa! Följ inte med flocken, människa! Lita på dig själv, människa!”

 

Den frihetsbejakande människan

Det moderna idealet, att man ska vara fri, självständig, oberoende och tänka själv. Lever vi upp till det månne? Och om vi inte gör det själva, gör människor i vår omgivning det?

Om vi försöker göra oss en bild av den ”frihetsbejakande människan”, av segraren som njuter frukterna av all den frigörelse vi ägnat oss åt sedan sextiotalet.  Existerar hon just bara som bild, eller finns hon även på riktigt?

När vi tittar in i renoverade allmogetorp, i mexitegelvillor med välansade trädgårdar, i slitna hyresrätter i kranskommuner, eller i obegripligt dyra bostadsrätter i stadskärnorna – ser vi henne då? När vi går på stadens gator och kikar över axeln i kön till lunchrestauranger som serverar dagens rätt med valfri dryck, sallad och kaffe för knappa hundralappen – ser vi någonsin den fria människan av kött och blod då? Existerar hon i verkligheten eller är hon bara en schablon som figurerar i nyliberala stridsskrifter och i nationalekonomernas våta drömmar över den perfekta marknadsvarelsen?

Fostrad till att vara fri?

Ja, kanske att vi ser henne. Och kanske att hon i någon mån är fri. Men ibland får jag för mig att hon är fri till stor del för att hon är fostrad och formad till att vara fri – inte för att hon själv har valt det. Hon försöker vara fri för att leva upp till den rådande normen. Hon försöker att agera självständigt och oberoende för att inte verka gammaldags eller oflexibel eller beroendeberoende. När tidens vindar blåser och sänder ut nya signaler om på vilket sätt man ska vara fri, så går hon som en fri individ glatt åt det håll som vinden blåser.

Om man däremot letar efter individer som i realiteten lever upp till de värderingar vi segrare säger oss hylla – det vill säga verkligt autonoma människor som gör egna val utifrån sig själva obeoende av  omgivningens reaktioner – då lyser dessa normalt med sin frånvaro. De fåtal gånger vi stöter på dem så beundrar vi dem ofta på avstånd för deras starka integritet.  Men vi tycker samtidigt att det är ganska skönt om de inte hamnar i just vår arbetsgrupp. De är ju trots allt lite väl osmidiga, eller hur?

 * * *

Låt mig förtydliga mig på en punkt här. Med segrarna menar jag inte alls nyliberaler i motsats till sossar och proggare, eller egoister i motsats till solidaritetsförespråkare. Med segrare menar jag alla som åtminstone i teorin bekänner sig till individens rätt att själv fritt bestämma hur hon ska tänka och bete sig – snarare än att foga sig, ta skeden i vacker hand och veta hut. (Detta även om många av oss ”segrare” redan vid en ganska låg stressnivå brukar börja åkalla diverse grumliga eller repressiva argument för att få vår – rationellt väl underbyggda – vilja igenom.)

 * * *

Vad segrarna drömmer om natten

Det finns ett annat sätt att försöka komma dem närmare in på livet. I väntan på gryningens återkomst, vad drömmer de jag kallar för segrarna om i sina VDN-provade och allergitestade sängar?

Jo, de drömmer att de köper sig en minigrävare på Bauhaus och kör den i sakta mak genom stan. Först längs gågatan i city, och sen hemåt genom villakvarten där det helt självklart står vältvättade minigrävare i silvrig metallic-lack i stället för bilar på garageuppfarterna. Väl hemma på sin egen tomt börjar de gräva ett hål i marken med sikte mot jordens medelpunkt. Äntligen ska de få reda på vad man först stöter på: Friskt källvatten eller vulkanisk eld? Ju längre ner i underjorden de kommer så förnimmer de en allt större trygghet i att vara omslutna, i märklig kontrast till den instängda, klaustrofobiska känsla de brukar känna nere i tunnelbanan.

De drömmer att det växer ut vingar på deras armar, och att de som vardagsklädda änglar stiger så högt upp ovan molnen att de kan skymta jordens rundning. Där uppe i den tunna svala etern hör de sällsamma, undersköna melodier. De försöker spela in dem med diktafonfunktionen på mobilen, men när de ska spela upp dem nere på marken så är displayen tom förutom texten ”Ett samtal missat”.

De drömmer att de kämpar sig fram genom en tät snårig skog till de plötsligt kommer till en glänta. Där sitter en underskön grekisk gudagestalt nästan naken vid en eld. De räcker honom sin jacka för att han inte ska frysa. Men han lägger bara jackan på elden och betraktar med outgrundlig blick hur den förtärs i lågorna.

Till slut drömmer de att de vaknar på morgonen i sitt hus och att huset är fullständigt igensnöat. Det går varken att öppna dörrar eller fönster, men i köket hittar de en lucka upp till vinden de aldrig sett tidigare. När de klättrar upp genom luckan kommer de till en ateljé där en stor duk är uppställd på ett staffli. Precis när de tagit en kolbit i handen och skissat en första djärv linje i ett självporträtt så vaknar de upp ur drömmen…

 * * *

Fråga mig inte vad de här drömmarna betyder. Men det verkar inte bättre än att varje gång vi lyckas nagla fast en myt med en rationell förklaring, så riskerar förklaringen att förvandlas till en ny myt så fort vi vänder ryggen till.

 

Lämna en kommentar