3. Något som fattas

Något som fattas i den bästa av världar

Ren luft, levande natur och gott om utrymme. Omfattande juridiska och ekonomiska rättigheter. Frihet att välja livsstil efter eget tycke och smak. Bra utbildning, god allmänbildning, fri information och med globala mått förbannat gott om pengar. Grattis! Lagomlandet Sverige i början av 2000-talet är till det yttre nog ett av de bästa samhällen man kan tänka sig att leva i…

Likväl är det som om något fattas oss. Trots att vi är välinformerade, medvetna och självständigt tänkande individer, trots att vi med hjälp av politisk och social kamp har erövrat omfattande friheter och rättigheter, och trots hela vår anhopning av surt eller glatt förvärvade resurser verkar det ändå som om det är något fundamentalt som inte stämmer. Kartan och verkligheten glappar på något märkligt sätt hela tiden…

Vi vet inte

Våra parrelationer krisar på löpande band och vi vet inte om vi ska försöka med mer känsloprat, fler kommunikationskurser och mer familjerådgivning, eller om vi ska svära evig trohet framför altaret och sedan inte dalta mer med våra tvivel.

Vi är förvirrade vad gäller familjenormer och barnuppfostran och vet inte om vi ska fortsätta med vår demokratiska myspedagogik eller om vi ska gå tillbaka till tydliga regler och ordning och reda.

Vi känner oss kluvna vad gäller släkt och traditioner och vet inte om vi ska bojkotta julen för att vi inte känner ett dugg gemenskap med våra mostrar och farbröder, eller om vi tvärtom ska arrangera en släktträff med alla generationerna, för att få kontakt med våra rötter och knyta ihop vår alltmer fragmenterade tillvaro.

Vi är vilsna i våra könsroller och vet inte om vi ska kräva att det kvoteras in fler manliga barnskötare på dagis och fler kvinnliga chefer i storbolagens styrelser. Eller om vi ska sluta att vara så förbannat politiskt korrekta och tycka att det är väl okej att kvinnorna lagar snitsiga förrätter och pratar heminredning medan männen byter däck på bilen innan de kör till köpcentret för att köpa parabolpaket för att kunna få in fler sportkanaler på widescreen-tv:n.

Vi slits mellan trygghet och frihet och tvekar om vi ska ta ett lån med månatlig amortering för att kunna köpa en vettig bostad och stadga oss, eller om vi ska ha kvar vår billiga, sunkiga etta så att vi lätt kan ge oss i väg om vi får ett halvårs projektanställning i Kalmar, eller får för oss att tillbringa vintern i fjällen som skibum.

Möjligheter och rättigheter

Vi har god råd nog att åka på charterresor till andra sidan jordklotet, och vi har rätt att jobba var vi vill inom EU. Men när vi ska åka hem igen så är vi inte alldeles säkra på vart hem är någonstans. Vi själva och de flesta vi känner flyttar nämligen runt som skållade råttor hela tiden, i takt med att barnen byter skola eller att de vuxna byter partners, utbildningar, jobb och livsfaser.

Vi är ett föregångsland vad gäller jämställdhet, och samtidigt har vi störst antal ensamhushåll i världen. Vi har en öppen och liberal syn på känslor och psykiska problem, och en väl utbyggd socialtjänst och psykvård, och likväl har vi en ökande psykisk ohälsa och höga självmordstal. Vi har åtta riksdagspartier som alla med darr på rösten nämner skolan i sitt mantra över prioriterade frågor. Men skolan, liksom de flesta andra, verkar djupt förvirrad över vad ”Kunskap för Livet” egentligen innebär nuförtiden, och ungarna lär sig ändå det mesta själva, hemma framför datorn.

Vi har möjlighet att välja mellan femtioelva pensionsfonder med miljö- etik- eller högriskprofil och precis när vi skakat på huvet och utbrustit: ”Hur faan ska jag kunna ta ställning till det här?” så ringer pappa på mobilen och vill ha hjälp att välja el- eller teleleverantör. Vi blir erbjudna att själva sätta ihop ett paket för vår kompetensutveckling på jobbet, och vi längtar mest efter att Gandalf från Sagan om Ringen ska komma upp ur ett hål i marken och säga: ”Följ mig, mitt barn”, eller att Muminmamman ska breda ut en picknickfilt på gräset och duka upp med saft och bullar. Och att någon kommer och säger att det är lugnt, vi får göra som vi själva vill, är det sista vi vill höra.

Glädje, sorg, frid eller logistik

När höstterminen går mot sitt slut och året ska summeras så står vi där med våra nya nätverksfamiljer efter ett antal skilsmässor, omgiften och nya separationer. Julhelgen firas med barnen, barnens halvsyskon, och deras halvsyskon, och det ligger fler paket än någonsin under granen.

Men ingen tror längre på tomten. Ingen har tid eller ork att riktigt känna varken glädje, sorg eller frid för alla är helt upptagna med att få logistiken att gå ihop. Och mer valfrihet kommer på intet sätt att göra saken bättre.

Efter julledigheten fasar vi för att gå tillbaka till jobbet igen. Och veckotidningarnas löpsedlar: ”Tio Tips: Så tar du tag i din vinterdepression!” är droppen som får bägaren att slutgiltigt rinna över där vi släpar säcken med julklappar att byta över köpcentrets snömoddiga parkeringsplats i den gråkalla blåsiga skymningen. För hela tillvaron verkar plötsligt vara ett enda stort oupphörligt tagandes tag i, när allt vi längtar efter är att någon eller något ska hålla oss, så att vi för en gångs skull ska kunna få släppa taget. Och ännu mer information eller nya, effektivare metoder kommer inte att hjälpa ett jävla dugg…

Välkomna till den moderna vilsenheten!

Lämna en kommentar