Sex försök till gemenskap

I.

Vi längtade efter något som var större än oss själva. Något som inte bara handlade om min, mitt, mina. Vi sa, vi måste göra det tillsammans. Så vi bildade en grupp. Vi bestämde oss för att vara solidariska, att sätta våra egna intressen åt sidan. Att sätta det gemensamma intresset först. Eller rättare sagt, var och en bestämde att för sin egen del att sätta det gemensamma intresset först. Vi kallade oss för Spontana Gemenskapen

Det var en härlig tid. Vi lät håret växa. Vi sjöng på gatorna. Det kändes som om allting var möjligt.

Efter ett tag uppstod det problem. Du tyckte att de andra inte förstod det gemensammas bästa. Det blev långa jobbiga diskussioner. Många i gruppen blev ovänner. Och du bestämde dig för att lämna gruppen, att hitta en ny grupp som bättre förstod det gemensammas bästa. Resten av gruppen splittrades också.

II.

Nästa gång var vi noggrannare. Vi formerade ett gemensamt manifest, Vi hade långa möten och filade på texterna fram och tillbaka. Till slut hade vi enats om de rätta formuleringarna. Vi bestämde oss för att utgå ifrån manifestet som handlade om att vara solidariska, att sätta det gemensamma intresset först. Eller rättare sagt – var och en av oss bestämde sig var för sig för sig att utgå från manifestet som handlade om att vara solidariska, att sätta det gemensamma intresset först. Vi kallade oss för Demokratiska Gemenskapen. Det var en spännande tid.

Efter ett tag uppstod det problem. Du tyckte att de andra inte tolkade manifestet om det gemensammas bästa på det rätta sättet. Vi röstade om saken, och majoriteten röstade för en annan tolkning än din. Det blev långa jobbiga diskussioner. Vi blev ovänner. Och du bestämde dig för att lämna gruppen, att hitta en ny grupp det kändes bättre att jobba i. Resten av gruppen splittrades också, hörde du senare.

III.

Men vi längtade fortfarande efter något som var större än oss själva. Efter att höra ihop. Efter att få gå upp i något som inte bara handlade om min, mitt, mina.

Så vi bildade en ny grupp. Den här gången skulle både det politiska och det personliga få plats. Vi kallade oss Demokratiska Konflikthanterande Gruppen. Vi införde olika mötesmetoder som skulle göra att alla i gruppen kände sig hörda och sedda, och vi skapade olika konflikthanteringsmetoder att ta till om det blev problem. Vi bestämde oss för att sätta det gemensamma intresset först och att vi skulle använda konflikthanteringsmetoderna om vi blev oense. Eller rättare sagt – var och en av oss bestämde sig var för sig oss för att sätta det gemensamma intresset först och att använda konflikthanteringsmetoderna om vi blev oense.

Det var en lärorik tid.

Efter ett tag uppstod det problem. Det var nästan så att vi såg fram emot det. Till en början gick det bra. Sedan började vi få olika syn på konflikthanteringsmetoderna. Vissa tyckte inte att det fanns några gemensamma konflikter – att de bara handlade om att de andra inte förstod bättre. Parterna tvingades ändå till konflikthantering. Ibland fungerade det hyfsat, men ofta blev vi oerhört arga. Och till slut var det någon som skrek: Ni vill ju inte lösa konflikten på något vettigt sett, era idioter, och smällde igen dörren.

IV.

Vi satte oss länge och tänkte, pratade, läste böcker, analyserade, försökte förstå. Det måste ju kunna gå på något sätt. Vi insåg mer och mer att alla de här känslorna ingick liksom i paketet. Det behövde finnas utrymme för att få utlopp för och bearbeta sina gamla förträngda känslor. Hela människan, med alla sina behov, måste få plats.

Vi bildade en ny grupp. Vi kallade oss för Terapeutiska Gemensamma Gruppen. Vi beslöt oss för att våga stanna kvar och bearbeta våra känslor i gruppen även när det kändes jobbigt. Vi hade till och med en inledningshelg när vi satt på golvet i en cirkel och var och en berättade om sitt beslut att stanna kvar även om det blev jobbigt. Det kändes som om det var en ny tid.

Ni kan säkert historien vid det här laget. Efter ett tag uppstod det problem. Vi blev oense med varandra om olika saker. Några sa till andra att det här måste du bearbeta. Andra svarade att om de reagerade på när någon inte diskade efter sig så berodde det väl för faan inte på deras taskiga barndom heller. Vi fick ur oss mycket känslor. Det gjorde att vi kom väldigt nära varandra. Då kom det upp ännu mer känslor. Samtidigt så skulle det dagliga fungera.

Du tyckte att de andra inte förstod vad gruppen egentligen behövde. Att vårt agerande präglades av rädsla. Att vi behövde andra terapeutiska redskap. Du bestämde dig för att leta upp en grupp som förstod bättre vilka terapeutiska metoder som behövdes för att medlemmarna skulle känna sig trygga nog att stanna i gruppen.

Efter det här så gick luften ur oss. Vi var trötta på våra dåliga jobb och på att bara ha råd att bo i dragiga lägenheter med rivningskontrakt, så vi började utbilda oss. Av bara farten så gifte vi oss också, fick barn, skaffade jobb, klippte håret, köpte snyggare kläder, började spara pengar, skilde oss, köpte bil för att kunna komma ut i naturen med barnen. Våra lägenheter ombildades till bostadsrätter, vi investerade våra sparpengar i aktier, började oroa oss för amorteringarna på våra lån, fick nya barn med våra nya partners, tröttnade på våra jobb och började plötsligt längta tillbaka till den där tiden med långt hår när vi sjöng på gatorna och det kändes som om allting var möjligt…

V.

Vi hade växt upp, blivit av med lite av vår naivitet, och till slut fått en viss ordning på våra liv. Men likväl längtade vi fortfarande efter något som var större än oss själva. Efter något som handlade om något viktigare och mer meningsfullt än min, mitt, mina. Samtidigt hade vi lärt vår läxa förra gången, eller hur. Det hade vi ju visserligen trott redan förra gången, men den här gången hade vi ju verkligen gjort det.

Den här gången gjorde vi alldeles annorlunda. Vi sa att alla som var intresserade av nytänkande, livsfrågor och gemenskap var välkomna precis som de var. Att alla kunde bidra med sitt, att alla kunde komma och gå som de ville. Det skulle inte kunna bli några uppslitande konflikter eftersom (vi hade bestämt att) alla hade rätt, att alla fick tycka, tänka och göra som de ville. Vi kallade grupperingen för Nätverket för Gemenskap.

Efter ett tag uppstod det problem. Nä, inte riktigt problem förresten, utan mer blaskighet. Vi satt på våra nätverksträffar och la ut texten om våra favoritmetoder för att skapa gemenskap, bjöd in de andra till våra kurser och workshops och sedan gick vi hem till vårt eget igen, och undrade varför vi kände oss frustrerade och oengagerade. Debatterna fick aldrig riktigt någon kraft i sig eftersom det inte fanns några gemensamma beslut som skulle fattas. Vi var ju bara ett nätverk där var och en var fri att göra på sitt sätt.  

Och det var något annat också. Något med att vi inte riktigt tog oss besväret att komma nära varandra. Vi visste ju ändå inte om de andra skulle finnas kvar.

När vi blev alltför frustrerade på vårt eget nätverk så tog vi lite paus och provade ett annat nätverk med lite annorlunda profilering. Men det var samma sak där. Det verkade intressant på pappret, men i realiteten var det lite vagt, flytande och vattnigt alltihop. Det var en rätt tråkig tid.

Jaja tänkte vi, det kanske kräver lite tålamod. Det kanske är en utvecklingsprocess. Så vi fortsatte halvhjärtat att gå på mötena där vi skulle utveckla nya helhetsinriktade arbetsformer och under tiden så skaffade vi ny bil, renoverade bostadsrätten med ekologiska material, gick med i Hem och Skola, och blev övertalade att lära oss att spela bridge eller squash eller vad du var.

VI.

Men vi stod jävlar inte ut. DVD-spelaren som vi köpte när videon hade pajat var billig och hade massor av avancerade funktioner, och den nya designade brödrosten var dyr men faktiskt förbannat snygg… Men det hjälpte inte. Vi ville något mer. Vi längtade efter något som var större än oss själva.

Så vi började fundera på att bilda en ny grupp. En grupp som var baserad på något bortom gemensam politisk inställning eller gemensam psykologisk förståelse. En grupp där man inte bara fick komma och gå som man ville, utan där man gjorde ett commitment till gruppen. En grupp som åkallade något mer än bara intellektet. En grupp där vi skulle våga lita på varandra därför att vi visste att de andra skulle finnas kvar. En grupp där vi skulle bygga gemenskapen genom att arbeta ihop och fira ihop, genom att genomföra ceremonier och ritualer, genom att meditera ihop och spela trummor ihop.

Stopp! Vi bryter där för ett ögonblick… Jag har en fråga jag måste ställa: Känner du dig lockad? Känner du att du har ett okej jobb, schysta vänner och trevliga hobbies, men att något fattas? Vet du av erfarenhet att det är enklare att göra saker själv än i grupp, men att det någonstans är så mycket roligare och mer lärorikt att göra det tillsammans att det är värt besväret? Har du, liksom jag, en längtan efter att vara med i en grupp som bygger på… låt oss kalla det ”rituellt baserad” gemenskap?

I så fall har vi en fråga att besvara… Vad krävs för att skapa en så pass stark gemenskap att den även tål att vi försöker göra oss fria ifrån den? Det är frågan för dagen…


Läs även gärna kapitlet Gemenskapens förutsättningar, med reflektioner kring de sex olika typerna av gemenskap.

Lämna en kommentar