23. Rötter

”Vadå inga traditioner? Visserligen har jag inte en fäbodstuga där både jag, min mor, och min mormor har vallat getter i vår ungdoms dar. Men jag har tältat på samma plats på Roskildefestivalen i snart tio år i rad nu, och jag har ett favorithak på Klostergatan i Malmö där jag har brukar ta en latte och en cheesecake varje gång jag har fått A-kassa…”

Få syn på sitt liv

En av mina återkommande sysselsättningar när jag känner mig otydlig, och har ett behov av att få syn på mitt liv är att fundera över olika aspekter på mitt eventuellt kommande bröllop. Eller mer specifikt: Om jag ska gifta mig – var vill jag göra det? Och i så fall – vem ska jag vilja bjuda? (Däremot tänker jag märkligt nog inte på vem jag ska gifta mig med. Jag tror att livet kommer att visa det för mig, om det väl blir dags.)

I vardagens osorterade ström av små och stora bestyr upplever jag det som en befriande kontrast med livets högtidliga övergångar. Att göra en lista över vilka jag vill bjuda på mitt bröllop ställer frågan om vem jag hör ihop med på sin spets. Att fundera över var jag vill gifta mig hjälper mig att få syn på var jag hör hemma.

Så var vill jag gifta mig? När jag skriver det här bor jag i halvmiljonstaden Göteborg. På Hisingen, där jag har råkat få en lägenhet, känner jag inte någon överhuvudtaget. Eller rättare sagt, jag vet att en del av mina bekanta bor där, men jag vet faktiskt inte ens var de bor. Däremot bor många av mina nära vänner i andra delar av Göteborg, en stad som jag i mångt och mycket gillar och trivs i. Men hör jag hemma här? Skulle jag vilja gifta mig här? Nej, det vill jag ju göra i min hemtrakt.

Höra hemma

Min hemtrakt – det vill säga där jag är uppväxt – är Kullabygden. Från att jag var nio till att jag flyttade hemifrån bodde jag i ett kedjehus i ett enormt villaområde i Viken norr om Helsingborg. Problemet är bara att det villaområdet känner jag mig aktivt främmande inför. Förutom mamma och några väninnor till henne känner jag knappt en enda människa i Kullabygden. För tillfället skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka dit.

En annan möjlig hemtrakt är Helsingborg där jag gick i gymnasiet, och där jag sedan bodde åren därefter. För mig var gymnasieåren en härlig tid med tydlig tillhörighet och tydliga begränsningar att försöka övervinna. Under ett antal år efteråt utgjordes min primära identitet av att jag hade tagit studenten och nu var ute i stora fria livet. Men vid någon punkt blev den identiteten naturligtvis daterad, och min relation till tiden efter gymnasiet såväl som till platsen Helsingborg fick plötsligt lite nostalgivarning över sig.

Hemtrakt sökes

Faktum är att jag kan komma på mig själv med att hoppas att min blivande frus släkt ska ha ett sommarställe som varit i släktens ägo i generationer, och där hon har en stark och naturlig förankring. Nära sommarstället bör det finnas en lantligt belägen gammal kyrka att gifta sig i. Kort sagt drömmer jag om att via giftermål kunna få tillgång till någon slags ställföreträdande rötter.

Jag tror inte att jag är den enda fria och kringflyttande tätortsbon här i landet som har drabbats av hemlängtan och plötsligt kommit på att de inte vet var det där hem egentligen ligger någonstans. Endera dan slår säkert någon mynt av saken och ger ut en självhjälpsbok på temat: ”Så skaffar du dig en hemtrakt snabbt och enkelt!”.

Livsplaner i retrospektiv

För en tid sedan gjorde jag en kort resa och hälsade på ett antal olika vänner i Skåne. Under en och samma dag var jag runt både i Helsingborg, Malmö och Lund, tre städer som jag tidigare har bott i under kortare eller längre perioder. Jag passerade ett antal av mina hemvana kvarter och platser och fick ett ovanligt komprimerat perspektiv på mina gamla ”livsplaner”. För till varje ställe som jag den gången valde att bosätta mig på, till varje kurs jag valde att studera, till varje jobb jag valde att börja på, och till varje projekt jag valde att engagera mig i, så gjorde jag upp mer eller mindre komplett livsplaner som sträckte sig långt in i framtiden.

Dessa planer innehöll olika byggstenar till en meningsfull tillvaro; jag ville bygga upp något hållbart, hitta vänner, skaffa mig stamställen och favoritplatser, och framför allt skapa meningsbärande sammanhang. Jag kanske inte trodde att jag skulle bo på just den platsen, eller driva just det projektet till jag gick i pension, men ändå. I anslutning till varje boende eller projekt så skapade jag mig en mental bild av hur jag skulle gestalta mitt liv.

Nu gick jag omkring i samma kvarter ett tiotal år senare och insåg att alla de där livsplanerna och livsbilderna i någon mån varit skrivbordskonstruktioner, baserades på  förhoppningsfulla idéer om vem jag var och hur jag skulle kunna skapa mig en meningsfull och givande tillvaro.

Flytta vidare

När jag inte kände mig hemma i mina gamla gymnasiekretsar, så flyttade jag till Lund utifrån en bild av att jag skulle hitta mina likar bland studenterna där. Väl där gick jag med i olika föreningar i tron att jag skulle engagera mig i dem i många år. Men efter bara ett halvår lämnade jag Lund och pluggade i stället en termin engelska i Brighton, innan jag återvände till Helsingborg där jag hade gått gymnasiet.

Några år senare började stadslivet i Helsingborg att kännas rotlöst och splittrat. Därför bestämde jag mig för att flytta ut på landet i förhoppningen att jag där skulle finna den enhetlighet och grundning jag sökte. Att flytta ut på landet var i sig ett spännande experiment och äventyr. Men jag började dessutom plantera fruktträd som skulle ge frukt först ett antal år senare. Frågan var bara om jag verkligen hörde hemma på landet, eller om jag mest ville höra hemma på landet, eftersom jag just då hade en motvilja mot staden?

När jag så småningom kände mig alltmer lappsjuk därute på vischan, fem mil från någon jag kände, kom jag att tro att det var i Malmös kulturkretsar jag skulle hitta den rätta stimulansen. Men var jag på riktigt intresserad av kultur, eller ville jag bara få vara med i ett socialt sammanhang som verkade lockande? Och vad skulle i så fall min egen fasta punkt vara?

Långsiktiga planer – för stunden

Så här i efterhand blir det tydligt att de här planerna var klart tillfälliga i sin karaktär. De var förhoppningar om något – eller reaktioner gentemot något – som för stunden råkade ta väldigt stor plats i mitt sinne. Jag säger inte att det här var bortslösade år. Jag säger bara att jag var snabb att anpassa färdplanen efter den terräng som omgav mig för ögonblicket. Men att jag ändå trodde att jag hade gjort upp en färdplan som var giltig för mig över tid, inte bara i stunden.

Kommen till den punkten så väcks omedelbart frågeställningen – är det likadant i dag. Är de livsplaner jag har idag tillfälliga dagsländor som bara tjänar som rättfärdiganden av de val jag har råkat göra? Kommer jag om tre år att tycka att de fundament jag försöker skapa mitt liv utifrån idag är lika påhittade som jag tyckte att mina gamla livsbilder var efter min Skåneresa?

 * * *

”Hur kan vi veta när vi bör stanna kvar och hålla fast, och när vi bör släppa taget och gå vidare? Är det lönt att slå ner bopålen och satsa på något permanent när vi själva ständigt förändras?”

Förändring och fördjupning

Det är inte utan att jag börjar fråga mig om jag verkligen kan lita på mig själv, och på min lust och entusiasm? Är det lönt att jag köper en billig gammal gård på landet, drar igång en rejäl renovering för att sätta huset i skick, gräver upp trädgårdsland och planterar fruktträd och bärbuskar, om jag ändå bara kommer att fortsätta vara en hoppjerka. Är det lönt att investera tid, kraft och pengar i att bygga upp en verksamhet inom något område som jag brinner för just nu, när det verkar som att jag ändå kommer att ”utvecklas vidare” och gång efter annan radikalt förskjuta mitt fokus?

På ett allmängiltigare plan kan man fråga sig hur mycket förändring det meningsskapande och meningsbärande i oss tål? Går det att kombinera att leva i nuet och samtidigt ha intentioner och visioner över tiden. Står fördjupning och förändring i motsats till varandra?

På gott och ont har vi människor ett behov av att tro på saker. För att kunna vara helhjärtat i något måste vi göra oss en meningsfull bild av det. En bild som är giltig inte bara i nuet utan också i framtiden. Men det meningsfulla och det funktionella överlappar sällan varandra på det sätt som vi gärna vill tro.

Det förhoppningsfulla tänkande

Man kan också vända på saken och säga att det förhoppningsfulla tänkandet fyller en viktig funktion. De flesta stora språng framåt i världshistorien har initierats av människor som varit grovt oförmögna att göra realistiska riskbedömningar. Hade de insett hur stora problem som låg framför dem hade de aldrig ens vågat slå på stort. Tyvärr börjar de flesta av oss att lära oss av våra misstag med åren. Det är ett privilegium tillägnat ungdomen att ha kvar förmågan att lura sig själv.

För din skull hoppas jag därför att du förtränger den här problematiseringen av att lita på sin lust nästa gång du blir tänd på att starta en kooperativ kängurufarm på Gotland, bygga om ett gammalt valsverk i Bergslagen till konsthall eller planerar att flytta till Malmöförorten Rosengård och gå med i ett hiphopcrew för att balansera upp din högkyrkliga uppväxt i Ångermanland. (Bjud gärna in mig till respektive invigningsfester. Jag lovar att ta med en T-shirt med trycket ” Det är bättre att göra fel än att tveka ihjäl sig” i invigningspresent.)

Nublindhet

Om jag tittar på saken med mer försonande ögon kan jag tänka att de olika planer och bilder jag gjorde upp under mina ungdomsår var hyfsat rimliga utifrån de dåvarande omständigheterna. De kanske var nödvändiga steg i en ”trial-and-error-process”, i ett utforskande av vem jag var och vad jag ville.1(Gud vad lätt det är att vara tolerant och efterklok till sina val – efteråt!)  Det som stör mig är någonting med en nublindhet, med att ha lagt ner en massa tid och energi till att förhålla mig till planer, möjligheter och potentialer som jag några månader senare ändå bara släppte utan omsvep och sedan aldrig mer relaterade till.

Hålla fast

Parallellt med att bara hoppa lättvindigt till nya tuvor har det motsatta också funnits i mitt liv. Ett antal gånger har jag gått in och verkligen satsat fullständigt på något, bland annat som allt i allo på en restaurang med konstprofil, och som kursansvarig vid en internationell utbildning med inriktning på miljöfrågor utifrån ett världsbildsperspektiv.

I dessa projekt kom jag att engagera mig så starkt att jag höll fast vid min dröm långt efter att omständigheterna hade ändrat sig, och mycket längre än vad jag mådde bra av. Jag vände och vred på den situation eller konflikt som hade uppstått och försökte hitta någon form av lösning. Och i mitt huvud bestod den lösningen nästan alltid i att andra människor skulle ändra på sig, att de borde fungera och agera annorlunda än de faktiskt gjorde.

Bara någon månad efter att jag släppt taget om respektive projekt så verkade det beslutet plötsligt självklart, och jag hade svårt att förstå hur jag överhuvudtaget hade kunnat våndas så. Jag tänker dock att den våndan kom sig av att jag faktiskt hade vågat tro. För en gångs skull hade jag verkligen låtit rötterna tränga ner i marken. Jag hade ställt mig bredbent med fötterna ner i myllan och armarna upp mot himmelen och vågat ropa ”Ja!” för full hals. Och då antar jag att det var ett hälsotecken att jag inte bara förmådde släppa taget och gå vidare från en dag till nästa.

Fotbollsfansens kors

I boken Fever Pitch beskriver Nick Hornby sitt liv som Arsenalfan, och om hur hans förnuftsbaserade värderingar gång på gång kommer till korta mot hans lojalitet och entusiasm som supporter. Han säger att tillhörigheten till ens fotbollslag har en stark existentiell karaktär av ett slag som är svår att förstå för den som inte själv är ett fotbollsfan. Den är ett kors som inte går att lägga av sig bara för att laget till exempel spelar dåligt år efter år.

Man kan skilja sig om man vantrivs i sitt äktenskap, man kan skaffa ett nytt roligare jobb när man tröttnar på sitt gamla, är man storsint kan man till och med erkänna begränsningar i sin gamla politiska övertygelse och skaffa en ny. Men man börjar inte heja på Chelsea bara för att de vinner mer eller spelar roligare fotboll. Man är präglad som Arsenalfan, och varje lördag går man dit i regn och rusk, skäms för den tråkiga fotboll de spelar, och går hem igen, vanligtvis nedslagen av resultatet.

Det som i mina ögon gör Fever Pitch så fascinerande är hur Hornby utan förbehåll skvallrar på sig själv. Han erkänner hur lite hans medvetna idé om hur en modern vettig människa beter sig, rår på den fundamentala anknytning som han upplevde på Arsenals hemmaarena i de yngre tonåren, just de år när vi traditionellt lämnar moderssfären för att upptas i den större stamgemenskapen.

Rot och bättring

Det är inte konstigt att vi moderna människor inte alltid är helt förtjust i våra rötter, eller i alla fall inte i en del av våra gamla rottrådar. Vi har nämligen obefintlig kontroll över dem. Vi kan vara anknutna till människor vi avskyr, eller berörda av företeelser på ett sätt som inte för ett ögonblick stämmer med den bild av de goda, kloka och fria människor som vi så gärna vill vara.

Det finns en omfattande genre av välsäljande självhjälpsböcker som handlar om prägling och inlärda mönster. Genom att försöka styra och kontrollera vårt tänkande med hjälp av olika tekniker är idén att vi ska omprogrammera det som styr oss, och bli de välmående, förnuftiga och enhetliga personer vi vill vara. Fria människor med förmågan att bete oss i enlighet med våra ideal.

Jag kan väl sympatisera med den önskan, särskilt om det gäller till exempel missbruk eller mönster av att söka sig till destruktiva kärleksrelationer. Risken är bara att böckerna i fråga utlovar mer än vad de kan leverera. Våra rötter vet nämligen väl var de sitter och det räcker inte med att bara rycka upp dem för att lösa problemen. Själen står mycket dåligt ut med tomrum, plötsligt har vi fyllt tomrummen med något nytt, och vi är ute på en ny tur i bergochdalbanan.

Den moderna fernissan

Rötter tillhör kanske det som är allra svårast styra och hantera med hjälp av förnuftet. Efter århundraden av tsarvälde och sedan 70 år av kommunistiskt förtryck skulle man kanske kunna tro att det forna Sovjetunionen skulle vara helt vaccinerat gentemot diktatoriska tendenser. Men tvärtom, det auktoritära styret är något man känner sig hemma i, något som är välbekant och en del av det som är ens identitet.

Sverige är kanske något av ett unikum med tanke på hur smidigt vi har blivit en modern nation, mycket tack vare socialdemokraternas folkhemsprojekt som både inkluderar det traditionella och riktningen mot det moderna. Men de sista årtiondena har bland annat invandringsfrågan börjat få den moderna fernissan att krackelera. Även vi har blivit ett land som är kluvet mellan våra höga moderna ideal och de gamla svårlukade rottrådar som sträcker sig långt ner i vår historia.

Vad tyckte du om det här kapitlet?

Lämna en kommentar