Jag, mig, mitt, mina
Jag sitter och skriver den här texten i Majorna i Göteborg, ensam i en lägenhet som jag har lånat av en bekant som pluggar på annan ort i veckorna. Jag vill att texten ska bli välskriven, inspirerande och originell. Jag jobbar själv, inte i grupp. Jag avgör själv vad jag tycker är bra och jag har ingen chef som säger åt mig vad jag bör skriva eller inte skriva. Jag föreställer mig att målgruppen för min text är reflekterande människor som tänker själva och som har en viss villighet att ta till sig nya synsätt – utifrån eget tycke och smak.
Hela upplägget av mitt skrivarbete utgår genomgående från Individen som det självklara fundamentet. Processen kretsar kring mig; fokus ligger på mina idéer, min text, min kreativitet, mina åsikter, mina drömmar, min koncentration, mina val, min disciplin, min framgång, min skrivkramp, mina teser och så vidare.
På motsvarande sätt tror jag att du läser boken för att den intresserar just dig. Jag tror inte att du läser den av plikt gentemot din familj eller gentemot någon gruppering eller ideologisk inriktning du tillhör. Du som individ har helt enkelt själv valt att läsa boken.
Individualismen – en nykomling på banan
Trots att individualismen är en förhållandevis ny företeelse så har vi vant oss vid den nästan på samma sätt som luften omkring oss. Vi upplever den på ett självklart sätt som något moraliskt överlägset, jämfört med till exempel mentaliteten i de diktaturstater som på ett gammalmodigt sätt förtrycker individens tankar och uttrycksmöjligheter. Men vi har även börjat betrakta individualismen som någonting ursprungligt, som en naturgiven form för att organisera mänskligt liv.
Men om vi tar ett kliv tilbaka och vidgar vårt vårt synfält får vi snabbt en annan bild. I Asien finns miljoner människor för vilka det är ovant att vara själva i ett rum. Hur viktig upplever de individen? Tradionen med arrangerade äktenskap lever kvar i stora delar av världen. Hur ser dessa kulturer på tanken att man ska följa sina drömmar? Det finns stamfolk i Afrika, idag integrerade i det urbana samhället, där man presenterar sig med vems kusin man är, alltså utifrån ens relation till stammen (Jämför fil kand). Hur ser de på balansen mellan gruppen och individen?
I de här kulturerna så är det gruppen som är den primära enheten; individen är närmast att beteckna som en underavdelning, en underfunktion till gruppen.
Gruppens stabilitet kontra individens behov
Under större delen av mänsklighetens historia så har stark individuell originalitet och viljestyrka riskerat att hota samhällets stabilitet och därför klassats som något olämpligt, skamligt eller tabu. Gruppens, klanens eller stammens säkerhet och välmående har genomgående varit viktigare än individens frihet och hennes behov av att ”uttrycka sig”. God kvalitet (motsvarande ”välskriven” för min text) har värdesatts bara så länge det varit inom traditionen.
Den västerländska modernismen har i mer än 100 år hyllat den nyskapande och traditionsbrytande individen. Från 70-talet och framåt har den arketypen gått från att vara någonting utmanande till att bli den nya normen. Kultur- och idéhistoriskt sett är dock bejakandet av det nyskapande fortfarande ett märkligt undantag, en historiskt och geografiskt marginell företeelse i mänsklighetens historia.
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att västerlandet för närvarande är inne i sin tonårsperiod, med sitt lynniga behov av att göra på sitt eget sätt och sin fixering vid att välta föregångare och auktoriteter över ända.
En räkmacka för kejsare
För forna tiders kejsare, kungar, furstar och emirer måste gågna tiders samhällsordning ha varit en räkmacka utan like. De hade näst intill oinskränkt utrymme att ta sig diverse friheter för egen del utan att det kom på löpsedlarna dagen efter. Samtidigt hölls folket på plats genom skam, konvention, religion och starka sociala kontrollmekanismer. Varje helg kom folket, liksom i klump, pliktskyldigt till kyrkan, moskén eller templet för att få itutat i sig att de skulle frukta sin gud, vara flitiga och dygdiga och hedra sin fader och sin moder. Den uppväxande bonddotterns eller bondsonens mantra löd inte: Visserligen har vi i släkten varit småbönder i sjutton generationer nu, men jag är ju en fri individ så jag kan ju bli precis vad just jag har lust med. Kanske lutspelare, kanske upptäcksresande, kanske frihetskämpe.
I parabolernas tid
Nåväl, nu i parabolantennernas och digitaliseringens tid så är det andra bullar som gäller. Numera når Hollywoods lovsång över den unga, rika, snygga, självmedvetna och handlingskraftige individen ut på Mongoliets stäpper, upp till Himalayas bergsbyar, in i Amazonas djungler och fram till Filippinernas kåkstäder. En kil har letat sig ner i sprickan mellan den uppväxande generationens lojalitet till familj, tradition och religion, och dess sug efter den nya tidens lockelser. Varje affischpelare, varje reklamradiogingel, varje popdänga, varje flimrande TV-såpa och varje internetuppkoppling är ett hammarslag som driver den kilen allt djupare ner i sprickan.
Jag vill nu
Här i västvärlden vill vi inte riktigt längre kännas vid att vi är en del av ett sammanhang större än oss själva. Vi som är födda på femtiotalet eller senare har fostrats in i en individbaserad livsstil med en tillhörande ”Jag vill nu!”-inställning till livet. Med den inställningen har även följt en syn på naturen som någonting som finns för att tillfredställa våra behov. Det må gälla råvaror, matproduktion, avfallsdumpning, villabebyggelse på bördig jordbruksmark eller rekreation och turism.
Konsekvenser
Så länge vi bara rumsterade om i vår egen, förhållandevis glesbefolkade del av världen gick det väl hjälpligt. Men nu börjar larmrapporterna om de globala miljökonsekvenserna dugga lika tätt som det sura regnet från Storbritannien.
Vi vet att miljön på planeten inte kommer att klara av om alla kineser och indier också ska anamma vår individualistiska livsstil med eget kylskåp, egen bil, eget sovrum, egen heminredningsstil, egen hemmabio samt en avkopplande charterresa till andra sidan klotet när klimatet hemma blir alltför trist. De kallar det en tickande bomb. Och det är inte särskilt svårt att läsa tecknen i skyn.
Vad vi inte kommer att göra
Men trots dessa farhågor verkar det inte som om vi är särskilt villiga att tulla och nalla på vår individuella frihet. Visserligen är vi på intet sätt omöjliga. Vi kan utan omsvep tänka oss att göra vissa tekniska eller strategiska omprioriteringar av vår resursanvändning, om vi bara får tillräckligt goda skäl i ett tillräckligt omtalat TED Talk. Och under förutsättning av vi bara behöver betala indirekt, det vill säga via skattemedlen, som vi ju tror är ”någon annans” resurser.
Däremot kommer vi inte att under några som helst omständigheter avstå från individualismen som sådan. INTE! Varje politisk rörelse som presenterar ett program som motsätter sig principen om individen som självklar utgångspunkt för all mänsklig verksamhet kommer att hånas, förtalas, förfulas och demoniseras, utstå massiva attacker i valrörelsen, och hursomhelst antagligen få ytterst begränsat med röster på valdagen.
Kan själv
Ibland får jag bilden av miljontals svenskar som entusiastiskt deltar i en massiv bilburen manifestation till stöd för individualismen. Men de färdas inte i samlad trupp. Var och en kör runt för sig själv, väl utspridda över hela landet. Det de har gemensamt är plakatet som demonstrativt sticker ut genom sidorutan: ”KAN SJÄLV!”.
Individen är vår tids heliga ko framför andra. Individen är det som vi på den segrande sidan har på altaret i våra mentala helgedommar.
Jag vet inte hur det är med dig, men för egen del utgör i alla fall jag inget undantag vad gäller den saken. Jag kan prata vitt och brett om gemenskap, sociala behov, och om nödvändigheten att underordna sig kollektiva lösningar för att kunna lösa klimatfrågan med mera. Men likväl vill jag – ofta in i minsta detalj – själv få bestämma hur just jag ska tycka och tänka och handla. Och gärna för den delen också, precis vad jag ska konsumera.
”Houston, we don´t just h a v e a problem.
It seem like we a r e the problem!”
I hjärtats medvetande är det som är mitt bästa i harmoni med det som är helhetens bästa. ♥️ Den längsta halvmetern är den som går mellan huvud och hjärta. Det är inte alla som vill göra sig omaket att färdas den halvmetern, än mindre bygga en mångfilig snabbväg. ♥️ Likväl kommer det kunna visa sig att det blir (och är) vattendelaren mellan de som lyckas i livet här, nu och framöver, och de som inte gör det ♥️ Krassa sanningar om verkligheten som kan upplevas obehagliga fram tills dess att de accepteras och integreras. ♥️