Gemenskapens förutsättningar

Vad krävs för att skapa så pass stark gemenskap att den tål även att vi försöker göra oss fria ifrån den?

När det kommer till gemenskap har de flesta av oss en inneboende dubbelhet. Parallellt med ”själv är bäste dräng” och ”egen härd är guld värd” har vi också en stark längtan efter något som är större än oss själva. Om den längtan inte fanns skulle det eka tomt på fotbollsarenor och vara glest i leden på rockkonserter.

Vad krävs det då för att i längden möta vår längtan, inte bara efter trivsam samvaro utan efter en ”individöverskridande gemenskap”? Jag tänker att den längtan inte kommer att rymmas i någon av de fem första grupperingarna. Varför? Jo, för att den enskilde individen hela tiden kan välja att lämna eller straffa ut sig ut gruppen om det börjar bränna till. Och bränner till gör det inte bara när det uppstår problem och friktion, utan även när det funkar. Såväl i gruppsammanhang som i parförhållanden så tror jag att väldigt många av dem spricker – inte för att vi inte hittade det vi letade efter – utan för att vi faktiskt fick det vi letade efter. Och det var alltför smärtsamt att våga ta emot och stanna kvar i.

Något mer

För att åstadkomma en stark gemenskap räcker det inte med goda intentioner och stark vilja. Det krävs något mer än bara bra demokratiska ambitioner, något mer än bara noggrant formulerade och framröstade visionsdokument, något mer än bara kloka organisatoriska redskap och konflikthanteringsmetoder, något mer än bara teoretisk psykologisk insikt eller medvetna, insiktsfulla medlemmar, något mer än bara individens eget intellektuella, viljebaserade beslut att stå kvar även när det är smärtsamt.

Om detta något mer står det garanterat ingenting på segrarnas kom-ihåg lapp. Tvärtom så utmärks allt som härrör till detta ”något mer” av att det inte går att komma åt genom sådant som kvantitativ information, rationella överväganden och metodiska åtgärder. Trygghet och tillit kan vi bara odla genom att våga släppa fram vår rädsla. Stark gemenskap kan vi bara bygga genom att visa upp hela oss själva utan skyddsdräkt och våga riskera att bli ratade, bortstötta, övergivna. Känslan av att höra ihop kan man bara åstadkomma genom att åkalla något bortom logik och förnuft. Och utan den känslan av tillhörighet med andra så blir livet – på sin höjd – fungerande.

De sex gemenskaperna

Låt oss gå igenom de fem typerna av gemenskap från förra kapitlet lite mer systematiskt för att sedan titta närmare på vad som utmärker den sjätte.

1. Spontana Gemenskapen (ungdomlig radikal icke-teoretisk organisation/sammanslutning) är byggd på den enskilde medlemmens lust och känsla av tillhörighet. Om medlemmen tappar lusten, hittar något annat som lockar mer, eller inte känner sig hemma med de övriga så fladdrar hon vidare som en fjäril sugen på nektar. Ett utmärkt upplägg om målsättningen bara är glädje, kul och trivsel. Men ofta mycket instabilt eftersom det är så lätt att göra upp stora planer i den ”gemensamma nyhetens entusiasm”. Och inga krafter som kan hålla ihop gruppen när det blir motigt.

2. I den Demokratiska Gemenskapen (intellektuell politisk/social organisation) så försöker man hitta en gemensam förståelse, gemensamma åsikter mm. Det här är viktigt och nyttigt och bra så länge man faktiskt arbetar med yttre frågor idéer och åsikter. Men människan är nu en gång också ett flockdjur. Och det ögonblick som flockskapandet, upprättandet av bindningar, hierarkier och antipatier startar – nämligen på första mötet – så sätts helt andra krafter igång än de mentala och intellektuella. För att inte blanda ihop sakfrågorna, (som föreningen sägs vara till för) med det personliga och emotionella krävs det individer med  känslomässig mognad och stark integritet. Dessvärre attraherar världsförändrande organisationer människor som trivs med att synas och höras och gillar att övertyga andra om förträffligheten i de egna ståndpunkterna. Ofta är de också snabba att hitta yttre förklaringar till allt som är dåligt i deras liv, snarare än att rannsaka sig själva och ta hem sina projektioner.

När man bedriver olika former av politisk verksamhet ingår det att man ska fatta viktiga beslut, prioritera vilka frågor som är viktigast och kanske välja vissa medlemmar i gruppen som representanter (och därmed inte vissa andra). Dessutom uppstår det löpande diverse ideologiska oenigheter i varje dynamisk gruppering. I de här naturliga faserna av gruppens utveckling krävs det inte mycket för att oenigheter och konflikter ska gå från sak till person. Plötsligt väger våra aldrig så fina intellektuella principer eller välformulerade värdegrunder väldigt lätt och sveps bort av känslostormar. Och efteråt rationaliserar vi konflikten och väljer att förklara det som hände genom att åberopa yttre förklaringar. De var de andra som var dumma och betedde sig illa!

3. Exempel på den Demokratiska Konflikthanterande Gruppen (politisk/social organisation med känslomässig och gruppdynamisk medvetenhet) kan man till exempel finna inom fredsrörelsen, miljörörelsen och vissa delar av kvinnorörelsen. Man använder olika metoder för att få alla medlemmar att aktivt delta på möten, man har rundor där alla får utrycka sina tankar kring en frågeställning utan att någon får gå i polemik, man använder konsensus i beslutsfattande (alla måste vara eniga i besluten) osv. Och i större eller mindre grad så tar man också hjälp av vad som i Plogbillsrörelsen kallas FHTB, (feeling, healing, touching business) det vill säga sådant som massage, kramar, lekar och sharingcirklar där man får möjlighet att uttrycka och visa hur man mår.

Dessa rörelser har ofta lyckats skapa en mjukare kultur kring sin verksamhet än traditionella politiska rörelser. Men har man väckt den björn som sover så är hon svår att vagga till sömns igen. Deltagarnas känslomässiga behov kanske inte går att uppfylla på en FHTB-timme mellan två ordinarie arbetsmöten, särskilt om de fått smak på något de alltför länge saknat utan att riktigt veta det. Och plötsligt så ska skåpet stängas till igen – ”vi är ju ändå en utåtriktad organisation – inte ett terapicenter”.

Dessutom ansluter sig väldigt ofta människor till ideella rörelser av dubbla anledningar. Man vill vara med och verka för en god sak, och man vill vara med och tillhöra en gemenskap. Och varje gång rörelsen fattar ett beslut som skiljer från ens egen förståelse av hur världen fungerar och vad den behöver, så hotas inte bara ens mentala beslut att välja att verka i just den organisationen. Dessutom hotas tryggheten i ens tillhörighet med människorna, med gruppen, med flocken, med stammen.

När vi hittar människor och grupperingar där vi känner igen oss så blir vi glada och stimulerade. Men om denna igenkänning plötsligt hotas så tar vi sällan bara vårt pick och pack och vandrar vidare. Vi blir arga, förbannade, ursinniga, anklagande. Något djupt grundläggande i vår trygghet har hotats.

Lyckad konflikthantering kräver nästan alltid att parterna är villiga att kännas vid sin besvikelse (och därmed erkänna sin längtan) snarare än att skylla den på motparten. Och alltför ofta är det inte så.

Därmed kvarstår den enskilda medlemmens möjlighet att själv välja att bryta sitt kontrakt med gruppen – eftersom det var hon som en gång i världen valde att upprätta det. Och här ligger också hela skillnaden mellan moderna självskapade familjer, grupper och flockar jämfört med de traditionella samhällenas klaner och stammar. Klanen eller stammen är något du föds in i, och det är inte upp till individen att välja att stanna kvar eller gå ur. Och om hon bryter med sin klan måste hon i princip bryta med sin världsbild samtidigt.

4. I den Terapeutiska Gemensamma Gruppen så har det primära fokuset skiftat över från yttre verksamhet till den inre processen. Exempel på denna typ av grupp kan man finna inom sensitivitetsträning, primalterapi, gestaltterapi, psykodrama och olika former av kroppsbaserade terapier, frigörande dans mm. Ibland finns det även en andlig komponent, som inom psykosyntes, och inom Oshorörelsen (tidigare Bhagwan/Rashness).

Dessa grupper är i min mening ett viktigt och mycket värdefullt komplement till traditionell samtalsterapi. Här erbjuds ett skyddat rum där människor kan öva sig i att öppna upp, uttrycka alla slags känslor och visa sig sårbara.

Hur är då dessa grupper organiserade, och hur ser de potentiella konfliktytorna ut? Så länge det rör sig om kurser så är upplägget förhållandevis tydligt. Ledaren, läraren, terapeuten ansvarar för verksamheten, och deltagaren försöker bedöma om det som erbjuds gagnar henne. Och om hon ogillar något, (och hon är en ”seriös” deltagare), så försöker hon göra en bedömning om ogillandet beror på realskäl eller på ett motstånd eller flyktimpuls i henne själv. Denna bedömning är inte den lättaste, särskilt som grupptrycket bland de andra nyfrälsta nyförlösta kan vara starkt, och själva den mentala processen att sortera mellan realskäl och motstånd ofta klassas som att man ”gått upp i huvudet” och inte längre är i kontakt med sina känslor. Men i en sund grupp så är detta en del av det man har valt att utforska.

Den riktiga balansakten börjar dock när gruppen ska gå ut ur kursrummet och ut i livet, t ex i form av att bilda ett kollektiv. Ofta finns en stark antihierarkisk kultur (frigörelse från auktoriteter), och en motvilja mot formella strukturer (våga vara i känslan i nuet). Hur ska man nu avgöra vilka känslor som är äkta och bra och vilka som är betingade av obearbetade präglingar? Vem har tolkningsföreträde? Får man sätta gränser om någon beter sig på extrema sätt? Är svartsjuka ett borgligt instrument för att hålla tillbaka den fria människan sinnlighet, eller en naturlig mänsklig egenskap? Och så vidare.

Om gruppen kommer förbi den yvigaste och nästan alltid väldigt idébaserade fasen, och kommer till ett mer grundat förhållningssätt till människans dubbla behov av frihet och fasta strukturer, så aktualiserar sig successivt nästa område: tillit. Mer om det under Rituellt Baserad Gemenskap.

5. Nätverket präglas av en helt annan dynamik än de andra grupperna. Här har man låtit det individbaserad råda och få utrymme fullt ut. Problemet är bara att då har man exkluderat just det gemensamma från processen. Som om helheten bara vore precis summan av delarna. Detta hade kunnat funka om nu inte människan vore ett flockdjur. Nu kommer hon ändå att försöka förhålla sig till nätverket där medlemmarna kommer och går, som om det vore en flock, och den otryggheten kommer att göra att hennes engagemang blir grunt, svalt, kortvarigt eller narcissistiskt.

I den här beskrivningen kan det låta som att alla befintliga grupper och organisationer är förfelade på grund av dålig struktur och bristande insikter. (En erfarenhetsmässigt inte helt orimlig tanke…) Naturligtvis är det inte så. Det jag är ute efter är vad som krävs för att upprätta och upprätthålla den starka grupp med öppen, tät interaktion som kan bära våra drömmar om något som är större än oss själva. Och därmed är vi framme vid företeelsen rituellt baserad gemenskap.

6. Rituellt baserad gemenskap

Begreppet ritual kan verka extremt och skrämmande, men är vid närmare betraktande snarare naturligt och allmänt förekommande även i det mest sekulariserade samhälle. Riksdagens högtidliga öppnande, skolavslutning med sång, fåniga hattar på kräftskiva, att röka cigarr när man blivit pappa, att bjuda på tårta när man slutar ett jobb, att skåla i champagne på nyår och att tända en brasa på Valborg för att hälsa våren välkommen – allt är handlingar som har en symbolisk snarare än en praktisk funktion. Vi använder dem till att upprätthålla en ”mytologisk” berättelse om vilka vi är och vilken som är vår plats i tillvaron.

Vad gäller moderna ritualer för att skapa gemenskap så är nollning och insparkar klassiska exempel. Nya studenter på en utbildning utsätts för mer eller mindre förödmjukande eller roande behandling under en period för att så småningom bli insparkade och därigenom tas upp som fullvärdiga medlemmar i gruppen. Även Friskis och Svettis, där många människor, rör sig på samma sätt till musik (ofta i likadana dräkter), har i någon mån en rituell dimension.

I religiösa sammanhang har ritualen alltid funnits. Där är också syfte tydligt uttalat, nämligen att få individen att i släppa fokus på sig själv och i stället rikta sig mot något större och högre. I den mörkare änden av skalan finner vi i Nazitysklands massmöten. Med hjälp av musik, eldiga tal och teatrala effekter iscensattes en upplevelse av ett starkt mäktigt pulserande vi som individen kunde uppgå i.

Att vara helhjärtad

Om vi återvänder till längtan efter att vara helhjärtad – vad kräver den? Jo, bland annat att det inte ständigt finns bakdörrar och smitvägar öppna. Att vi skapar oss, eller ställs inför, en situation som kräver något ovillkorligt av oss.

En funktion som ritualen har är att stödja vår egen disciplin, att ge oss formstöd för våra val. Detta för att vi inte ständigt ska belasta och fresta på viljan.  Den som går i kloster avlägger ett heligt klosterlöfte, inför sig själv, inför sin Abbott eller Abbedissa och inför Gud. Därmed är saken liksom klar. Man har bestämt sig, man har avsagt sig möjligheten att vackla och att pröva fram och tillbaka. Ritualen ger oss ett symboliskt stöd för att lägga bort tvivlandet, och därigenom blir det enklare att fokusera, att fördjupa sig inom det man har valt.

Liknande aspekter finns det vad gäller tillit. Finessen med de blodsband som finns i normala familjer är att de gäller bortom åsikter, värderingar eller gillanden. Till skillnad från en chef som kanske ger en sparken eller kompis som börjar umgås med någon de trivs bättre så är vi fortfarande våra föräldrars barn även om vi har gjort något dåligt. Föräldrar väljer inte bort en på ”sakliga” grunder, Och den är den typen av ”bortomsakliga” kopplingar vi vill upprätta med ritualer för att våga öppna oss, komma nära och ge av vår kärlek och vårt engagemang.

Genom att svettas med sina ”bröder” och ”systrar” i timmar i en mörk het svetthydda, eller dansa vilt en hel natt till dova trummor, så svetsar man samman deltagarna i en samhörighet som sträcker sig bortom viljan och intellektet, och som därför också håller ihop bättre när det blåser hårt. Är det så enkelt? Och vad är i så fall baksidan av myntet?

Tillhörighet och anknytning

Även om ovanstående exempel kanske inte är något som gemene man ägnar sig åt i sin vardag så är principerna detsamma för tillhörighetens dynamik även i övriga sammanhang. Det Fria Valet och den Trygga Gemenskapen, två av våra absoluta favoritpolare, konstaterar krasst att den här stan inte är stor nog för dem bägge. En av dem måste tyvärr käka bly eller rida vidare mot evigheten.

Sverige påstås vara ett av de länder i världen som har flest ensamhushåll. Vad beror på det? Trivs att bo själva? Är vi för kräsna för att hitta någon som duger? Eller är vi för blyga för att hitta någon alls. Och om vi inte har lämpliga partners, varför flyttar vi inte ihop med vänner eller startar kollektiv?

I undersökningar brukar relativt många ensamboende säga att de gärna skulle vilja bo tillsammans med andra om det gavs möjlighet. Men jag tror att många av dem gärna vill att det ska smaka utan att kosta. För ute i den jordnära verkligheten är sanningen den att dagliga nära kontaktytor med andra människor faktiskt är krävande, att bo själv är bara tråkigt.

Trygghet och tillhörighet byggs genom anknytning; genom att arbeta, äta och bråka tillsammans – inte med hjälp av aldrig så väl underbyggda argument. Även om vi fattar ett helhjärtat (helhjärnat) beslut att lämna en partner, en organisation eller en vänkrets så har anknytningen satt sig under huden på oss. Och de banden fortsätter att klia på ett diffust, molande sätt hur goda argument vi än har för uppbrottet.

Min vän Måns sa en gång att studentorter ständigt omges av en tunn hinna av sorg på grund av alla människor som vi möter och släpper in våra liv, och som sedan försvinner till andra kurser, linjer, studieorter eller flyttar hem igen. Särskilt som få av studenterna har en förankring i orten som sin hemstad. Alltför många lösa rottrådar hänger lösa i stadens rum, och försöker finna fäste i studentikosa traditioner, sökande efter partners eller döva sig i alkohol och festande (eller tvångsmässigt pluggande).

Ett säreget fenomen uppträder för många människor (ofta nyutexaminerade studenter) som får praktikplats eller jobb på en mindre ort där de inte känner någon sedan tidigare. Efter några veckor där det nya är spännande, och sedan några månader där man lär känna några arbetskamrater eller andra, så kommer plötsligt en punkt där de nyfunna vännerna – reko och trevliga – inte duger till. När man längtar efter sina gamla ”riktiga” vänner, fast man var rätt trötta på dem när man flyttade från dem. Och där man knappt står ut vid tanken på att engagera sig i ännu en ny social kontaktyta på den nya orten. Medan ens anhöriga undrar bekymrat om man inte lärt känna några trevliga likasinnade människor. Jodå, felet inte är att de är otrevliga eller av annan sort. Felet är helt enkelt att de inte har känt en i fem, tio år. Och det hamnar ju under kategorin svårlösta problem. Just do it-reklamen kör torrt – plötsligt hjälper det varken med positiv attityd, massor av viljestyrka eller god förmåga att prioritera.

1 tanke på “Gemenskapens förutsättningar”

Lämna en kommentar