8. Segrarna

Segrarna – vilka är vi

Vad är utmärkande för oss som har gått segrande ur den stora striden om värderingar och världsbilder? Vad var det vi kämpade för? Vad står det på våra fanor? Hur låter våra presskommunikéer och våra högtidstal? Vad säger vi mellan skål och vägg när vi fått lite innanför västen? Vad drömmer vi om i sömnen under mjuka dunbolster? Och vad vill vi nu, när striden är överstånden? Låt oss försöka destillera fram essensen av den nya värdegrund och den förståelse av tillvaron som vi segrare bekänner oss till och nu håller på att sprida till varje avlägsen vrå av planeten…

Individ – inte grupp

Utgångspunkten för detta förhållningssätt till världen menar jag alltså är individen, en självständig och separat människa som utgår från sig själv när hos ska välja hur hon ska agera i livet. Hennes handlande präglas i högre grad av hennes egna ståndpunkter än av hennes koppling till sådant som släkt, grupp, religion, klass, stat, tradition och konvention.

Det innebär inte alls att hon med nödvändighet är en egoist eller en opålitlig svikare. Det innebär bara att hon tenderar att fatta sina beslut utifrån sina egna inre överväganden och intressen, snarare än utifrån en yttre pålagd konvention eller en viss grupptillhörighet. Eller i alla fall att hon har det som ideal.

Just här ligger kanske den centrala skillnaden mellan då och nu. Nutidens människa kan verka lika anpassad som någonsin, men till skillnad från förr socialiseras hon idag in i en kultur som säger att individen bör bestämma själv.

Frihet – inte tvång

Så vad vill då denna individ? Jo, primärt vill hon ha frihet. Frihet att göra som hon själv vill. Pappa ska inte bestämma, Mamma ska inte lägga sig i, och Farbror Staten ska överhuvudtaget inte sticka upp sitt fula tryne gällande vad hon ska få göra eller inte: Inte om vilka Tv-kanaler hon ska få titta på, inte om vilka dagar hon ska få köpa alkohol, inte om vem hon ska få gifta sig med, inte om hur onyttig mat hon ska få stoppa i sig. Undantagen är väl ungefär heroin, barnporr och dödshjälp.

Och om Gud vill vara med i matchen så får han väl presentera Tio Guds Förslag, och sen tar vi in andra offerter innan vi sätter oss ner och går igenom beslutsunderlaget.

Åtgärd, metod, resultat

Vad är det då den fria individen ska fatta beslut om? Jo, om lämpliga åtgärder för att åstadkomma det hon vill. Hon vill uppnå något, och för att göra det så behöver hon vidta åtgärder enligt lämplig metod.

Hur ska hon kunna veta vilken som är den bästa metoden då? Jo, hon skaffar sig tillräckligt med information, och utifrån det gör hon rationella överväganden för att uppnå effektivast möjliga resultat

Den moderna devisen

Om man knyter ihop ovanstående ingredienser till en helhet får man ungefär följande devis:

INDIVIDENS rätt
att utifrån sin egen FRIA VILJA,
välja att ÅTGÄRDA olika problem
med lämplig METOD
utifrån RATIONELLA överväganden
baserade på objektiv INFORMATION
för att uppnå önskat RESULTAT
på EFFEKTIVAST möjliga vis.

Detta är i koncentrat vad som står på den segrande härens standar och fanor. Detta är den kondenserade essensen av vad segrarna har tillkämpat sig i det värderingskrig som har rasat i västerlandet de senaste århundradena.

(Klipp gärna ut devisen och ha med den i plånboken, om du är rädd för att drabbas av plötslig minnesförlust eller sinnesförvirring och glömma bort den. Den är trots allt fundamentet för hur du och jag lever våra liv, och det kan ju vara smidigt att ha uppskrivet på en kom ihåg-lapp.)

Devisens påverkan

Här närmar vi oss kärnan för den här bokens upptäcktsresa in i vår samtid: Hur påverkas ett samhälle av dessa värderingar? Hur påverkas individernas inre liv? Och hur påverkas individernas relationer till varandra?

Eller annorlunda uttryckt: Vilka mänskliga och samhälleliga frågeställningar och problem går att förstå och hantera med hjälp av den syn på livet och värden som formuleras i devisen. Och vilka aspekter av mänskligt och samhälleligt liv fastnar inte ens på gaffeln?

Segermakternas presskommunikéer

Normalt viftar nu inte segrarna öppet med den här rättframma devisen. I det man skulle kunna kalla för segermakternas presskommunikéer – det vill säga de sätt som förespråkarna för det moderna samhället argumenterar för sina idéer och rättfärdigar sina värderingar – så lägger man ut texten på ett mer inlindat och sirligt sätt. Här betonar man vikten av sådant som demokrati, mänskliga rättigheter, personlig frihet under ansvar, egendomsskydd samt behovet av framsteg och utveckling. Man understryker att yttrandefrihet och fria medier är nödvändigt för att skapa mångfald i den offentliga debatten så att väljarna utifrån det ska kunna välja lämpliga företrädare att styra landet så effektivt som möjligt. Och man framhåller att på motsvarande sätt så vet den vuxne individen bäst sina egna behov och ska därför ges största möjliga frihet att själv kunna välja mellan olika producenters erbjudande av varor och tjänster på den öppna marknaden för att därigenom optimera samhällets produktion. ”Ugh! Den fria världen har talat.”

Och jag instämmer – motvilligt – på varje enskild punkt: Rätten att i yttrandefrihetens namn förpesta gator och torg med löpsedlar om såpaskådisars bröstoperationer är att föredra framför censur. Det svenska lagstadgade skyddet av prylsamhället är att föredra framför än kommuniststaternas rätt att beslagta enskild egendom. Samtidens betonande av personligt ansvar är att föredra framför ursäkten att ”vi bara lydde order” från dem som genomförde förintelsen under andra världskriget. Det anonyma systemet med socialbidrag är att föredra framför bondesamhällets fattighjonsauktioner och sociala kontroll. Valrörelsernas fördummande slagordsdebatter är att föredra framför diktatur eller teknokratiskt expertvälde. Och stormarknadernas utbud av hundratals godissorter och tiotals kattmatssorter är väl bättre än planekonomiska centraliserade beslut om vad vi konsumenter vill ha och behöver antar jag. Nej vänta lite, det tycker faktiskt inte just jag*. Men det tycker däremot Pelle Svensson och Lisa Olsson på gatan, liksom deras kusiner och bryllingar. Och det är de som ska bestämma det, och inte jag. Det är jag jävligt noga på! Och det hoppas jag att du är också…

(* Jag minns hur oerhört befriande jag tyckte det var att lämna det skrikiga, pråliga, ytliga och bullimiska Västberlin, och komma till det stillsamma, lugna och opolerade Östberlin innan muren föll. Okej det kan väl vara kul med tjugo sorters godis i affärerna, men vi behöver faktiskt inte tvåhundra. Och jag har inga problem med att överlåta beslutet om vilka tjugo till någon annan… Tänka sig, genom att köpa den här boken har ni närt en planekonom vid er barm.)

Mellan skål och vägg

Nåväl! Att segrarnas presskommunikéer är sirliga och hala är på intet sätt förvånande. Pressekreterare tjänar ju ändå 40-50 laxar i månaden för att få saker att låta bra, och något ska de ju göra för pengarna. Men vad tycker segrarna egentligen? Hur ser deras personliga övertygelse ut om man skrapar lite på ytan? Vad säger de till exempel mellan skål och vägg?

Jo, mellan skål och vägg säger de lite överslätande att på många sätt var det ju bättre förr, men det går ju inte att vrida klockan tillbaka. De säger att det är ju bra med frihet rent principiellt, men de flesta är ju inte riktigt mogna att hantera den. (Intressant nog räknar de då alltid sig själva som ett undantag). En falang säger att allt är sossarnas fel. Sossarna var bra fram till femtio-sextiotalet, det är dem vi har att tacka för vårt välstånd, men nu håller de på att förstöra landet.

Vi var på rätt spår

En annan falang säger att vi var på rätt spår, men de sista årtiondena så har allt börjat gå snett. För mycket stress, för stort informationsutbud, allt mer skräp på TV, för giriga bankchefer, för lite samhällsmoral. Men vi kan inte vända på utvecklingen. Och värdet på bostadsrätten fortsätter ju bara att stiga, och det tackar man ju inte nej till. Dessutom har vi ju sommarstället; det är för skönt att komma ut på landet ibland. Där är det ju som det alltid har varit. Och man kan ju eftersända Dagens Nyheter. Ska du inte ha en hutt du också? Det sitter jävligt fint efter en hård vecka på jobbet, massa förbannade kommittémöten om hur vi ska implementera visionen om en lärande organisation med individansvar hos samtliga medarbetare. Botten upp!

Bättre förr?

Vadå, var det bättre förr? I så fall när? Kanske på femtiotalet, när Sverige fortfarande hade en lag som förbjöd samer att bo på hotell (eftersom deras kläder luktade rök)? När skolagan inte var avskaffad? När Sverige prospekterade möjligheterna att skaffa en egen atombomb. Och när i stort sett allt som spelas på P3 idag betecknades som fördärvlig negerjazz av landsortspressens ledarskribenter?

Och det där med för stort informationsutbud, var det verkligen på 90-talet det blev ett problem? Var det inte när boktryckarkonsten kombinerades med idén om uppslagsverket på 1700-talet som vi rent principiellt fick tillgång till mer information än vad vi påstås kunna hantera?

Eller skräpet på TV? Folk ser väl på sådant som de gillar? Annars kan de ju bara välja någon av alla de andra kanalerna. För vi var väl för människors rätt till sitt eget fria val, var vi inte det?

 * * *

De motvilliga och de helfrälsta

Som tur är så består segrarna till det stora flertalet av motvilliga modernitetsförespråkare, det vill säga människor som är för de moderna värdena för att de ser alternativen som värre. Detta gör att Sverige fortfarande är ett relativt måttfullt land, ett land där den djupa konflikten mellan tradition och nymodighet lappas och lagas för dagen i klassisk folkhemsanda, innan man åker ut till sommarstugan och monterar den nyligen införskaffade parabolantennen i förstukvistens snickarglädje, och sedan dricker en kopp snabbkaffe med ekologisk mellanmjölk och syndar med ett chokladöverdraget fullkornskex.

Om den mindre grupperingen, de påstridiga modernitetsförespråkarna, kan följande sägas. De är hedervärt konsekventa, de ställer saker på sin spets och de röker på ett nyttigt sätt ut en hel del kvarvarande reaktionära proppar ur sina hålor. Men i alla fall jag vill inte ha dem på middag hemma, och jag önskar att de kunde få ur sig sin aggressivitet på något annat sätt än genom att skriva på Dagens Nyheters ledarsida.

Det mindre onda

Naturligtvis är det här lite tillspetsat, men det tecknar en bild som säger något om samhällsklimatet i Sverige. Nästan alla gillar valfrihet rent principiellt, men i praktiken det blir ju mycket plast, pensionsval och eurodisco. De som försvarar valfriheten mer högljutt gör inte det för att de älskar vad den för mer sig, utan för att hålla rent gentemot ideologiskt grumliga krafter. Inte konstigt att den politiska debatten blir lite fadd när det är svårt att hysa någon större entusiasm över ”det mindre onda”.

 

Lämna en kommentar