Rötter – inledning

”Vadå inga traditioner? Visserligen har jag inte en fäbodstuga där både jag, min mor, och min mormor har vallat getter i vår ungdoms dar. Men jag har varit på Roskilde-festivalen i snart tio år i rad nu, och jag har ett favorithak på Klostergatan där jag har brukar ta en latte och en cheesecake varje gång jag har fått A-kassa…”

Få syn på sitt liv

En av mina favoritsysselsättningar när jag känner mig lite otydlig, och har ett behov av att få syn på mitt liv är att fundera över olika aspekter på mitt eventuellt kommande bröllop. Eller mer specifikt: Om jag skulle gifta mig – var skulle jag vilja göra det? och vem skulle jag vilja bjuda? (Däremot vem jag skulle gifta mig med klurar jag märkligt nog inte på. Kanske att jag tror att livet kommer att visa det för mig när det väl är dags.)

I vardagens osorterade ström av små och stora bestyr så upplever jag det som en befriande kontrast med livets högtidliga övergångar. Att göra en lista över vilka jag vill bjuda på mitt bröllop ställer frågan om vem jag hör ihop med på sin spets. Att fundera över var jag vill gifta mig hjälper mig att få syn på var jag hör hemma.

Så var vill jag gifta mig? När jag skriver det här bor jag i halvmiljonstaden Göteborg. På Hisingen, där jag har råkat få en lägenhet, känner jag inte någon överhuvudtaget. Eller rättare sagt, jag vet att en del av mina bekanta bor där, men jag vet inte ens var. Däremot bor många av mina nära vänner i andra delar av Göteborg, en stad som jag i mångt och mycket gillar och trivs i. Men hör jag hemma här? Skulle jag vilja gifta mig här? Nä, det vill jag ju göra i min hemtrakt.

Höra hemma

Min hemtrakt – det vill säga där jag är uppväxt – är Kullabygden. Från att jag var nio till att jag flyttade hemifrån bodde jag i ett radhus i Viken norr om Helsingborg. Problemet är bara att det radhusområdet känner jag mig aktivt främmande inför. Förutom mamma och några väninnor till henne känner jag knappt en enda människa i Kullabygden. Just nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka dit.

En annan möjlig hemtrakt är Helsingborg där jag gick i gymnasiet, och där jag sedan bodde de nästföljande åren. För mig var gymnasieåren en härlig tid med tydlig tillhörighet och tydliga begränsningar att försöka övervinna. Under ett antal år efteråt utgjordes min primära identitet av att jag hade gått ut gymnasiet och nu var ute i stora fria livet. Men vid någon punkt växte jag naturligtvis ur den identiteten, och min relation till tiden efter gymnasiet såväl som till platsen Helsingborg fick plötsligt lite nostalgivarning över sig.

Hemtrakt sökes

Faktum är att jag kan komma på mig själv med att hoppas att min blivande frus släkt ska ha ett sommarställe som varit i släktens ägo i generationer, och där hon har en stark och naturlig förankring. Nära sommarstället bör det finnas en lantligt belägen gammal kyrka att gifta sig i. Kort sagt drömmer jag om att via giftermål kunna få tillgång till någon slags ställföreträdande rötter.

Jag tror inte att jag är den enda fria och kringflyttande tätortsbon här i landet som har haft drabbats av hemlängtan och plötsligt kommit på att de inte vet var det där hem egentligen ligger någonstans. Endera dan slår säkert någon mynt av saken och ger ut en självhjälpsbok på temat: ”Så skaffar du dig en hemtrakt snabbt och enkelt!”.

Livsplaner i retrospektiv

För en tid sedan gjorde jag en kort resa och hälsade på några vänner i Skåne. Under en och samma dag var jag runt både i Helsingborg, Malmö och Lund, tre städer som jag tidigare har bott i kortare eller längre perioder. Jag passerade ett antal av mina hemvana kvarter och platser och fick ett ovanligt komprimerat perspektiv på mina gamla ”livsplaner”. För till varje ställe som jag den gången valde att bosätta mig på, till varje kurs jag valde att studera, till varje jobb jag valde att börja på, och till varje projekt jag valde att engagera mig i, så gjorde jag upp mer eller mindre komplett livsplaner som sträckte sig långt in i framtiden.

Dessa planer innehöll olika byggstenar till en meningsfull tillvaro; jag ville bygga upp något hållbart, hitta vänner, skaffa mig stamställen och favoritplatser, och framför allt skapa meningsbärande sammanhang. Jag kanske inte trodde att jag skulle bo på just den platsen, eller driva just det projektet till jag gick i pension, men ändå. I anslutning till varje boende eller projekt så skapade jag mig en mental bild av hur jag skulle gestalta mitt liv.

Nu gick jag omkring i samma kvarter ett tiotal år senare och insåg att alla de där livsplanerna och livsbilderna varit skrivbordskonstruktioner, baserades på orealistiska idéer om vem jag var och vad jag behövde för att skapa en fungerande och tillfredställande tillvaro.

Flytta vidare

När jag inte kände mig hemma i mina gamla gymnasiekretsar, så flyttade jag till Lund utifrån en bild av att jag skulle hitta mina likar bland studenterna där. Väl där gick jag med i olika föreningar i tron att jag skulle engagera mig i dem i många år. Men efter bara ett halvår lämnade jag Lund och pluggade i stället en termin engelska i Brighton, innan jag återvände till Helsingborg där jag hade gått gymnasiet.

Några år senare kände jag mig splittrad och rotlös inne i stan (Helsingborg) och bestämde mig för att flytta ut på landet i tron att jag där skulle finna den enhetlighet och grundning jag sökte. Ett fullt rimligt experiment för all del – men dessutom började jag plantera fruktträd som skulle ge frukt först ett antal år senare. Frågan var bara om jag verkligen hörde hemma på landet, eller om jag mest ville höra hemma på landet?

När jag blev så småningom blev ensam och lappsjuk därute på vischan, fem mil från någon jag kände, kom jag att tro att det var i Malmös kulturkretsar jag skulle hitta den rätta stimulansen. Men var jag på riktigt intresserad av kultur, eller ville jag bara få vara med i ett socialt sammanhang som verkade lockande? Och vad skulle i så fall min egen fasta punkt vara?

Mina långsiktiga planer – för stunden

Så här i efterhand är det uppenbart att de här planerna förutom att vara orealistiska, dessutom var väldigt tillfälliga till sin karaktär. De var förhoppningar om något – eller reaktioner gentemot något – som för stunden råkade ta väldigt stor plats i mitt sinne. Jag säger inte att det här nödvändigtvis var bortslösade år. Jag säger bara att jag var snabb att anpassa färdplanen efter den terräng som omgav mig för ögonblicket. Men att jag ändå trodde att jag hade gjort upp en allmängiltig färdplan.

Kommen till den punkten så väcks omedelbart frågeställningen – är det likadant i dag. Är de livsplaner jag har idag tillfälliga dagsländor som bara tjänar som rättfärdigande av de val jag råkat göra? Kommer jag om tre år att tycka att de fundament jag försöker skapa mitt liv utifrån idag är lika påhittade som jag tyckte att mina gamla livsbilder var efter min Skåneresa?

”Hur kan vi veta när vi bör stanna kvar och hålla fast, och när vi bör släppa taget och gå vidare? Är det lönt att slå ner bopålen och satsa på något permanent när vi själva ständigt förändras?”


Resten av det här kapitlet är lösenordsskyddat!

Skriv upp dig på bokprojektets mejl-lista genom att skicka ett e-mail till vilsenheten@magnusskanberg.se så får du lösenordet per mejl direkt.

Framöver får du också uppdateringar när nya kapitel publiceras, och när hela boken är färdig och finns att beställa med mera. Du kan enkelt gå ur mejl-listan om du inte vill ha fler mejl.

 * * *

Kan man lita på sin lust

Det är inte utan att jag…


Stora planer

De flesta stora språng framåt i världshistorien…


Nublindhet

Om jag ska titta på saken med mer försonande ögon…


Hålla fast

Parallellt med att bara hoppa lättvindigt till nya tuvor…


Lämna en kommentar