4. Välkommen till det moderna samhället

Ungefär vid den tidpunkt när jag föddes, under senare delen av sextiotalet, skedde det en grundläggande förändring i vad som förväntades av en som individ när man lämnade ungdomen och gick ut i vuxenvärlden. Tidigare förväntades man i huvudsak göra som alla andra, det vill säga utbilda sig, hitta ett bra jobb, gifta sig, skaffa barn, samt i största allmänhet bete sig anständigt och vara en god medborgare. Men från den här punkten och framåt förväntas man i stället att själv välja vad det är man vill. De färdigpaketerade lösningarnas tid är förbi. Numera är det upp till oss själva att skapa vår egen tillvaro på vårt eget sätt.

Samtidigt svävar ingen människa fritt i tomma intet. Som alla generationer påverkas även vi av vår samtids budskap, bilder och berättelser när vi – var och en på vår egen kant – försöker forma våra drömmar och våra liv.

Ny teknik och nya drömmar

Det moderna samhället har skapats genom omvälvande tekniska framsteg såsom ångmaskinen, elektriciteten, datorn osv. Men det har också skapats genom stora tankar och omvälvande idéer: Visionen om rättvisa, jämlikhet och systerskap/broderskap. Tron på framsteget och utvecklingen som sådan. Drömmen om den fria och oberoende individen! Samtidigt har det moderna samhället också skapat nya synsätt och nya ideal – ideal som förnuft, kritiskt tänkande, självständighet och oberoende.

På många sätt skulle jag beteckna mig själv som en typiskt modern person. Jag är en analytisk individualist, och en metodisk problemlösare. Jag borde ha alla trumf på hand i vår rationella, individorienterade och åtgärdsinriktade samtid. Men oavsett hur motiverad jag än är, och hur väl underbyggd handlingsplan jag än har gjort upp, kan jag uppleva att jag förr eller senare ändå alltid hamnar tillbaka på ruta ett.

Ruta ett är en punkt som till synes utmärkes av alla de möjligheter jag har som enskild individ. Så länge jag bara är själv ger de här möjligheterna dock endast begränsad meningsfullhet. Och den gemenskap, det vi, som normalt gör våra ansträngningar mer meningsfulla har blivit allt svårare att uppnå, just på grund av den frihet som ger oss alla våra möjligheter.

 * * *

Till slut har jag börjat undra om inte frågorna vi försöker att få rätsida på i våra liv helt enkelt är avigt ställda. Kan det vara så att själva vår utgångspunkt – den enskilda individen, och hennes behov och möjligheter – är fel ända att börja i?

Två av samtidens favoritfrågor framför andra: ”Vad vill jag”, och ”Hur uppnår jag bäst det jag vill”, är definitivt angelägna och relevanta spörsmål i våra liv. Men så länge vi inte vet vad som har format oss, var vi kommer ifrån, vilka vi hör ihop med och var vi hör hemma, hänger de här frågorna löst i luften utan något att ta sats ifrån eller ta spjärn emot.

Motstridigheter

Vid en första anblick kan det verka som om moderna käpphästar som rationalitet, individualism och oberoende har fått ett oerhört stort genomslag i vårt samhälle. Men faktum är att de här käpphästarna har ganska få år på nacken. På många sätt har de inte hunnit hitta sina former, och vi har inte heller hunnit integrera dem i våra liv mer än på ett tämligen ytligt plan. Under vår moderna fasad som genomtänkta, målmedvetna och handlingskraftiga individer tycks det också finnas starka krafter i oss som drar åt helt andra håll:

Visserligen försvarar vi vår nyvunna frihet med näbbar och klor. Men parallellt med det längtar vi också efter vara samman, höra ihop och höra till.

Vi är stolta över den självständighet som vi har erövrat. Samtidigt har vi ett behov av starka auktoriteter som vi kan luta oss mot och få bekräftelse av.

Vi tenderar att se ner på det som vi upplever som gammaldags och förlegat. Men trots det så söker vi likväl trygghet i sådant som rötter, traditioner och tydliga regelverk, liksom i igenkänning av det vardagligt bekanta.

Det moderna projektet vill dock ogärna kännas vid den här typen av inneboende motstridigheter eller andra former av begränsningar. I den moderna världen kan alla – åtminstone i princip – få precis det de vill ha med hjälp av fritt val, aktiv vilja, effektiva metoder och genomtänkta prioriteringar.

Dubbelheten ger sig tillkänna

Förr eller senare brukar tillvarons inneboende motstridigheter ändock ge sig tillkänna i våra liv. Ofta blir dubbelheten extra tydlig vid den punkt när vi ska försöka avsluta vår alltmer utdragna ungdomstid, slå ner bopålarna och börja stadga oss.

Vi vill ha frihet att själva välja våra värderingar, vår livsstil och vårt umgänge, och samtidigt har vi ett behov av ett tryggt och tydligt sammanhang där vi upplever oss höra hemma.

Vi vill gå en utbildning som känns stimulerande och meningsfull för just oss, men vi vill dessutom att den ska leda till ett välbetalt jobb med hög status.

Vi vill träffa en partner att vara nära och kanske bilda familj med, utan att för den skull behöva ge avkall på vårt oberoende och vår frihet att göra som vi vill.

I mångt och mycket är det här eviga dilemman som människor i alla tider har kämpat med. Men det moderna samhällets hyllande av initiativ, möjligheter och handlingskraft låter löpande förespegla att de här problemen bara är upp till oss som individer att ta tag i och åtgärda – gärna med hjälp av någon ny, extra effektiv sjustegsmetod. Och den sjustegsmetoden baseras ofelbart på ännu mer av individuella initiativ och ännu mer av medveten och rationell förändringsplanering.L

Lösningen som presenteras är att gå ännu längre åt individualism, effektivitet och betoning på personlig viljestyrka – just de förhållningssätt som i stor utsträckning ligger bakom problemen i fråga.

Sortering

Jag upplever att det moderna samhällets möjlighetsvurm och dess käcka hyllande av viljestyrka och beslutsamhet ställer orealistiska krav på oss som individer. Vad förväntas du och jag göra när vi inte får ihop våra liv vad gäller till exempel: familj kontra karriär, nära relationer kontra eget oberoende, eller individuell frihet kontra gemenskap och tillhörighet?

Ska vi tro att det är oss själva det beror på, och därför bestämma oss för att försöka hårdare eller för att börja gå i terapi? Eller ska vi tro att det beror på yttre omständigheter, såsom arbetsbelastningen på jobbet, vår partners karaktärsdrag, eller reglerna för föräldrapenningen, och att de måste bli annorlunda för att våra liv ska gå ihop?

Huruvida vi lyckas i vårt ihärdiga livspusslande beror rimligen inte bara på oss själva och graden av vår intelligens och dådkraft, utan också på den omgivande samhällskulturen och dess ofta motstridiga anvisningar och påbud.

Bortom den (traditionella) försvarsinriktade inställningen att allt som är fel beror på yttre omständigheter, och den (moderna) psykologiserande motreaktionen att vi själva bär ansvaret för allting i våra liv, behöver ta itu med ett mer förutsättningslöst sorteringsarbete: Vilka problem och frågeställningar i mitt liv är faktiskt mina egna att ta itu med? Och vilka problem och frågeställningar är snarare vår kulturs gemensamma – att lösa, att omdefiniera eller att försöka försona oss med?

 

Lämna en kommentar