17. Paradiset på jobbet

”Medarbetare gör inte som man säger.
Medarbetare gör som man gör.”

Jag har en dröm

Jag har en dröm om en arbetsplats där man säger det man menar, även om det är obekvämt. Jag har en dröm om en arbetsplats där man kommunicerar direkt med den som saken gäller – snarare än bakom ryggen på henne. Jag har en dröm om en arbetsplats där det finns utrymme för egen kreativitet och där man bejakar allas initiativ.

Jag har en dröm om en arbetsplats där det finns så tydliga former för beslutsfattande att nya idéer inte ses som ett hot, eftersom alla är trygga med att de kommer att få komma till tals och bli lyssnade på innan någonting klubbas igenom.

Jag har en dröm om en arbetsplats där man är lojal med de strukturer som håller ihop verksamheten, även när man just blivit nedröstad eller när ens nya favoritidé blivit bordlagd för att ”vi inte har befogenhet att bestämma det själva här på avdelningen”.

Jag har en dröm om en arbetsplats där man inte gömmer sig bakom titlar och positioner, samtidigt som man värdesätter och stödjer det goda ledarskapet, och förstår att chefens uppgift ibland är ta ansvar och genomföra obekväma åtgärder.

Jag har en dröm om en arbetsplats där det finns trygghet nog att komma ut med sin skepsis och sina förbehåll, och att man därigenom kan hitta tillbaka till sitt engagemang i stället för att distansera sig.

Tillitsfullt eller defensivt klimat

I grunden kan man säga att en dynamisk och tillitsfull arbetsplatskultur utmärks av trygghet, välvilja, nyfikenhet och omsorg. Därtill en mogen förståelse av vad det är organisationen ska leverera, och vad som krävs för att det ska fungera. Ett exempel kan vara en bra balans mellan flexibilitet och förutsägbarhet. Det vill säga att det finns ett visst utrymme för kreativitet (speciella lösningar för speciella situationer), men att man samtidigt kan lite på att det mesta kommer att fungera likadant idag som igår.

Motsatsen, låt oss kalla det en defensiv arbetsplatskultur, präglas i grunden av rädsla. Det handlar normalt inte om att folk går och hukar inför chefens återkommande vredesutbrott eller oro att bli bestraffad om månadens försäljning inte når upp till budget. Nej, det är mer ett underliggande undvikande som kommer till uttryck på en mängd olika sätt.

Vi undanhåller information för att hålla ryggen fri. Vi säger inte vad vi egentligen tycker för att inte sticka ut. Vi rackar ner på nya förslag utifrån otrygghet. Vi använder diverse funktionsargument av typen ”det blir för dyrt”, ”tänk om det inte funkar” eller ”kommer kunderna verkligen att gilla det här”) för att slippa hotande förändring, snarare än i faktisk omtanke om verksamhetens väl.

Personliga egenskaper

För att på allvar förändra kulturen i en organisation räcker det inte med fina värdeord, och nya organisationsupplägg, även om det kan vara värdefullt. Det krävs även sådant som förmåga till empati, förmåga att lyssna och förmåga att entusiasmera – det vill säga personliga egenskaper. Dessutom behöver vi vara trygga nog för stå upp för oss själva och uttrycka det som är viktigt för oss. Eller annorlunda uttryckt – ska vi skapa mänsklig anda på våra arbetsplatser så behöver vi våga vara personliga och visa oss sårbara även där.

Den här typen av egenskaper – trygghet, empati, lyhördhet, entusiasm – är inte något som vi kan läsa oss till i kompendier eller lära oss på en fortbildningsdag på en välfakturerande konferensanläggning. Snarare råkar vissa av oss besitta egenskaperna om vi har haft turen att ha närvarande föräldrar, en trygg och stödjande uppväxt, lärare som sett oss under skoltiden, goda mentorer som engagerat sig i oss, och så vidare.

Personalutvecklarna och organisationskonsulterna vill dock ogärna kännas vid det här, eftersom de inte riktigt kan göra något åt saken. I alla fall om de inte ska skicka hela personalgruppen i regelrätt psykoterapi. Organisationssvängen har därför hela tiden en slagsida mot det kompendieförmedlingsbara, det vill säga det icke-personliga. Samtidigt som vikten av det personliga och mänskliga högtidligt betonas i kompendierna.

Hugga i som en karl

Det finns också en generationsklyfta vad gäller hur personlig man förväntas vara på jobbet. Att visa sig ärlig och sårbar och att öppet uttrycka sina behov, var definitivt inget som uppmuntrades i den gammaldags bruksmentaliteten. Där förväntades man snarare att hugga i som en hel karl, tåla lite skit och minsann göra rätt för sig.

Men inte heller i den nya, smidiga och strategiska projekt-professionaliteten finns det nödvändigtvis särskilt mycket utrymmet för att på allvar vara sig själv. Det kan bara låta så ibland på personalutvecklingskonferenserna.

Den mänskliga arbetsplatsen

Som bekant är det svårt att lära gamla hundar att sitta. För att lyckas med kulturbrytande och kulturomdanande förändringar behövs det både stort tålamod och gott om tid för omlärning. Och framför allt krävs det mogna och nytänkande ledare som vågar vara starka, tydliga och bestämda, utan att för ett ögonblick falla in i den gamla auktoritära fållan/fällan som ligger så farligt nära till hands.

En av sextio- och sjuttiotalets många frihetsdrömmar var visionen om det goda arbetet. Man ville skrota de hierarkiska och auktoritära sätten att organisera företag och organisationer och i stället skapa nya jämlika former där hela människan skulle få plats.

Men drömmen om den mänskliga arbetsplatsen har på ett märkligt sätt kommit att förvandlats till kravet på den mänskliga arbetsplatsen. Allt ska vara effektivt, men ingen får ha det jobbigt. Någon användbar bruksanvisning hur det ska gå till följde dock inte med i paketet.

Måndagsexemplar

Ulf Lundell har – något otippat – skrivit en dikt på temat:

”Jag tror på en kristen socialism
med hög sjukfrånvaro.”

Det kanske bara är min tolkning, men jag tror att han menar så här: Han tror på någon form av högre makt, och att han drömmer också om ett mer rättvist och jämlikt samhälle.  Men likväl kommer det att finnas måndagar när man jävlar inte står ut med att gå till jobbet, och det betyder inte att någonting är fel som borde rättas till.

För mig finns något djupt befriande i det synsättet: ”Låt mig göra mitt jobb, men tvinga mig inte att älska det”. ”Låt oss skapa en rättvist, mänskligt och andligt samhälle, men inte för den skull inbilla oss att det kommer att göra oss lyckliga hela tiden.”

Två figurer på våra axlar

Ibland kan det kännas som att varje morgon när vi kliver in på arbetsplatsen så hoppar det upp två stycken små, små figurer och sätter sig på vardera axeln på oss. Men i det här fallet är det inte en liten ängel och en liten djävul som det brukar vara i tecknade filmer. I stället är det två stycken små kostymklädda organisationskonsulter. Och vad vi än tänker eller gör så viskar de uppfodrande i våra öron. Den ena frågar: Känns det bra? Den andra frågar: Levererar det?

Vad tyckte du om det här kapitlet?

1 tanke på “17. Paradiset på jobbet”

Lämna en kommentar