Många av de värdeord som segrarna framhåller – yttrandefrihet, mångfald och framsteg låter ju tjusiga. Men vad tycker segrarna egentligen? Hur ser deras personliga övertygelse ut om man skrapar lite på ytan? Vad säger de till exempel mellan skål och vägg?
Mellan skål och vägg
Jo, mellan skål och vägg säger de lite överslätande att på många sätt var det ju bättre förr, men det går ju inte att vrida klockan tillbaka. De säger att det är ju bra med frihet rent principiellt, men de flesta är ju inte riktigt mogna att hantera den. (Intressant nog räknar de då alltid sig själva som ett undantag). En falang säger att allt är sossarnas fel. Sossarna var bra fram till femtio-sextiotalet. Det är dem vi har att tacka för vårt välstånd, men nu håller de på att förstöra landet.
Vi var på rätt spår
En annan falang säger att vi var på rätt spår, men de sista årtiondena har allt börjat gå snett. För mycket stress, för stort informationsutbud, allt mer skräp på TV, för giriga bankchefer, för lite samhällsmoral. Men vi kan inte vända på utvecklingen. Och värdet på bostadsrätten fortsätter ju bara att stiga, och det tackar man ju inte nej till. Dessutom har vi ju sommarstället; det är för skönt att komma ut på landet ibland. Där är det ju som det alltid har varit. Och man kan ju eftersända Dagens Nyheter. Ska du inte ha en hutt du också? Det sitter jävligt fint efter en hård vecka på jobbet, massa förbannade kommittémöten om hur vi ska implementera visionen om en lärande organisation med individansvar hos samtliga medarbetare. Botten upp!
Bättre förr?
VIll man vara noga är ovanstånde hållningar inte svåra att problematisera: Vadå, var det bättre förr? I så fall när? Kanske på femtiotalet, när Sverige fortfarande hade en lag som förbjöd samer att bo på hotell (eftersom deras kläder luktade rök)? När skolagan inte var avskaffad? När Sverige prospekterade möjligheterna att skaffa en egen atombomb. Och när i stort sett allt som spelas på P3 idag betecknades som fördärvlig negerjazz av landsortspressens ledarskribenter?
Likaså problemet med ett för stort informationsutbud, var det verkligen på 90-talet det blev ett problem? Var det inte snarare när boktryckarkonsten kombinerades med idén om uppslagsverket på 1700-talet som vi rent principiellt fick tillgång till mer information än vad vi påstås kunna hantera? Eller skräpet på TV? Folk ser väl på sådant som de gillar? Annars kan de ju bara välja någon av alla de andra kanalerna. För vi var väl för människors rätt till sitt eget fria val, var vi inte det?
De motvilliga och de helfrälsta
Som tur är så består segrarna till det stora flertalet av motvilliga modernitetsförespråkare, det vill säga människor som är för de moderna värdena för att de ser alternativen som värre. Detta gör att Sverige fortfarande är ett relativt måttfullt land, ett land där den djupa konflikten mellan tradition och nymodighet lappas och lagas för dagen i klassisk folkhemsanda, innan man åker ut till sommarstugan och monterar en parabolantenn i förstukvistens snickarglädje, och sedan dricker en kopp snabbkaffe med ekologisk mellanmjölk och syndar med ett chokladöverdraget fullkornskex.
Om den mindre grupperingen, de påstridiga modernitetsförespråkarna och de militanta principliberalerna, kan följande sägas. De är hedervärt konsekventa, de ställer saker på sin spets och de röker på ett nyttigt sätt ut en hel del kvarvarande reaktionära proppar ur sina hålor. Men i alla fall jag vill inte ha dem på middag hemma, och jag önskar att de kunde få ur sig sin aggressivitet på något annat sätt än genom att skriva på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor.
Det mindre onda
Naturligtvis är det här lite tillspetsat, men det tecknar en bild som säger något om samhällsklimatet i Sverige. Nästan alla gillar ju valfrihet rent principiellt. Men i praktiken blir ju resultatet fula köpcentrum, eurodisco, Paradise Hotel och pensionsval i oranga kuvert.
De som försvarar valfriheten mer högljutt gör inte det för att de älskar vad den för mer sig, utan normalt för att hålla rent gentemot ideologiskt grumliga krafter. Inte konstigt att den politiska debatten riskerar att bli fadd och urvattnad när det ”mindre onda” är det som vi entusiastiskt ska kämpa för.