”Jag måste hela tiden stänga in mig
för att hindra mig från att fly.Jag måste hela tiden fly
för att hindra mig från att stänga in mig.”
Bryt upp
Våga släppa taget! Våga bryt upp från det gamla förlegade, våga gå vidare, våga lämna det trygga och invanda! Så lyder en av den samtida populärpsykologins mest omhuldade lovsånger.
I generationer har vi hållits tillbaka av bondesamhällets försiktighet, grannars undrande blickar, släktingars missunnsamhet och föräldrars oro. Men nu är det dags för förändring. Nu ska all vår tvekan och ängslighet med friskt mod rensas ut ur våra psyken och sinnen. Karin Boye deklamerar: ”Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.” Och Nike-reklamen stämmer förtjust in: ”Just Do It!”
De första nio gångerna någon är på oss med det här om att släppa taget så blir svaret ett rungande: ”Jo visst, men Nej!” Vi ursäktar oss som ett rinnande vatten med hela vår arsenal av praktiska och opraktiska omständigheter som trots allt hindar oss. Om det inte vore för föräldrapenningsplaneringen. Vi måste ju vara hemma och klippa gräset, sköta gravarna och se till att jordgubbarna, krusbären och äpplena inte förfars. Vi kan inte låta barnen byta dagis och skola nu när de äntligen har fått kompisar. Det är så svårt att få kattvakt. Chefen som förpestar tillvaron på jobbet kommer antagligen att flyttas över till serviceavdelningen nästa höst. Plus att vi efter två år i kö äntligen har fått en parkeringsplats alldeles nära vår bostadsrätt i innerstan. I det tysta avfärdar vi dem dessutom som ansvarslösa drömmare, alla de som uppmanar oss att kasta loss och sätta segel trots att vi inte har bokat in någon ny hamn.
Droppen urholkar stenen
Men hur det nu är så urholkar droppen stenen. Den tionde gången hör vi till vår förvåning vår egen stämma lidelsefullt lägga ut texten om vikten av uppbrott och förändring. Och till slut står vi där själva i valet och kvalet, fulla av tveksamhet och vånda.
Som av en slump är de enda ord på vägen vi kommer ihåg av nio års fostrande och stödjande skolplikt ett annat Karin Boyecitat: ”Visst gör det ont när knoppar brista!” Fritt tolkat till samtidens populärpsykologiska jargong motsvarar det ungefär: ”Att det känns tungt och jobbigt beror bara på ditt inre motstånd, och motstånd ska man inte ta fasta på utan övervinna.”
Våndan
Är det verkligen så enkelt? Tänk om den där våndan faktiskt inte beror på att vi är räddhågsna, oflexibla, förändringsobenägna trygghetsnarkomaner. Tänk om våndan beror på att vi förra gången vågade engagera oss hela vägen, utan försiktighet, förbehåll eller bakdörrar, vare sig det nu handlade om en relation, ett arbete, eller ett kreativt projekt.
Sedan gick det hela kanske åt helvete, vilket det ju ofta gör med idéer, satsningar och projekt som är helhjärtade och vågar tänja på gränser. Och nu efteråt känner vi oss inte riktigt så där dunderflexibla som vi skulle önska…
För visst låter det duktigt och klokt och modigt och sunt att lämna, att gå vidare, att släppa taget. Men likväl kryper det i mig varje gång jag läser någon käck sammanfattning på Kropp & Själ-sidan om hur viktigt det är att våga se problem som möjligheter, tänka utanför boxen, och att ta tag i sina begränsande blockeringar?Och likväl får jag instinktivt en fadd smak i munnen av allt som presenteras som ”det absolut senaste inom inre motivation” eller ”hur du manifesterar ditt drömliv bortom alla begränsningar”?
Nej, att släppa taget och bryta upp är egentligen inte det som är den tuffa utmaningen. Det som på riktigt är tungt är snarare att ta tag igen. Att orka satsa på något nytt. Att våga riskera sig en gång till. Att uppamma ork och kraft och vilja nog att engagera sig i något viktigt och angeläget nästa gång. Eller hur var det nu hon sjöng, salig Janis Joplin? ”Frihet är bara ett annat ord för att inte ha något att förlora.”
Integritet
Bland det mest positiva man kan säga om en person nuförtiden är att hon har stark integritet. Och jag håller verkligen med; integritet är en egenskap som eftersträvar för egen del och som jag beundrar hos andra.
Man skulle kunna säga att en människa med integritet är motsatsen till en vindflöjel, dvs någon som inte är så beroende av omvärldens reaktioner eller av yttre omständigheter. Eller annorlunda uttryckt: att ha integritet innebär att ha en stark förankring i sig själv och en tydlig inre kompass som inte svajar till bara för att det blåser.
Ibland när man hör den här lovprisningen kan det emellertid börja låta som om människor med hejdundrandes mycket integritet på något sätt kan ha sina rötter inom sig, oberoende av plats, omgivning och sammanhang. Och att de därigenom förmår matcha varje headhunters våta dröm:
I jobbet som omorganisatör av vår verksamhet kommer du att arbeta du i en stressig miljö där din uppgift är att uppfylla motstridiga krav med kort varsel. Till tjänsten söker vi ett förändringsbenäget ankare med såväl hög flexibilitet som stark integritet.”
Någonstans vid den här punkten börjar varningsklockorna ringa i alla fall i mig! För en adekvat synonym till att vara platsoberoende, är rimligen att vara rotlös. Botar man inte rotlöshet just genom att rota sig? Är inte det utmärkande med rötter just det faktum att de inte går att flytta på?
Den begränsade människan
Visst, det är för all del djärvt och dynamiskt att prova, ändra sig, flytta, gå vidare. Det är modigt att våga prova något bara för erfarenhetens skull, och sedan omgruppera utan att vara så ängslig när tiden är mogen för något nytt. Men vad i så fall med igenkänning och kontinuitet? Vad i så fall med vår längtan efter något vi kan kalla hemma, behovet av en fast punkt utanför oss själva att luta oss mot? Behöver inte friska fläktar och snabba ryck kompletteras med kurad skymning och sävlig eftertänksamhet? Är inte det frimodiga uppbrottet och äventyret möjligt bara med traditionen, sammanhanget och försänkningen som grund?
Hade Karin Boye levt idag hoppas jag att hon hade valt att skalda en lovsång till den Begränsade Människan. En lovsång till Hon som vågar säga Nej! En lovsång till Hon som vågar tillstå sitt behov av skydd, av kontinuitet, av igenkänning, av rutin, av trygghet, av avgränsning. En lovsång till Hon som vet att man inte kan komma riktigt nära om man alltid är på språng. En lovsång till Hon som inte låtsas vara mer stresstålig eller förändringsbenägen än vad hennes konsumtion av blodtrycksmediciner ger vid handa. Helt enkelt en människa med… stark integritet!
Utan facit
En av många saker som skiljer oss människor från djuren är vårt ständiga intresse för framförhållning. Vi försöker lära oss av våra misstag och vi vill gärna tänka ut ett garanterat fungerande förhållningssätt till alla besvärliga val längs livets osnitslade hinderbana. Likväl fortsätter både vår längtan och vår vånda envetet att knacka på dörren med sina uppfordrande frågor. Vår längtan frågar oss om vi inte har byggt vår tillvaro på rädsla och försiktighet? Vår vånda undrar om vi inte snarare har skapat vår tillvaro utifrån rastlöshet och flykt?
Vetenskapliga undersökningar, sunt bondförnuft, kosmisk visdom, eller moderna självhjälpsråd till trots: Sanningen är att vi inte i förväg kan veta om vi behöver mer eller mindre trygghet och ordning i våra liv. Varje gång vi väljer att stanna när vi borde bryta upp så riskerar livet att bli tungt och modlöst. Och varje gång vi bryter upp när vi borde stanna så riskerar livet att kännas tunt och flyktigt. Men det finns inget färdigt facit att titta i. Livet är ett äventyr, och måste som alla äventyr levas oprövat.
