6. Den nya tidens berättelser

Striden vi har vunnit

Det har utkämpats en strid. En stor, omvälvande och avgörande strid. Fienden har inte helt gett upp, några motståndsfickor återstår, vissa av dem svåråtkomliga. Enstaka motattacker lär fortsätta förekomma under överskådlig tid, men de kommer varken att göra från eller till. Striden är så gott som vunnen; vi har på ett förkrossande sätt slagit fienden på alla avgörande fronter.

Vad pratar jag om? Vad är det för strid som har utkämpats? På vad sätt har den varit omvälvande? Och vad menar jag med att vi har vunnit den?

Frihetskriget

Jag pratar om en strid mellan gammaldags, traditionella värderingar och moderna traditionsoberoende värderingar. En strid som började utkämpas på enstaka fronter redan under upplysningtiden på sjuttonhundratalet, tog fart i slutet av artonhundratalet, och som sedan mitten på sextiotalet har skakat om de grundläggande värdesystemen inom näst intill alla samhällssektorer.

En feodal och auktoritär världsbild baserad på tillhörighet till familj, klass, stat och religion har inom område efter område utmanats av krafter som eftersträvat förändring. Radikala individer och rörelser har ifrågasatt det klass- och ståndssamhälle som rättfärdigades med att det var ”guds ordning”. Rebeller, nytänkare och omdanare har på olika sätt trotsat etablissemanget eftersom de inte har nöjt sig med att bliva vid sin läst. Och med tiden har kampen inte bara handlat om specifika förändringar, friheter eller rättigheter, utan också om att förändring som sådan är av godo, att det är rätt att göra uppror.

Även om stridslyckan i perioder har böljat fram och tillbaka så är det i det längre perspektivet uppenbart vart vinden blåser. Tradition och konvention har undan för undan besegrats av det moderna; av frihetliga, liberala och demokratiska värden baserade på individ, frihet och rationellt tänkande.

Vad traditionen påbjuder, eller bestämma själv?

När min far i början av sextiotalet träffade min mor och blev kär i henne så valde han att inte gifta sig med henne förrän han hade fått en fast inkomst. Och det gjorde han för att traditionen som sådan påbjöd detta, inte för att han som individ själv gjorde bedömningen att detta var en förnuftig princip.

Om jag skulle be honom om råd i motsvarande fråga i dag, så skulle han förmodligen säga: ”Det måste du ju avgöra själv. Gör så som du själv finner vettigt.” Han skulle definitivt inte försökt pådyvla mig ett visst handlade med hänvisning till traditionen. Och om han hade gjort det så skulle jag först bara ha tappat hakan av förvåning, och sedan skulle jag förbryllat eller föraktfullt ha skakat på huvudet och gått därifrån.

Nya och gamla berättelser

De fundamentala berättelser som håller ihop vårt samhälle, tydliggör för oss vilka vi är och visar vilken som är vår plats i världen, de berättelserna låter radikalt annorlunda idag än de lät så nyligen som på fyrtiotalet när mina föräldrar växte upp.

Berättelsen om att helga sin fader och sin moder har besegrats av berättelsen om det livsbejakande ungdomsupproret. Berättelsen om de äldres visdom och om ”släkten som följa släktens gång” har besegrats av berättelsen om realtid, snabbmat, och shoppingresa till New York över helgen. Berättelsen om att arbeta för brödfödan i sitt anletes svett har besegrats av berättelsen om att åka öppen sportbil nerför Sunset Boulevard och känna den ljumma vinden genom håret. Berättelsen om nödvändigheten av att piska arvsynden ur barnen har besegrats av berättelsen om det naturliga, oförstörda barnet som har något att lära oss sönderstressade offer för civilisationen.

Berättelsen om de fattiga men strävsamma föräldrarna med pottklippta men lojala och tacksamma barn, har besegrats av berättelsen om rätten till veckopeng och lördagsgodis, rätten till egen TV, egen stereo och egen dator med snabb uppkoppling¹, rätten till gratis sportlovsaktiviteter, rätten till kommunala ungdomsgårdar, replokaler, skateboardramper och klätterväggar, och i största allmänhet rätten att göra precis vad man vill, hur man vill, och när man vill, för att inte tala om rätten att överhuvudtaget inte vara skyldig någon annan ett jävla dugg!

Skiss över fronterna

En överskådlig skiss över fronterna i värderingsstriden skulle kunna se ut så här: Individen har kommit att bli viktigare än kollektivet. Frihet har kommit att bli viktigare än regelverk, konvention och revirtänkande. Lust har kommit att bli viktigare än plikt. Öppenhet har kommit att bli viktigare än diskretion. Kritiskt tänkande har kommit att bli viktigare än auktoritetstro och tradition. Det personliga har kommit att bli viktigare än titlar och formella positioner. Demokratiska ideal och hyllande av jämlikhet har luckrat upp klassiska hierarkiska maktstrukturer. ~~Anknytningen till det lokala och vurmen för det nationella har förskjutits mot en betoning och ett beroende av det internationella och globala.~~ Upprätthållandet av den sociala fasaden har utmanats av bejakandet av känslomässig öppenhet. Och förakt för svaghet samt fördomar gentemot det avvikande har – i alla fall på pappret – tappat mark gentemot tolerans och respekt för oliktänkande.

Noteras bör att det här inte på något sätt är en utveckling som har gått av sig själv. På alla ovanstående fronter har utmanarna till en början hånats och förlöjligats, eller fått höra att de ska veta hut. Detta om de inte bannlysts eller bränts på bål som kättare under 1500- och 1600-talet, tvingats att emigrera till Amerika för att fritt kunna utöva sin religion under 1700- och 1800-talet, eller fått sina böcker, bilder eller filmer förbjudna med hänvisning till sedlighet långt in på 1900-talet.

Utopiska idéer

Allmän rösträtt, yttrandefrihet, religionsfrihet, legalisering av homosexualitet, rätten för ogifta kvinnor att disponera sin egen ekonomi, avskaffandet av barnaga – till en början har kampen för varje sådan rättighet verkat utopisk och övermäktig. Och de som för tillfället har haft makt och inflytande har använt allt ifrån lagboken och tidningspressen till katedern och predikstolen för att försöka kväsa upproret och bibehålla status quo.

Kortsiktigt har de ofta haft stor framgång, men sett över tid har ”det nya” nästan alltid vunnit. Det kungliga enväldet, ståndsriksdagen, konventikelplakatet, sedlighetsroteln, statarsystemet, förbudet mot preventivmedel, statskyrkan och motsvarande fenomen som var självklara och obetvingliga på sin tid är idag, i början av 2000-talet, förpassade till historieböckerna.

Den nya värdenormen

Låter det här för bra för att vara sant? Nej, vänta lite. Jag säger absolut inte att drömmen om frihet, jämlikhet och rättvisa är fullt ut genomförd i praktiken. Massor av orättvisa maktstrukturer och förlegade tankemönster lever fortfarande kvar även i dagens samhälle, särskilt vad gäller könsroller och klasskillnader. Men värderingsmässigt så har landskapet förändrats på ett avgörande sätt. Idag bekänner tongivande personer och institutioner inom politik, kultur och media i Sverige nästan unisont till en samhällssyn och en värdenorm som hyllar den fria, kritiska och ansvarstagande individen, och det öppna, jämlika, demokratiska och toleranta samhället. Om någon ställer sig upp i den offentligt debatten och propagerar för en viss moralisk eller politisk ståndpunkt utifrån argument som: ”Lyssna på dem som vet bättre!” (auktoritetstro), ”Ett sådant beteende är onaturligt.” (intolerans), ”Folk får ju anpassa sig till gruppen” (kollektivism), ”Så har vi ju alltid gjort.” (traditionalism), gör de sig mest bara till åtlöje.

Rebeller och reaktionärer

Kanske att den ovanstående typen av åsikter applåderas av rätt många människor ute i stugorna, särskilt i den äldre generationen, men dessa grupperingar har en väldigt svag röst i det offentliga samtalet. Det har blivit suspekt och fult att inte vara jämlikhetsivrare och framåtsträvare. Men trots en kraftigt överlägsenhet i opinionsbildningen är det fortfarande som om frihetsförespråkarna är de modiga rebellerna, och som om de marginaliserade reaktionärerna och bakåtsträvarna är den överlägsna överheten, som förtjänar offenligt förakt för sin inskränkthet.

Vår tids altare

Varje söndag på högmässan har kyrkor världen över tillfälle att propagera för sina så kallade familjevärden, för trohet, sedlighet och impulskontroll. Men vår tids altare är inte längre beläget i kyrkan, utan snarare på tv-bänken, i datorn och i smartphonen. Dygnet runt strömmar välproducerade drömmar om frihet, rikedom och berömmelse ut genom våra skärmar, endast avbrutna av reklaminslag som predikar lust, begär och omedelbar tillfredställelse.

Jag vet att det här inte är den gängse synen på saken, men jag menar att den här striden redan är vunnen på de flesta fronter och det med god marginal. När till exempel olika frikyrkliga företrädare uttalar sig fördömande om feminism eller homosexualitet så känner jag mig inte i första hand indignerad eller hotad av de gammelreaktionära krafterna. Snarare skakar jag på huvudet och skäms å deras vägnar.

Detta till skillnad från en ny typ av motkraft som växt sig stark både globalt och i Sverige under senare delen av 10-talet. Mer om det i kapitlet ”Den nya konservatismen”.

Gör uppror latmask – som dina föräldrar

Bob Dylans hoppingivande refräng ”because the times they are changing” bör idag kanske snarare sjungas ”because the times have already changed”, om den ska vara trogen vår tid.² Idag lever vi i ett samhällsklimat där de vuxna tycker att ungdomen är lat och bortskämd om den inte gör uppror som sina föräldrar, där ifrågasättande tas för givet, och där det etablerade per definition betraktas som någonting suspekt, förlegat och förstockat, i alla fall i den kultur- och medievärld som berättar för oss ”vad som gäller”.

Flodvågen

Det här innebär inte att den pågående värdekantringen av sig själv ger progressiva, själsfrämjande eller på annat sätt eftersträvansvärda resultat. Jag säger bara att globalt sätt så är själva utvecklingen mot mer frihet massiv över tid. Det må vara hänt att till exempel den kristna högern i USA ropar på censur och uppmanar sina anhängare att bojkotta TV-kanaler som visar omoraliska program, och att kreationisterna som motsätter sig Darwins läror är på frammarsch. Men deras påverkan är försumbar jämfört med individualist- och antitraditionalist-propagandan i Sex and the City, och de tusentals andra ”moderna” TV-serier, filmer och rocktexter som pumpas ut i etern dag och natt. Fördämningen har brustit, flodvågen är i rörelse, och vatten lär även i morgon fortsätta att rinna åt samma håll som igår och idag.

* * *

På samma sida

När jag i början av det här kapitlet säger att vi har vunnit den här världsbilds- och värderingsstriden – vad är det som får mig att tro att du som läser det här är på samma sida som mig? Här följer ett kort test för att utforska om så är fallet:

Tycker du att det är acceptabelt att elever och studenter ifrågasätter sina lärare?
Bör vi förbjuda kulturella uttryck som upplevs som hädande av vissa religiösa grupper, t ex Salman Rushdies Satansverserna eller Lars Vilks rondellhund?
Är du för eller mot barnaga?
Om du skulle grunda en ny stat, skulle du då välja monarki som statsskick?
Bör kvinnor/par själva få bestämma om de vill göra abort, eller bör någon statlig eller kyrklig instans godkänna abort endast om de finner att tillräckliga skäl föreligger?
Bör människor i allmänhet visa sina känslor för sin omgivning, eller bör de snarare försöka att lägga band på sig själva?

Märkligt, det verkar som om väldigt få auktoritetshyllande pressfrihetsskeptiker, känsloförnekande abortmotståndare, eller monarkister som värnar om rätten att slå sina barn, har valt att läsa just den här boken. Eller?

Vad tyckte du om det här kapitlet?