Hur många Bakåtsträvare behövs det för att tända en glödlampa? Två! En som ber om ursäkt för ”ingreppet i naturen” och en som försöker läsa bruksanvisningen i mörkret.
Hur många Framåtsträvare behövs det för att tända en glödlampa? Två! En som framhäver att industrisamhället minsann har minskat svälten, slitet och barnadödligheten, och en som försöker komma ihåg inloggningskoden till det mobila bredbandet för att ladda ner senaste versionen av Acrobat Reader för att kunna öppna en Pdf-fil med bruksanvisningen.
Men i båda fallen förblir det lik förbannat mörkt.”
Motståndarna till det moderna
Naturligtvis är det inte alla som jublar och trycker på gilla-knappen för den massiva förändring som har skett. Låt oss titta lite på motståndarna. Vilka är de, varför är de skeptiska, och vad vill de i stället?
De förändringskritiska och de civilisationskritiska
Vad gäller de grupperingar som aktivt motsätter sig det moderna projektet kan man säga att det är en brokig skara av gammalt och nytt, högt och lågt. Ibland bildar de minst sagt oheliga allianser utifrån sina antipatier, något som Ja-sidan i EU- och EMU-omröstningarnan på den tiden förtjust riktade strålkastarljuset på. Gammelkommunister, den gammelkonservativa överklassen, gröna vågare, populistiska småpartier i landsbygdskommuner och Sverigedemokrater – alla tenderar de att längta tillbaka till något tryggt och välkänt. De har ofta en förkärlek för lösningar som primärt känns bra. Detta snarare än att förutsättningslöst vilja att lösa de problem vi faktiskt har – med hjälp av lösningar som faktiskt löser något.
Två klassiska huvudfalanger i motståndarlägret är de förändringskritiska som ringer in till radioprogrammet Ring P1 och på ett lågmält sätt blir skambelagda av Täppas Fågelberg, och de civilisationskritiska som snarare figurerar på kultursidor och i tidningskrönikor.
De som byggde folkhemmet
När min föräldrageneration växte upp präglades samhället fortfarande av klassiska värderingar som anständighet, heder, respekt, ödmjukhet och lojalitet. Det är värden som idag systematiskt nonchaleras eller körs över, och ibland till och med aktivt hånas. Personligen kan känna en djup skam över den massiva respektlöshet som den generation som byggde folkhemmet får som tack.
Följaktligen är inte underligt att de äldre ofta ger uttryck för en konservativ och stundom reaktionär motvilja mot de förändringar de ser omkring sig. Deras tankar om det moderna samhället och dess problem handlar dock oftast om att gå tillbaka till något gammalt, snarare än att försöka finna nya lösningar för nya situationer. Ska jag vara ärlig måste jag tyvärr tillstå att jag sällan upplever att de har något att säga som är särskilt användbart för vår tids frågeställningar. Om vi däremot kunde ta de tidlösa värderingar som de äldres respekt och solidaritet springer ur och förutsättningslöst fråga sig hur de kan appliceras idag – då skulle vi verkligen vara något användbart på spåret.
Humanisterna och radikalerna
Sedan finns då den civilisationskritiska falangen: Humanisterna, konstnärerna, kulturradikalerna, globaliseringsskeptikerna med flera. Personligen gillar jag dem som tusan. Varma, goa, levande, spontana och livsbejakande. Ibland dessutom med djup psykologisk insikt om sig själva, sina mönster och vad som faktiskt driver dem – personligt och politiskt. De har trevliga middagar med nyttig och god mat från världens alla hörn, och dessutom roliga fester och sköna dagen-efter häng. Det finns bara ett problem – de har fel! Eller de blandar i alla fall samman korten…
Det högteknologiska samhället medför kraftiga biverkningar, men ström från vattenkraftverk som går till kuvöserna på BB är bra! Industriell produktion, med medföljande risker för naturen, människors hälsa och social stabilitet, är svårt för ett samhälle att hantera – men det verkar ändå ha gett oss mer än vad det har kostat.
Övriga fiender till liberalismen (under bearbetning)
Förutom de XX o YY som ingår sedan minst 100 år i det svenska opinionslandskapet finns det även en lång rad andra motkrafter. Vissa av dem är gamla och har hela tiden varit mot frihet. Andra är nya grupperingar som poppat upp i reaktion mot ZZ.
Hippierörelsen, de kulturkonservativa, populistvänstern och den religöst reaktionära har varit med ett par årtionden. Den senaste åren har det dessutom tillkommit en nykonservativ strömmning i samhället.
Konsumtionssamhället utarmar oss själsligt och medför enorma miljöproblem – javisst. Men vill vi själva få välja vilka böcker vi ska köpa, vilka kläder vi ska få ha på oss, och vilka möbler och heminredningsattiraljer vi ska ha i våra hem? Ja eller nej, vill vi ha en fri människa i ett öppet samhälle? Inte bara i högtidstalen utan även ute i den bökiga, olydiga verkligheten – och med alla de konsekvenser det innebär att släppa henne fri? Och om inte, hur ser alternativen ut?
Uppror och frigörelse
Människan vantrivs i kulturen, skriver Freud. Vi vill tillbaka till vårt ursprung, vi vill dansa och leka och kramas utan att fjättras av konvention och konformism, diktar och rappar de unga och svartklädda. (Kanske en kritik som frodades mer på 70-talet, men tankegodset lever kvar i många grupperingar.) Javisst, problemställningen är påtaglig och relevant. Men den lösning som normalt skisseras – uppror och frigörelse från det tråkiga och hämmande pappasamhällets krav för att i stället dansa barfota på ängarna – har klara drag av världsfrånvänt, lyxromantiskt drömmeri. Den enskilda människan – en hjälte i all hippiekultur – har aldrig varit friare än idag. Frågan är snarare vad vi ska göra med all vår frihet.
Vi har tagit Fan (civilisationens avigsidor) i båten och nu behöver vi ro henne i land, snarare än att sänka båten (civilisationen) bara för att Fan sitter i den. Vi sitter nämligen själva i den. Och det är mycket varmare och torrare i båten än i vattnet…
i-Gnäll
Naturligtvis är verkligheten långt mer mångfasetterad än den tillspetsade beskrivningen här ovan. Vad jag vill peka på är mest att det kostar väldigt lite att hylla fäbodar och barfotadans i daggvått gräs, och racka ner på civilisation, teknologi och globalisering, när man sitter i en kärnkraftsvärmd lägenhet, lyssnar på en bra etnopopskiva på CD-spelaren och skriver debattartiklar på sin i-Mac.
Är det några civilisationskritiker jag lyssnar extra intresserat på, så är det de grönavågare som faktiskt tillämpar självhushållning och som dagligen utforskar hur alternativen till det högteknologiska industrisamhället ser ut i praktiken.
Det goda och det onda
Den engelske alternativekonomen E. F. Schumacher skriver i sin bok ”Litet är Vackert” att när vi tittar på industrisamhället kommer vi att finna det mycket goda tätt, tätt sammanflätat med det mycket onda.
Så vill vi inte att det ska vara. Vi vill kunna skilja ut det goda från det onda, och sedan behålla det goda utan att behöva ha med det onda att göra. Det krävs ett stort mod för att våga se hur verkligheten verkligen är beskaffad, snarare än hur vi vill att den ska vara beskaffad. Just den sortens mod är av avgörande betydelse om vi ska komma ur den dimma av förvirring som jag menar präglar vår samtid.
ALLT NEDAN – TAS BORT UR LÖPTEXT OCH LÄGGA SOM FOTNOT.
Symbolprotest och realpolitik
För att det ska bli rätt i protokollet så måste jag väl här tillstå att även jag en gång i världen röstade nej såväl till EU som till EMU. Detta både av symboliska och realpolitiska skäl. Symboliskt för att det är bra för etablissemanget att förlora med jämna mellanrum; det ger en ödmjukhet som definitivt behövs såväl på SAF-högkvarteret på Blasieholmen och på regeringskansliet på Rosenbad som i Bryssel.
Realpolitiskt så upplevde jag att Sverige skulle vara tvungna att sänka våra miljökrav med mera till EU-nivån, utan att få ut motsvarande goda påverkan på det gemensamma regelverket. Det hade varit bättre om vi hade varit kvar utanför unionen som ett pådrivande exempel – utan att för den skull isolera oss eller tro på någons slags evig svensk medfödd förträfflighet. Men även om jag hyser en stark olust inför det byråkrat- och teknokratvälde som verkar följa av mer överstatlighet så är jag ändå i princip för. Frågor som global uppvärmning, social dumping och migration kräver definitivt prestigelös samverkan och resoluta insatser även på en överstatlig nivå.
Så anslut dig gärna om du ser mig marchera i nästa års första maj-tåg under banderoller som ”Länge leve det motvilliga utvecklingsbejakandet!” och ”Länge leve uthärdandet av den inre motstridigheten!”. Kampen har bara börjat.
