7. Individen

Jag sitter och skriver den här texten i Majorna i Göteborg, ensam i en lägenhet som jag har lånat av en bekant som pluggar på annan ort i veckorna. Jag vill att texten ska bli välskriven, inspirerande och originell. Jag jobbar själv, inte i grupp. Jag avgör själv vad jag tycker är bra, jag har ingen chef som säger åt mig vad jag bör skriva eller inte skriva. Jag föreställer mig att målgruppen för min text är reflekterande människor som tänker själva och som har en viss villighet att ta till sig nya synsätt – utifrån sitt eget tycke och smak.

Hela upplägget av mitt skrivarbete utgår genomgående från Individen som det självklara fundamentet. Processen kretsar kring mig; fokus ligger på mina idéer, min text, min kreativitet, mina åsikter, mina drömmar, min koncentration, mina val, min disciplin, min framgång, min skrivkramp, mina teser och så vidare.

På motsvarande sätt tror jag att du läser boken för att den intresserar just dig. Jag tror inte att du läser den av plikt gentemot din familj eller gentemot någon gruppering eller ideologisk inriktning du tillhör. Du som individ har helt enkelt själv valt att läsa boken.

Individualismen – en nykomling på banan

Trots att individualismen är en förhållandevis ny företeelse så har vi vant oss vid den nästan på samma sätt som med luften omkring oss. Vi upplever den inte bara som något moraliskt överlägset jämfört med till exempel de onda diktaturstater som på ett gammalmodigt förtrycker individens tankar och uttrycksmöjligheter, utan vi har också börjat betrakta individualismen som någonting naturligt, en naturgiven form att organisera mänskligt liv på.

Men om vi tar ett kliv tilbaka och vidgar vårt vårt synfält så får vi snabbt en annan bild.  Det lär finnas miljoner kineser som aldrig någonsin har varit själva i ett rum. Hur viktig upplever de individen? Det finns naturfolk i torra delar av världen där de flesta aldrig har varit inomhus i hela sina liv. Hur ser de på individens rätt till integritet? Det finns stamfolk i Afrika, idag integrerade i det urbana samhället, där man presenterar sig med vems kusin man är, alltså utifrån ens relation till stammen (Jämför fil kand.). Hur ser de på balansen mellan gruppen och individen?

I de här kulturerna så är det gruppen som är den primära enheten; individen är närmast att beteckna som en underavdelning, en underfunktion till gruppen.

Gruppens stabilitet kontra individens behov

Under större delen av mänsklighetens historia så har stark individuell originalitet och viljestyrka riskerat att hota samhällets stabilitet och därför klassats som något olämpligt, skamligt eller tabu. Gruppens, klanens eller stammens säkerhet och funktion har genomgående varit viktigare än individens frihet, hennes längtan efter inspiration och hennes behov av att ”uttrycka sig”. God kvalitet (motsvarande ”välskriven” för min text) har värdesatts bara så länge det varit inom traditionen.

Den västerländska modernismens har i snart 100 år hyllat den nyskapande och traditionsbrytande individen. Från 70-talet och framåt har den arketypen gått från att vara först vara utmanande, till att sedan bli norm, för att idag vara något av en självklarhet. Kultur- och idéhistoriskt sett är dock bejakandet av det nyskapande fortfarande ett märkligt undantag, en historiskt och geografiskt mycket marginell företeelse i mänsklighetens historia.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att västerlandet för närvarande är inne i sin tonårsperiod, med sitt lynniga behov av att göra på sitt eget sätt och sin fixering vid att välta alla föregångare och auktoriteter över ända.

I parabolernas tid

För forna tiders kejsare, kungar, furstar och emirer måste gågna tiders samhällsordning ha varit en räkmacka utan like. De hade näst intill oinskränkt utrymme att ta sig diverse friheter för egen del utan att det kom på löpsedlarna dagen efter. Samtidigt hölls folket på plats genom skam, konvention, religion och starka sociala kontrollmekanismer. Varje helg kom folket, liksom i klump, pliktskyldigt till kyrkan, moskén eller templet för att få itutat i sig att de skulle frukta sin gud, vara flitiga och dygdiga och hedra sin fader och sin moder. Den uppväxande bonddotterns eller bondsonens mantra löd inte: Visserligen har vi i släkten varit småbönder i sjutton generationer nu, men jag är ju en fri individ så jag kan ju bli precis vad jag har lust att bli helt efter eget tycke och smak: Kanske lutspelare, kanske upptäcksresande, kanske frihetskämpe.

Nåväl, nu i parabolantennernas tid så är det andra bullar som gäller. Numera når Hollywoods lovsång över den unga, rika, snygga, självmedvetna, driftiga, bilkörande, handlingskraftige och framgångsinriktade individen ut på Mongoliets stäpper, till Himalayas bergsbyar, till Amazonas djungler och till Filippinernas kåkstäder. En kil har letat sig ner i sprickan mellan den uppväxande generationens lojalitet till familj, tradition och religion, och dess sug efter den nya tidens lockelser. Varje affischpelare, varje reklamradiogingel, varje popdänga, varje flimrande TV-såpa, varje internetuppkoppling är ett hammarslag som driver den kilen allt djupare ner i sprickan.

Jag Vill Nu

Här i västvärlden vill vi inte riktigt längre kännas vid att vi är en del av ett sammanhang större än oss själva. Vi som är födda på femtiotalet eller senare har fostrats in i en individbaserad livsstil med en tillhörande ”Jag Vill Nu”-inställning till livet. Med den inställningen har även följt en syn på naturen som någonting som är till för våra behov. Det må gälla råvaror, matproduktion, avfallsdumpning, villabebyggelse på bördig jordbruksmark eller rekreation och turism.

Så länge vi bara rumsterade om i vår egen, förhållandevis glesbefolkade del av världen gick det väl hjälpligt. Men nu börjar larmrapporterna om de globala miljökonsekvenserna dugga lika tätt som det sura regnet från Storbritannien.

Vi vet att miljön på planeten inte kommer att klara av om alla kineser och indier också ska anamma vår individualistiska livsstil med eget kylskåp, egen bil, eget sovrum, egen heminredningsstil, egen hemmabio samt en avkopplande charterresa till andra sidan klotet när klimatet hemma blir alltför trist. De kallar det en tickande bomb. Och det är inte särskilt svårt att läsa tecknen på väggen.

Men trots dessa farhågor verkar det inte som om vi är särskilt villiga att tulla och nalla på vår individuella frihet. Visserligen är vi på intet sätt omöjliga. Vi kan utan omsvep tänka oss att göra vissa tekniska eller strategiska omprioriteringar av vår resursanvändning, om vi bara får tillräckligt goda skäl i en tillräckligt snygg PowerPoint-presentation, och om vi bara behöver betala indirekt (d.v.s. via skattemedlen, som om det vore någon annans resurser).

Däremot kommer vi inte att under några som helst omständigheter avstå från individualismen som sådan. INTE! Varje politisk rörelse som presenterar ett program som motsätter sig principen om individen som självklar utgångspunkt för all mänsklig verksamhet kommer att hånas, förtalas, förfulas och demoniseras, utstå massiva attacker i valrörelsen, och hursomhelst antagligen få ytterst, ytterst begränsat med röster på valdagen.

Kan själv

Ibland får jag bilden av miljontals svenskar som deltar i en massiv bilburen manifestation till stöd för individualismen. Men de färdas inte i samlad trupp. Var och en kör runt på olika platser i landet för sig själva. Det de har gemensamt är plakatet som demonstrativt sticker ut genom sidorutan: ”KAN SJÄLV!”.

Individen är vår tids heliga ko framför andra. Individen är det som vi på den segrande sidan har i mitten av våra altare.

Jag vet inte hur det är med dig, men för egen del utgör i alla fall jag inget undantag vad gäller den saken. Jag kan prata vitt och brett om gemenskap, sociala behov, och om nödvändigheten att underordna sig kollektiva lösningar för att kunna lösa klimatfrågan med mera. Men likväl vill jag – ofta in i minsta detalj – själv få bestämma hur just jag ska tycka och tänka och handla. Och för den delen, gärna också, vad jag ska konsumera.

Lämna en kommentar