”Att bestämma sig för något
är att göra våld på sig själv…”
Ping pong
Vissa saker i livet kan man rå över, andra inte. Man kan anstränga sig för att lyckas i studier och karriär medan till exempel kärleken snarare verkar komma när den själv vill, oberoende av våra ansträngningar och prioriteringslistor. Det är egentligen inget konstigt med det.
Men om man lutar man sig tillräckligt nära våra pannlober är det ändå som att det surrar av en konstant pingpong-match där inne: ”Handling eller tålamod?” ”Skaffa mer information eller ta beslut direkt?” ”Förändra eller acceptera?” ”Styra upp eller låta det bli som det blir?”
Kanske kommer surrandet av att vår ivrige trotjänare och plikttrogne vän Viljan nu en gång för alla är en prestationsinriktad figur. Först har vi använt halva livet till att vara duktiga på att Göra, Uträtta och Leverera. Och även om vi kanske spelat oberörda och oberoende, har vi ändå med förtjusning mumsat i oss den uppmärksamhet och bekräftelse vi fått av det.
Nu börjar vi motvilligt inse att det kanske är läge att varva ner och börja vila och vänta lite. Okej, men då ska vi ta mig tusan bli den bästa vilaren eller väntaren. Vi ska bli ge upp-mästare, vi ska bli släppa taget-experter!
Viljan på släktvisit
Viljan är till naturen ett randigt djur. När man tar med henne på besök till avlägsna släktingar med aparta livsåskådningar såsom till exempel Överlämnande, Nåd och Förtröstan får samtalen kring middagsbordet lätt en speciell dynamik. Man pratar lite om ditten och datten och förr eller senare frågar viljan glatt: Hur ska ni lösa det? Men Nåden och hans vänner låtsas inte riktigt om frågan. De fortsätter att kontemplera kring vad vi kan lära oss av situationen eller vad de högre makterna kan tänkas vilja med här.
Och när viljan – nyfiket eller irriterat – frågar Nåden vad det faktiskt innebär rent konkret kommer det inte mycket till svar. Nåden rör hummande i finkaffekoppen, löper med blicken längs skogsbrynet och säger till slut med stillsam röst att den som lever får se.
Tydliga normer
En gång i världen fanns det tydliga sociala normer att luta sig emot vad gällde de flesta av livets små och stora frågor. Utbildning, yrke och karriär, relation till familj och släkt, principer för barnuppfostran, samt lämplig takt och form för att inleda sexuella relationer – alltihop reglerades i hög grad av tradition och konvention, av plikt och skam, och av omvärldens sociala kontroll.
Idag förväntas vi själva ansvara för en allt större del av dessa beslut utifrån vårt eget omdöme och med hjälp av vår egen viljestyrka. Vi ska vara medvetna, genomtänkta och prioritera väl utan att för den skull bli mindre spontana eller personliga. Vi ska vara fördomsfria, ödmjuka, självständiga och empatiska. Är vi dessutom inne på personlig utveckling, ska vi också vara ärliga gentemot oss själva, och genomskåda våra omedvetna mönster och våra omogna försvarsreaktioner.
Kravmaskinen internaliserad
Vi trodde att vi en gång för alla hade frigjort oss ifrån den yttre förtyckande kravmaskinen och att vi nu var fria människor och inte längre förskrämda undersåtar. Men det verkar som om den där kravmaskinen i ett obevakat ögonblick har smugit sig in och tagit plats i vårt inre i stället. Den gamla yttre disciplineringen baserad på hot och rädsla har omärkligt ersatts av en slags inre disciplinering. Plötsligt är det vi själva som övertagit uppgifterna som åklagare, domare och fångvaktare.
Från morgon till kväll förväntas vi oupphörligt att ta tag i våra liv vad gäller sådant som vår hälsa, våra relationer, vår klimatpåverkan eller vår stresshantering. I brist på att helga vår fader och vår moder eller en allseende Gud som för räkning inför den yttersta domen, är det numera gentemot oss själva vi ska motivera och rättfärdiga våra handlingar. Hur kunde den nya ljuva friheten bli så pliktfylld?
Sluta kämpa
Med tiden riskerar vår viljestyrka att bli permanent överhettad. Kanske det är det som på fackspråk kallas för utbrändhet? Det börjar te sig allt mer lockande att ge upp, att släppa taget och överlämna oss till något bortom kontroll och viljeansträngning.
Och kanske till slut, en vacker men utmattad dag, att vi låter oss svepas med av floden av böcker och facebookupdateringar som uppmanar oss att sluta kämpa, följa flödet och känna tillit. Vi sätter upp en magnet på kylskåpet med devisen: ”Lev i nuet i stället för i huvet!”. Vi tar tjänstledigt från jobbet och postar iväg vårt bredbandsmodem till sommarstugan för att förhindra återfall i nytta. (Förra gången vi gjorde samma sak var det för att höja arbetsdisciplinen, och hindra oss från att dumsurfa…) Vi plockar ner våra gamla gosedjur från vinden och sätter oss tillsammans med dem i en ring och bränner upp alla våra göra-listor vid en högtidlig ceremoni. Pust!
Äntligen slut på måsten och borden, duktigheter och prestationsstress. Från och med nu ska vi bara göra sådant som vi känner inom oss att vi har lust med. För säkerhets skull har vi införskaffat massor av väldoftande tesorter med livsbejakande namn att smutta på medan vi väntar in våra impulser, i full förtröstan att livet ska visa oss rätt väg bara vi har tillräckligt tålamod och tar oss tid att vänta. ”Nåden, make my day!”
Nåd eller infantil förhoppning
Problemet är bara att detta att invänta nåden intill förväxling liknar något som man kan kalla för infantil väntan. Ett förhållningssätt som innebär att vi har en barnslig förväntan att allting ska bli bra av sig själv, utan att vi egentligen har ändrat på någonting sedan sist. Och sist så gick det ju faktiskt fullkomligt åt helvete. Men vi vill, vi vill, vi vill att det ska gå bra den här gången…
Om sanningen ska fram så vill vi i vår infantila väntan att det ska gå bra just av sig självt för att det riktigt ska gillas. Vi vill i någon slags barnatro få det bekräftat att vi fortfarande är ombesörjda med allt vi behöver utan att vi själva behöva göra något. Det här är ett synsätt som ligger långt ifrån till exempel den kristna synen på nåd. Att öppna sig för nåden har inom kristendomen traditionellt sett inte alls varit kopplat till att avhända sig sitt eget ansvar.
Rumpan bak
Så hur vi än vänder oss verkar vi ha rumpan bak. Hur gör vi för att ta ansvar för vårt liv och våra handlingar, utan att börja kontrollera vår tillvaro och vår omvärld med hjälp av vilja, strategi, åtgärder och i värsta fall manipulation? Hur gör vi för att släppa taget och ge upp våra överenergiska strävanden och göranden utan att regrediera till treårsstadiet? Hur gör vi för att ta kontakt med vårt inre barn utan att börja längta efter en trygg napp att suga på eller efter att våra föräldrar och vår omvärld ska visa oss sin kärlek genom att ge oss en ännu större och ännu rödare leksaksbil?
Är det någon som har lite goda råd på vägen? Alla de lyckade människorna på TV och i tidningarna, hur gör dom? Att gå en yogakurs på torsdagarna efter jobbet, men före matlaget, räknas det som att göra eller som att vila? Kan man bli verkligen bli utbränd av att leva ett så här ljummet liv? Varför får vi nuförtiden dåligt samvete både vid tanken på att ta tag i och släppa taget om våra liv? Och varför lockar ständigt den ena veckotidningens löpsedel med: ”Bli dig själv!” och den andra med ”Gör om dig!”?
Elexiret viljan
Bästa medresenärer, här någonstans står vi… Lite som i Hoola Bandoola Bands sång om jakten på en gyllene prins, där vi först har letat i palats och tempel, och sedan bland vanligt folk, och till slut ”bland avskrädeshögarna” och nu inte kommer på någon ny stans att leta på. Så vi sätter oss ner på den dammiga marken trötta och uppgivna. Vi vet att prinsen finns där ute någonstans, och om vi bara hittar honom kommer allt att bli annorlunda. Vi borde verkligen tänka ut fler ställen där han kunde tänkas vara. Vi borde verkligen organisera letandet bättre. Vi borde verkligen fortsätta hoppas. Men vi orkar jävlar inte… vilja längre.
Viljan, det heliga elixiret som skulle ta oss moderna individer till paradiset, verkar vara slut till sista droppen. Vad hjälper det då med en rejäl kredit på kontokortet, all värdens information på surfplattan, och en magisterexamen i resultatfokuserad projektplanering i vårt CV, eller vad det nu kan vara? Till råga på allt verkar den här nåden som alla pratar så saligt om också ha åkt till Bali över vintern.
