4. Skapa ditt liv

DETTA KAPITEL SKA OMARBETAS FLYTTAS TILL SLUTET AV BOKEN

Bestäm själv

Under de åren när jag växte upp, från slutet av sextiotalet till början av åttiotalet, skedde det en grundläggande förändring i vad som förväntades av dig som individ när du lämnade ungdomen och gick ut i vuxenvärlden. Tidigare förväntades du i huvudsak göra som alla andra, det vill säga utbilda dig, hitta ett bra jobb, gifta dig, skaffa barn, samt i största allmänhet bete dig anständigt och vara en god medborgare. Men från den här punkten och framåt förväntas du i stället att själv välja vad det är du vill. De färdigpaketerade lösningarnas tid är förbi. Numera är det upp till oss själva att skapa oss vår egen tillvaro – utifrån egna preferenser och egna val.

Samtidigt svävar ingen människa fritt i tomma intet. Som alla generationer påverkas även vi av vår samtids budskap, bilder och berättelser när vi – var och en på vår egen kant – försöker forma våra drömmar och våra liv.

Ny teknik och nya drömmar

Det moderna samhället har skapats genom omvälvande tekniska framsteg såsom ångmaskinen, elektriciteten, datorn osv. Men det har också skapats genom stora tankar och omvälvande idéer: Visionen om rättvisa, jämlikhet och systerskap/broderskap. Tron på framsteget och utvecklingen som sådan. Drömmen om den fria och oberoende individen! Samtidigt har det moderna samhället också skapat nya synsätt och nya ideal – ideal som förnuft, kritiskt tänkande, självständighet och oberoende.

På många sätt skulle jag beteckna mig själv som en typiskt modern person. Jag är en analytisk individualist, och en metodisk problemlösare. Jag borde ha alla trumf på hand i vår rationella, individorienterade och åtgärdsinriktade samtid. Men oavsett hur motiverad jag än är, och hur väl underbyggd handlingsplan jag än har gjort upp, kan jag uppleva att jag förr eller senare ändå alltid hamnar tillbaka på ruta ett.

Ruta ett är en punkt som till synes utmärkes av alla de möjligheter jag har som enskild individ. Så länge jag bara är själv ger de här möjligheterna dock endast begränsad meningsfullhet. Och den gemenskap, det vi, som normalt gör våra ansträngningar mer meningsfulla har blivit allt svårare att uppnå, just på grund av den frihet som ger oss alla våra möjligheter.

 * * *

Till slut har jag börjat undra om inte frågorna vi försöker att få rätsida på i våra liv helt enkelt är avigt ställda. Kan det vara så att själva vår utgångspunkt – den enskilda individen, och hennes behov och möjligheter – är fel ända att börja i?

Två av samtidens favoritfrågor framför andra: ”Vad vill jag”, och ”Hur uppnår jag bäst det jag vill”, är definitivt angelägna och relevanta spörsmål i våra liv. Men så länge vi inte vet vad som har format oss, var vi kommer ifrån, vilka vi hör ihop med och var vi hör hemma, hänger de här frågorna löst i luften utan något att ta sats ifrån eller ta spjärn emot.

Motstridigheter

Vid en första anblick kan det verka som om moderna käpphästar som rationalitet, individualism och oberoende har fått ett oerhört stort genomslag i vårt samhälle. Men faktum är att de här käpphästarna har ganska få år på nacken. På många sätt har de inte hunnit hitta sina former, och vi har inte heller hunnit integrera dem i våra liv mer än på ett tämligen ytligt plan. Under vår moderna fasad som genomtänkta, målmedvetna och handlingskraftiga individer tycks det också finnas starka krafter i oss som drar åt helt andra håll:

Visserligen försvarar vi vår nyvunna frihet med näbbar och klor. Men parallellt med det längtar vi också efter vara samman, höra ihop och höra till.

Vi är stolta över den självständighet som vi har erövrat. Samtidigt har vi ett behov av starka auktoriteter som vi kan luta oss mot och få bekräftelse av.

Vi tenderar att se ner på det som vi upplever som gammaldags och förlegat. Men trots det så söker vi likväl trygghet i sådant som rötter, traditioner och tydliga regelverk, liksom i igenkänning av det vardagligt bekanta.

Det moderna projektet vill dock ogärna kännas vid den här typen av inneboende motstridigheter eller andra former av begränsningar. I den moderna världen kan alla – åtminstone i princip – få precis det de vill ha med hjälp av fritt val, aktiv vilja, effektiva metoder och genomtänkta prioriteringar.

Dubbelheten ger sig tillkänna

Förr eller senare brukar tillvarons inneboende motstridigheter ändock ge sig tillkänna i våra liv. Ofta blir dubbelheten extra tydlig vid den punkt när vi ska försöka avsluta vår alltmer utdragna ungdomstid, slå ner bopålarna och börja stadga oss.

Vi vill ha frihet att själva välja våra värderingar, vår livsstil och vårt umgänge, och samtidigt har vi ett behov av ett tryggt och tydligt sammanhang där vi upplever oss höra hemma.

Vi vill gå en utbildning som känns stimulerande och meningsfull för just oss, men vi vill dessutom att den ska leda till ett välbetalt jobb med hög status.

Vi vill träffa en partner att vara nära och kanske bilda familj med, utan att för den skull behöva ge avkall på vårt oberoende och vår frihet att göra som vi vill.

I mångt och mycket är det här eviga dilemman som människor i alla tider har kämpat med. Men det moderna samhällets hyllande av initiativ, möjligheter och handlingskraft låter löpande förespegla att de här problemen bara är upp till oss som individer att ta tag i och åtgärda – gärna med hjälp av någon ny, extra effektiv sjustegsmetod. Och den sjustegsmetoden baseras ofelbart på ännu mer av individuella initiativ och ännu mer av medveten och rationell förändringsplanering.

Lösningen som presenteras är att gå ännu längre åt individualism, effektivitet och betoning på personlig viljestyrka – just de förhållningssätt som i stor utsträckning ligger bakom problemen i fråga.

Sortering

Jag upplever att det moderna samhällets möjlighetsvurm och dess käcka hyllande av viljestyrka och beslutsamhet ställer orealistiska krav på oss som individer. Vad förväntas du och jag göra när vi inte får ihop våra liv vad gäller till exempel: familj kontra karriär, nära relationer kontra eget oberoende, eller individuell frihet kontra gemenskap och tillhörighet?

Ska vi tro att det är oss själva det beror på, och därför bestämma oss för att försöka hårdare eller för att börja gå i terapi? Eller ska vi tro att det beror på yttre omständigheter, såsom arbetsbelastningen på jobbet, vår partners karaktärsdrag, eller reglerna för föräldrapenningen, och att de måste bli annorlunda för att våra liv ska gå ihop?

Huruvida vi lyckas i vårt ihärdiga livspusslande beror rimligen inte bara på oss själva och graden av vår dådkraft och smarthet, utan också på den omgivande samhällskulturen och dess ofta motstridiga anvisningar och påbud.

Bortom den (traditionella) försvarsinriktade inställningen att allt som är fel beror på yttre omständigheter, och den (moderna) psykologiserande motreaktionen att vi själva bär ansvaret för allting i våra liv, behöver ta itu med ett mer förutsättningslöst sorteringsarbete: Vilka problem och frågeställningar i mitt liv är faktiskt mina egna att ta itu med? Och vilka problem och frågeställningar är snarare vår kulturs gemensamma – att lösa, att omdefiniera eller att försöka försona oss med?

 

Vad tyckte du om det här kapitlet?

1 svar på ”4. Skapa ditt liv”

  1. Tankar kring hur Sverige förändrats från 50-talet och framåt.

    Embryot till individualiseringen av samhället började någon gång på femtiotalet med amerikanskt kulturellt inflytande och en ny ungdomskultur och efterkrigstidens högkonjunkturs blandat med välfärdssamhället. Men som du skriver var födseln för individualismen i slutet av 60-talet med studentuppror, hippierörelsen och vänsterliberala influenser. Du-reformen infördes i talspråket. Samtidigt som Sverige fortsatte att gå framåt i ekonomi och jämlikhet.

    Men om du menar att de som var runt 20 år i slutet av 60-talet förväntades välja sina liv och de färdigpaketerade lösningarnas tid var förbi så vill jag nog invända en aning De som var 20 år då, alltså drygt 70 år nu, fortsatte nog till mycket stora delar att välja trygghet och fasta karriärer och arbeta i samma yrke väldigt länge, åtminstone bland folkmajoriteten i Sverige. Folkhemskollektivismen var fortfarande stark. Även om den började krackelera och nya skikt av intellektuella och kulturarbetare gjorde det du beskriver. Att välja själva. Men jag tror inte det ännu var ett samhälleligt krav eller en förväntan att medborgarna skulle göra detta.

    Om du däremot menar att de, vi, som föddes i slutet av 60-talet fick andra krav på oss när vi blev 20 år och skulle starta vårt vuxenliv, ja då håller jag fullkomligt med. För vi var den första generationen som blev vuxna i individualismsamhället. Medan våra föräldrar var den första generationen där det skapades kollektiva ungdomskulturer, raggare, swingpjatts, mods, hippies med mera.

    Det som vi som är runt 50 idag som kollektivt påverkades av var den dramatiska samhällsförändring som eskalerade på 80-talet med ”satsa på dig själv” vågen där SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) spenderade enorma resurser på att skapa ett paradigmskifte i Sverige. Med inspiration från Thatcher i England och Reagan i USA skulle Sverige ändras från ett kollektivistiskt samhälle till ett individualistiskt samhälle där man skulle tänka på sig själv i första hand och kollektivet i andra hand.

    Vi var tonåringar på 80-talet då yuppies, fastighetsklipp, aktier, snygga bilar blev status. Reklamradion började (City 103) och förberedelserna för reklam-TV påbörjades. Nu var det inte längre status att vara en gammaldags byggnadsarbetare, eller för den delen 70-talets statusideal med Hoola Bandoola Bands solidaritetstänkande eller flummig hippiestil.

    När vi sedan skulle börja arbeta kom den största ekonomiska krisen sedan 30-talet (1991-1995) då också arbetslösheten ökade lavinartat och Sverige privatiserade stora delar av staten. (Idag är Sverige ett av det mest privatiserade länderna i västvärlden med privata skolor, vårdcentraler osv) Då kunde man inte längre välja den ”trygga” livsvägen med samma arbete tills pensionen. För det fanns inte. Då började valfriheten på allvar för oss. Där och då förväntades det av människorna att välja själva.

     

Lämna en kommentar