34. Gemenskapens förutsättningar

Historiens slut

När det kommer till gemenskap har de flesta av oss en inneboende dubbelhet. Parallellt med ”själv är bäste dräng” och ”egen härd är guld värd” har vi också en stark längtan efter något som är större än oss själva. Om den längtan inte fanns skulle det eka tomt på fotbollsarenor och vara glest i leden på rockkonserter. Vi skulle ha ett samhälle där ”historiens slut” i princip hade infunnit sig tack vare nyliberal marknadsekonomi och fräscht designade bostadsrätter i kombination med Tinder och Netflix. Om det bara fanns tillräckliga resurser och tillräcklig information skulle alla individer kunna få sina olika individuella önskemål tillgodosedda. End of story.

Men om man bara sniffar en aning i vinden så känns det på intet sätt som att historien är på väg att ta slut. Trots välkaklade badrum och effektiva appar så vibrerar vår tid av underliggande mänsklig längtan. Den är kanske bara lite mer dold än vanligt av samtidens upptrissade låne- och köpfest version 3.0.

De fem första gemenskaperna

Låt oss gå igenom de fem första varianterna av gemenskap från förra kapitlet för att bättre förstå deras inneboende kvaliteter och begränsningar, för att sedan fördjupa oss ytterligare i gemenskap bortom den egna viljan.

1. Den Spontana Gemenskapen (ungdomlig radikal icke-teoretisk organisation/sammanslutning) är byggd på den enskilde medlemmens lust och känsla av tillhörighet. Om medlemmen tappar lusten och hittar något annat som lockar mer, eller inte känner sig hemma med de övriga, så fladdrar hon vidare som en fjäril sugen på nektar. Ett utmärkt upplägg om målsättningen är kreativa projekt och social gemenskap. Men ofta mycket instabilt eftersom det är så lätt att göra upp stora planer i den ”gemensamma nyhetens entusiasm”. Och sedan inga krafter som kan hålla ihop gruppen när det på olika sätt blir motigt eller splittrat.

2. I den Demokratiska Gemenskapen (intellektuell politisk/social organisation) så försöker man hitta en gemensam förståelse, gemensamma åsikter mm. Det här är viktigt och nyttigt och bra så länge man faktiskt arbetar med yttre frågor idéer och åsikter. Men människan är nu en gång också ett flockdjur. Det ögonblick som flockskapandet, upprättandet av bindningar, hierarkier och antipatier startar – nämligen på första mötet – så sätts helt andra krafter igång än de mentala och intellektuella.

För att inte blanda ihop sakfrågorna, (som föreningen sägs vara till för) med det personliga och emotionella krävs det individer med  känslomässig mognad och stark integritet. Dessvärre attraherar världsförändrande organisationer människor som trivs med att synas och höras och gillar att övertyga andra om förträffligheten i de egna ståndpunkterna. Ofta är de också snabba att hitta yttre förklaringar till allt som är dåligt i deras liv, snarare än att rannsaka sig själva och ta hem sina projektioner.

När man bedriver olika former av politisk verksamhet ingår det att man ska fatta viktiga beslut, prioritera vilka frågor som är viktigast och kanske välja vissa medlemmar i gruppen som representanter (och därmed inte vissa andra). Dessutom uppstår det löpande diverse ideologiska oenigheter i varje dynamisk gruppering. I de här naturliga faserna av gruppens utveckling krävs det inte mycket för att oenigheter och konflikter ska gå från sak till person. Plötsligt väger våra aldrig så fina intellektuella principer eller välformulerade värdegrunder väldigt lätt och sveps bort av känslostormar. Och efteråt rationaliserar vi konflikten och väljer att förklara det som hände genom att åberopa yttre förklaringar. De var de andra som var dumma och betedde sig illa!

3. Exempel på den Demokratiska Konflikthanterande Gruppen (politisk/social organisation med känslomässig och gruppdynamisk medvetenhet) kan man traditionellt finna inom t ex fredsrörelsen, medborgarrättsrörelsen och miljörörelsen. På senare år är omställningsrörelsen och Extinction Rebellion aktuella exempel.

I de här grupperna använder man olika metoder för att få medlemmarna att vara aktivt delaktiga på mötena. Man har rundor där alla får utrycka sina tankar kring en frågeställning utan att någon får gå i polemik, och man kanske tillämpar konsensus, det vill säga att alla beslut måste fattas enhälligt. Ibland tar man även hjälp av vad som i Plogbillsrörelsen kallas för FHTB (feeling, healing, touching business), det vill säga sådant som massage, kramar, lekar och sharingcirklar där man får möjlighet att uttrycka sig och berätta hur man mår.

Dessa rörelser har på det här sättet lyckats skapa en mjukare kultur kring sin verksamhet än traditionella politiska rörelser, något som också ofta är en integrerad del av deras agenda. Det blir inte så trovärdigt med en militant fredsrörelse, eller en auktoritär och toppstyrd medborgarrättsrörelse.

Har man väckt den björn som sover så kan hon dock vara svår att vagga till sömns igen. Deltagarnas känslomässiga behov kanske inte går att uppfylla på en FHTB-timme mellan två ordinarie arbetsmöten, särskilt om de fått smak på något de alltför länge saknat utan att riktigt veta det. Och plötsligt så ska skåpet stängas till igen: ”Vi är ju ändå en utåtriktad organisation som syftar till att förbättra världen – inte ett terapicenter för att ta hand om våra inre barn”.

Dessutom ansluter sig väldigt ofta människor till ideella rörelser av dubbla anledningar. Man vill vara med och verka för en god sak, och samtidigt ingå en varm och stödjande gemenskap. Det innebär att varje gång rörelsen fattar ett beslut som inte överenstämmer med ens egen övertygelse, så hotas inte bara ens mentala beslut att välja att verka i just den organisationen. Dessutom hotas tryggheten i ens tillhörighet med människorna, med gruppen, med flocken, med stammen.

När vi hittar människor och grupperingar där vi känner igen oss så blir vi glada och stimulerade. Men om denna igenkänning plötsligt hotas, då tar vi sällan bara vårt pick och pack, tackar för oss, och vandrar vidare. Vi blir besvikna, ledsna och arga, ibland även anklagande. Något djupt grundläggande i vår tillhörighet har hotats.

Det är vid den punkten som konflikthanteringen tar vid. Lyckad konflikthantering kräver i princip att parterna är villiga att kännas vid sin besvikelse, och därmed erkänna den längtan som ligger under den. Ett stort steg jämfört med väl invanda upplägget att skylla problemet på den andre. Jag är arg och besviken för att du gjorde så och så.

Den enskilda medlemmens möjlighet att själv välja att bryta sitt kontrakt med gruppen finns hela tiden kvar där – eftersom det var hon som en gång i världen valde att upprätta det. Häri ligger också hela skillnaden mellan moderna självskapade familjer, grupper och flockar jämfört med de traditionella samhällenas klaner och stammar. Klanen eller stammen är något du föds in i, och det är inte upp till individen att välja att stanna kvar eller gå ur. Och om hon bryter med sin klan måste hon i princip bryta med hela sin gamla världsbild samtidigt.

4. I den Terapeutiska Gemensamma Gruppen så har det primära fokuset skiftat över från yttre verksamhet till den inre processen. Exempel på denna typ av grupp kan man finna inom sensitivitetsträning, primalterapi, gestaltterapi, psykodrama och olika former av kroppsbaserade terapier, frigörande dans mm. Ibland finns det även en andlig komponent, som inom psykosyntes, i yoga-och meditationsvärlden och inom diverse nyandliga grupperingar ofta kopplade till olika vishetslärare.

När dessa grupper fungerar bra kan de ses som dynamiska komplement eller alternativ till mer traditionell samtalsterapi. Här erbjuds ett skyddat rum där människor kan öva sig i att öppna upp, och uttrycka hela sitt spektrum av känslor. Man blir bevittnad i sin sårbarhet inte bara av terapeuten utan även av de andra i gruppen, vilket skapar stark gemenskap.

Hur är då dessa grupper organiserade, och hur ser de potentiella konfliktytorna ut? Så länge det rör sig om kurser så är upplägget förhållandevis tydligt. Ledaren, läraren, terapeuten ansvarar för verksamheten, och deltagaren försöker bedöma om det som erbjuds gagnar henne. Om hon ogillar något, så försöker hon göra en bedömning om ogillandet beror på realskäl eller på ett motstånd eller flyktimpuls i henne själv.

Denna bedömning är inte den lättaste, särskilt som grupptrycket bland de andra nyfrälsta och nyförlösta kan vara starkt. Plus att själva den mentala processen att sortera mellan realskäl och motstånd ofta klassas som att man ”gått upp i huvudet” och inte längre är i kontakt med sina känslor. I seriösa grupperingar finns det dock en medvetenhet och ett öppet samtal om detta. Det ingår liksom som en del i utmaningen och i det man har valt att utforska.

Den riktiga balansakten börjar dock när gruppen ska gå ut ur kursrummet och ut i det dagliga livet, t ex i form av att bilda ett kollektiv eller driva en kursgård. Ofta finns en stark antihierarkisk kultur (frigörelse från auktoriteter), och en motvilja mot formella strukturer (våga vara i känslan i nuet). Hur ska man nu avgöra vilka känslor som är äkta och bra, och vilka som är betingade av obearbetade präglingar? Vem har tolkningsföreträde? Får man sätta gränser om någon beter sig på extrema sätt? Är svartsjuka ett borgligt instrument för att hålla tillbaka den fria människan sinnlighet, eller en naturlig mänsklig egenskap?

(Den här typen av sociala experiment kan i viss mån påminna om hur sekter fungerar, med sin höga energi, sin starka gruppanda och sina ideal och visioner som kan stå i stark kontrast med det omgivande samhällets konventioner. De grupperingar som väl överlever den första, intensiva fasen som ofta är yvig och idébaserad, kommer sedan succesivt att behöva hitta sätt att hantera de eviga frågorna för gemenskaper. Vad håller ihop gruppen, och vad upprätthåller deltagarnas motivation att ge av sin tid, energi och frihet till det gemensamma.)

5. Nätverket präglas av en helt annan dynamik än de övriga grupperna. Här har man låtit det individbaserad råda och få utrymme fullt ut. Problemet är bara att då har man exkluderat just det gemensamma från processen. Som om helheten bara vore precis summan av delarna. Detta hade kunnat fungera om nu inte människan vore ett flockdjur. Nu tenderar den inneboende flyktigheten i nätverk att göra vårat engagemang försiktigt och återhållet. Eller så går vi ”all in” som vanligt, och riskerar att besviket undra vart de andra tog vägen.

* * *

(I den här beskrivningen kan det låta som att alla befintliga grupper och organisationer är förfelade på grund av dålig struktur och bristande insikter. (Tja alltså, rent erfarenhetsmässigt är ju detta en helt rimlig analys. Välkommen att läsa mer om saken på webbplatsen allaandraharfel.se )

Nej, naturligtvis är det inte så. Alla de ovan nämnda gemenskaperna fyller sina syften utifrån sina förutsättningar, ibland med goda resultat, ibland snarare som om man vore Postnords fanclub.

Vad jag försöker visa är att finns inneboende begränsningar i alla grupperingar där det är vår egen vilja som förfogar över nyckeln till att gå med i gemenskapen och att gå ur gemenskapen. Hur långt kommer en sådan gruppering kunna hålla och bära vår längtan efter något som är större än oss själva?)

Vad tyckte du om det här kapitlet?

1 tanke på “34. Gemenskapens förutsättningar”

Lämna en kommentar