1. Livsanvisningar

Vad är eftersträvansvärt?

Till varje tidsepok hör en medföljande uppsättning livsanvisningar, det vill säga tankar och idéer om vad som är eftersträvansvärt i livet och hur man bör göra för att uppnå det. Om vi växer upp i en religiös by på landet formas våra idéer om vad som är viktigt på ett visst sätt. Växer vi upp i en sekulariserad storstad får vi antagligen med oss helt andra ideal.

De här anvisningarna får vi från vår omgivning och vi förväntas normalt även att acceptera dem utan omsvep. Men anvisningarna handlar inte bara om vad vi ska tycka i sig, utan även om vem vi ska lita på. Växte vi upp som nybyggare i USA kanske vi uppmuntrades att lyssna på våra föräldrar men att ignorera vad ”etablissemanget” i stan tyckte och tänkte om saker. Växte vi upp i ett katolskt samhälle förr i världen ingick det i livsanvisningarna att prästerna och kyrkan var de man skulle lyssna på och lyda.

Tänk själv

Sedan 60-talet och framåt har det tillkommit en ny och häpnadsväckande annorlunda uppmaning från den omgivande kulturen: Lyssna på dig själv, och lite på dig själv! Var inte som en får i fårskocken. Gå din egen väg, i stället för att göra som alla andra.

Under revolttiden på 60-talet var det säkert många som uppbådade stora mängder mod och bröt sig fria från sina gamla auktoritära präglingar. De tröttnade på att följa normen och började tänka själva (och som sina generationskamrater). Men ganska snart hade ”Tänk själv” blivit den nya normen och nästa generation var plötsligt en generation av ”välanpassade individualister”.

Jag tror inte att livet i allmänhet var bättre förr. Jag vet knappt om det var enklare förr. Men jag antar att tillvaron i alla fall var tydligare förr. Detta när det fanns en uttalad norm för hur man skulle bete sig, och även en uttalad norm var man skulle få sina normer ifrån. Idag har vi ett utbud av normer och ”normförespråkare” som får Gekås i Ullared att kännas som en överblickbar lanthandel i jämförelse.

Det pratas mycket om vår tids individualism? Innebär det att folk är egoistiska eller bara självständiga? Och om de lyssnar och litar på sig själva i stället för på omgivande auktoriteter – gör de det för att de tycker att det är bra? Eller gör de det för att inte verka som passiva och omoderna får i fårskocken?

Individ, eremit, samhälle

Vår tids livsanvisningar kretsar i hög grad kring individen. Vad vill hon och hur kan hon mest effektivt uppnå det? Det som omger den enskilda individen – familjen, gruppen, samhället och kulturen – reduceras samtidigt till en slags fast rekvisita. Det blir mest till något som den enskilde individen kan använda sig av, eller frigöra sig ifrån, utifrån just hennes behov och önskningar.

Individens ihärdiga ansträngningar i all ära, men de lär inte räcka särskilt långt i vår strävan att få ihop våra liv. Inte för att det gemensamma skulle vara finare eller viktigare än det individuella, utan helt enkelt för att vi människor är sociala varelser som hör ihop med varandra och är beroende av vår omgivning.

Även eremiten som helt drar sig undan andra människor, gör fortfarande det i relation till sin omgivning och sin kultur. Utan samhälle, ingen eremit. Det intressanta med den frihet som det moderna samhället erbjuder – och påkallar – är snarare möjligheten att i högre grad vara oss själva när vi är tillsammans med andra.

Min ambition med den här boken är att problematisera de livsanvisningar inriktade på frihet, vilja och effektivitet som omger oss i den moderna kulturen. De verkar fungera bra om vi ska ge oss ut på äventyr, göra karriär eller förverkliga oss själva. Gäller det även om vi i stället är inriktade på att träffa en partner, bilda familj och skaffa barn? Och när vi börjar sakna sådant som rötter, gemenskap och tillhörighet – sådant som vi har gjort oss av med i vår strävan efter frihet – hur användbara är livsanvisningarna då?

Vad tyckte du om det här kapitlet?

Lämna en kommentar