18. Det meningsfulla arbetet

Ett bra jobb

I begynnelsen var arbetet. Arbetet för att skaffa föda, bygga hus, ta hand om barnen, tillverka kläder, möbler och redskap och så vidare. Ingen frågade om arbetet var meningsfullt. Den törstande undrar inte om det är meningsfullt att leta efter vatten, eller att laga brunnen. Ingen frågade jägaren, samlaren eller schamanen om hon hade ett bra arbete, ett nyttigt arbete, ett hälsosamt arbete, ett givande arbete, ett utvecklande arbete eller ett meningsfullt arbete.

Idag genomsyras alla platsannonser av idén om ett ”bra” jobb. LIkväl är företagen bakom platsannonserna beredda att betala en rejäl slant för att få någon att göra jobbet i fråga, trots att det enligt annonserna är både givande, stimulerande, utmanande och rent av meningsfullt.

När man intervjuar den uppväxande generationen om deras värderingar för att kartlägga vart tidens vindar blåser så blir slutsatsen densamma år efter år: Ungdomar värderar ett fritt och meningsfullt arbete högre än pengar, status och trygghet. Utmärkt… Men vad innebär egentligen ett meningsfullt arbete?

Arbetet genom historien

Ett sätt att få grepp om det meningsfulla arbetet som företeelse är att gå bakåt i tiden och utforska några historiska motsvarigheter: det säkra arbetet, det miljövänliga arbetet, det jämlika arbetet och det rättvisa arbetet.

Arbetsmiljö. Någon gång under 1800-talet, när industrialismen hade tagit fart och börjat ge resursöverskott så började det pratas om det farliga arbetet; om olyckor på arbetsplatsen och ohälsosamma arbetsmiljöer. Arbetsmiljöskyddet föddes. Fortfarande var målsättningen att producera stora mängder av varor så effektivt som möjligt, men det skulle göras utan att arbetarna tog skada. Redskapen var lagstiftning, facklig kamp, skyddsombud och så småningom goodwill. Det var inte bra för företagens anseende om arbetarna skadade sig, blev sjuka av farliga ämnen eller dog i olyckor. Från att ha varit icke-existerande för tvåhundra år sedan, så är arbetsmiljöskydd idag något självklart i alla fall i västvärlden.

Miljöskydd. Nästa område blev den yttre miljön. Rachel Carlssons bok ”Tyst Vår” satte igång en debatt om att industri- och kemikaliesamhället höll på att skada själva ekosystemet.

”Vad är det här för tjafs? Det är väl ingen fara? Det blir för dyrt att rena?” Ungefär så lät de första reaktionerna. Men successivt så spreds miljömedvetandet även inom industrin och idag håller sig varje större företag med ett eget miljöprogram eller kanske till och med en miljöcertifiering. Målet är att producera så mycket varor som möjligt så effektivt som möjligt med så liten miljöpåverkan som möjligt. Konsumenterna lockas med miljömärkta och KRAV-märkta produkter som en del av företagens miljöprofilering.

Arbetssociala frågor. Parallellt med miljöfrågan började olika arbetssociala aspekter dyka upp i debatten. Ett exempel var kampen för jämställdhet mellan könen, till exempel lika lön för lika arbete. (I USA lagstiftades det om att all statlig upphandling i första hand skulle ske från företag som hade könsrättvis lönesättning) Ett annat exempel var etnisk och kulturell jämlikhet; kamp mot diskriminering på arbetsplatser på grund av ras eller etnisk bakgrund. Även diskriminering av andra grupper, t ex homosexuella har varit uppe i debatten. Målsättningen var tydlig: Producera varor och tjänster så effektivt som möjligt och samtidigt undvika alla former av diskriminering på grund av kön, ras, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, politisk tillhörighet osv. (Undantaget är möjligen nazister – och andra som klassas som extremister av staten – som inte ska få jobba i exempelvis skolan eftersom de är emot de demokratiska principer som skolan ska lära ut.)

Idag har vi kommit förhållandevis långt vad gäller alla ovanstående områden, särskilt i det välorganiserade och politiskt genomreglerade Sverige. Vi har ett väl utbyggt arbetarskydd, en relativt stark miljölagstiftning, en stark miljöopinion och en diskrimineringsombudsman osv.

Rättvis handel

Ett nytt område som under en period har varit i fokus i debatten är frågan om rättvis handel, dvs. att varor som vi importerar från tredje världen ska vara producerade under schyssta villkor: Inget barnarbete, anständiga arbetsförhållanden och arbetstider. Och framför allt: skäligt betalt.

Här börjar det plötsligt bli mer komplext. Vad är skäligt betalt? Jo, rimligen så mycket så att odlarna inte behöver svälta, och inte behöver skicka sina barn till fabriker utan kan låta dem gå till skolan i stället. Men uppenbarligen går det att köpa varorna billigare än så idag? Och vad händer med dem vi inte köper av?

Jag förespråkar absolut inte något teoretiskt, nyliberalt synsätt att alla vinner på konkurrens. Konkurrensen sker under helt ojämlika förutsättningar, och dessutom verkar det återstå att bevisa att konkurrensens vinningar faktiskt sprider sig till alla. Jag bara pekar på att problemställningen kring rättvis handel inte riktigt passar in i det tidigare mönstret. Den marknadsekonomiska princip som tidigare bara begränsats inom något enstaka område (arbetarskydd, miljö, diskriminering) problematiseras här på ett mer systematiskt sätt.

Målsättningen är att vi ska köpa varor från tredje världen som ger arbetarna och bönderna där bättre villkor. Men vi ska inte köpa så billigt som möjligt, utan till priser som ger dem högre löner än idag. Men de kan inte få lika höga löner som våra; då skulle alltför få köpa varorna vilket inte skulle gagna arbetarna och bönderna i landet ifråga.

Alltså ska priserna sättas på en nivå som i stället ger dem skäligt betalt för sitt arbete – hur nu den bedömningen ska göras? Ska den grundas på schyssthet från konsumenterna, eller bör det lagstiftas. Pratar vi solidaritet eller pratar vi dåligt samvete? Hur långt gäller parollen: Lika lön för lika arbete?

Med det sagt är jag personligen djupt imponerad av ambitionen bakom rättvis handel. Efter att några av mina mer politiskt aktiva kamrater varit på mig så köper jag nu bananer på Konsum som är både ekologiska och rättvisemärkta och betalar med glädje det högre priset. Men likväl, kampen för det goda börjar långsamt krångla till sig.

* * *

Nästa debatt – det meningsfulla arbetet

Nå, vilken är då nästa aspekt av arbetslivet och arbetet som kommer att komma upp i debatten? Jo, förhoppningsvis det Meningsfulla Arbetet. De flesta av oss tillbringar en stor del av vår vakna tid på jobbet. Det är där vi ska få stimulans och inspiration, och utvecklas som människor. Eller? Eller ska vi bara se till att tjäna mesta möjliga pengar med minsta möjliga ansträngning på jobbet så att vi kan göra stimulerande och inspirerande saker på fritiden?

De senaste åren har det varit mycket prat om utbrändhet och höga sjukskrivningstal i samhällsdebatten. Faktorer som stress, ökade krav och ett allt snabbare tempo i arbetslivet, har angivits som orsaker. Vissa debattörer har dessutom specifikt hävdat att det finns ett starkt samband mellan meningsfullhet/meningslöshet och hälsa/ohälsa.

Även om den tankelinjen säkert är relevant, blir det ändå lite som att slira runt i lös sand när debattörerna väl slagit fast sin tes och sedan ska komma med konkreta förslag på åtgärder. För vad ska de föreslå? Att avskaffa den omänskliga marknadsekonomin? Att lagstifta om att alla tjänster ska meningsfullhetsprövas? Eller att ge försäkringskassan mer pengar till rehabilitering av dem som lider av meningsbrist?

Platsannonsernas lockrop

I jobbilagornas platsannonser – ett ypperligt område för fältstudier för den som vill ta pulsen på sin samtid – finner vi intressanta ledtrådar: ”Här får du stimulans och möjlighet att utvecklas”. ”Ett jobb att växa i”. ”Vi söker en engagerad medarbetare som…”

Aldrig att det står: ”Mycket lön för lite ansträngning!” eller ”Ditt jobb som säljare går ut på att kränga onödiga saker till människor som egentligen behöver något helt annat – torftigt för själen men fett för plånboken!”

Alla verksamheter behöver hålla uppe en bild av att de sysslar med något vettigt. Antingen med hjälp av fakta eller med hjälp av slogans och insmickrande programförklaringar. Reklam som inte handlar om särskilda produkter, utan som mer i allmänhet målar upp ett företags verksamhet och profil i tjusiga färger, är ofta riktad lika mycket mot den egna personalen som mot presumtiva kunder.

Motivation

Människan behöver känna att det hon gör är meningsfullt för att kunna utföra ett bra arbete. Det ögonblick hon förlorar sin motivation sjunker snart produktiviteten – oavsett aldrig så rundhänta löneförmåner och bonusar.

Samtidigt verkar människan ha lätt att lägga in mening i det hon ”råkar” göra, vare sig det är att uppfinna mediciner eller vapen, vare sig hon säljer fullkornsbröd eller krimskrams. Hur mycket vi än klagar på att människor bara bryr sig om pengar, så avskyr vi ju faktiskt själva att använda halva vår vakna tid till något som inte angår oss – även om vi skulle råka få bra betalt!

Människor som är ekonomiskt framgångsrika tycker normalt att de sysslar med något meningsfullt – annars skulle de med stor sannolikhet inte vara framgångsrika. Om de sedan gör en objektivt rimlig bedömning av meningsfullheten eller inte, är en annan sak.

Märkning av meningsfullhet

De senaste årtiondena har progressiva producenter börjat märka sina varor för att visa att man får andra aspekter än bara funktionen för priset. Vi har till exempel fått miljömärkta, KRAV-märkta och rättvisemärkta varor på marknaden. Vad är nästa steg? Kommer det snart även att lanseras en märkning av meningsfullt producerade varor? Och hur kommer i så fall marknadsföringen av detta koncept att se ut?

  • ”Våra bananer är meningsfullt odlade och distribuerade.”
  • ”Mercedes nya modell X2 Turbo Comfort tillverkas av arbetare som upplever sina arbeten som meningsfulla.”
  • ”Vi på Försäkringsbolaget Tryggia garanterar att all vår personal stimuleras i sitt arbete, och att varje avdelning är en lärande organism.”
  • ”Bofors meningspolicy: Vi stödjer våra medarbetare i att utveckla meningsfulla former för sina arbetsuppgifter.”
  • ”Buckers borrmaskiner kostar lite mer än andra på marknaden – för vi har prioriterat att våra anställda ska ha tid att prata om hur de mår och inte bara montera skyddshöljen, försegla förpackningar och sånt…”

Eller varför inte:

  • ”Vi på Nyskapande Impulsteatern struntar i vad publiken tycker om våra pjäser – det viktiga är att vi själva gillar uppsättningarna och att vi har en lärorik process medan vi repeterar.”
  • ”Vi i Stimulanspartiet vill föra en politik som intresserar oss och får oss inom partiet att utvecklas!”

Om kunden alltid har rätt – har då servitrisen fel? Ska arkitekter låta sin egen kreativitet flöda, eller ska de skärpa till sig och rita hus som vanliga människor gillar – de som faktiskt ska bo där. Hur är det med musiker och författare? Ska de göra sånt som folk gillar, eller innebär det att de sviker sin konstnärliga integritet?

Vad gäller mig själv kan ni känna er lugna; jag har upplevt skrivandet av den här boken som mycket meningsfullt. Ni har inte utnyttjat mig och ekonomiskt bidragit till min själsliga utarmning. Men samtidigt är det ett faktum att jag hellre hade jobbat med min diktsamling, men både jag och min förläggare bedömde den som mindre kommersiellt gångbar. Hur det är med tryckeripersonalen kan jag dessvärre inte gå i god för. Jag tror inte att mitt förlag kontrollerar graden av mening som personalen på olika tryckerier upplever innan de väljer tryckeri.

Mening och folkhälsa

Visst, det här är kanske att driva resonemanget väl långt. Men likväl, vilka är de viktigaste aspekterna i ditt och mitt liv? Först kommer materiell grundtrygghet, vilket vi har ordnat bra i Sverige. Sedan kommer vårt fysiska hälsotillstånd, också det väl ombesörjt – i alla fall om man ser på hur mycket offentliga resurser vi avsätter till det. Tredje viktigast är kanske sådant som familj, partner och vänner; centrala aspekter vad gäller livskvalitet men svåra att åtgärda på ett offentligt plan. Men efter mat/hus/kläder, hälsa och social bas så kommer rimligen något meningsfull att göra. Om man studerar lite folkhälsostatistik får man snabbt svart på vitt hur starkt det påverkar oss att uppleva mening eller avsaknad av mening på våra arbeten.

Likväl verkar politiker, näringsliv och fackföreningar helt förvirrade när det kommer till frågan om arbete och mening.. ”Frihet är att ha ett arbete” lät LO med en generande historielöshet meddela i en affischkampanj för några år sedan (Jämför: ”Arbeit Macht Frei!”). ”Hundratusen nya arbetstillfällen”, utlovar partierna i valrörelsen. Men vänta nu här – vilken slags arbetstillfällen? Inom vapenexporten, i skolan eller som konsthantverkare?

Knegarmentalitetens död

Den generation som är födda på 70- och 80-talet har sedan länge brutit med sina föräldrars mantra om karriär, villa, video och Volvo. Knegarmentaliteten är död och begraven, i alla fall som ideal. Nuförtiden vill unga människor syssla med något fritt och kreativt; de vill jobba med media, de vill jobba med människor, de vill jobba med möjligheter. Kidsen vill göra dataspel, bli popstjärnor och synas i TV. De progressiva och miljömedvetna vill flytta ut på landet, renovera gamla hus och odla sin egen mat. De driftiga vill göra sin egen grej; de vill ha sitt eget café, sitt eget galleri eller sin egen Youtubekanal.

Däremot vill ingen ha ett eget stålverk, eller ens sågverk. För dagens unga är industriproduktion det minst intressanta man kan tänka sig. ”70-talet, kom tillbaka, allt är förlåtet!” Vem som ska sköta verkstads- livsmedels- och elektronikindustrin, som vi alla är beroende av, medan vi unga (läs: alla under 55), fria, medvetna människor skriver diktsamlingar, går yogakurser, designar smycken, bloggar på nätet och pratar om känslor – det är en fråga som hipstergenerationen tyvärr råkade slarva bort medan de/vi var fullt upptagna med att lägga upp bilder på surdegsbröd på Instagram.

Var kommer allt ifrån?

På sjuttiotalet varnades det för att den tidens stadsbarn höll på att tappa kontakten med matens ursprung. Man startade en kampanj för att bussa ut dem på landet i alla fall en gång under grundskolan för att de skulle få se riktiga kor beta på riktiga ängar och bättre förstå var mjölken kom ifrån. Idag gäller nog dessvärre samma sak för produktionen av konsumtionsvarorna. Vi har ingen som helst känsla för var mobiltelefonerna, hifi-hörlurarna, eller de fräcka joggingskorna egentligen kommer ifrån eller hur de kom hit. De liksom bara finns där i affärerna i jävligt snajdiga förpackningar.De liksom bara ligger där i affärerna och glänser i sina snajdiga förpackningar. ”Mycket märkligt! Vadå fabrik? Vadå Pakistan eller Filippinerna? Det hade vi ingen aaaning om…”

 

Vad tyckte du om det här kapitlet?

Lämna en kommentar