Från jantelag till unik individ
Du är speciell. Just du har en unik gåva till världen.
På trettiotalet formulerade den danske författaren Aksel Sandemose den så kallade jantelagen, utifrån hur han upplevde sin uppväxt i den lilla byn Jante. Kärnan i Jantelagen är att du inte ska tro att du är något, att du inte på något sätt ska tro att du är märkvärdig eller särskild.
Idag hyllas den den unika människan och det betydelsefulla i hennes individuella särart på bred front. Inte bara i reklam och livsstilsreportage, utan även i självhjälpsböcker och i näst intill alla politiska sammanhang.
Just du är speciell! Just du har särskilda behov! Just du ska ha frihet att välja den gymnasieskola, den bredbandsleverantör, den premiepensionsfond och den läkarmottagning som passar just dig. Äntligen slut på jantelag, likriktning och anpassning till den gråa massan.
Standardisering
Parallellt med det käcka hyllandet av den unika individen pågår det inom arbetslivet intressant nog ett diametralt motsatt projekt sedan några årtionden. Så gott som alla stora organisationer, såväl företag som offentliga institutioner, strävar nämligen efter att mer och mer formalisera arbetsuppgifterna, och att göra samtliga arbetsinsatser mätbara. Syftet? Att systematisera verksamheten, och minska graden av avvikelser och därmed risken för störningar
Det här gäller inte bara för monteringsmomenten vid löpande bandet, utan numera även sådant som policyn för utbildning av chefer eller principer för utveckling av nya produktsortiment. Socialstyrelsen gör upp nationella riktlinjer för behandling av depressionspatienter, högskoleverket utfärdar enhetliga direktiv för tjänstetillsättning för samtliga lärosäten, Ikea standardiserar sin personalpolitik i alla länder planeten över där de har varuhus.
Varför? Jo, naturligtvis för att man i längden inte kan bygga rikstäckande eller globala organisationer på att Gustaf Nilsson på huvudkontoret i Solna är fantastisk på att inspirera servicepersonalen, eller på att den kreativa stämningen på produktutvecklingsavdelningen i Linköping levererar storsäljare efter storsäljare. Eller för några årtionden sedan; att fryshusets Anders Carlberg, och hans eldsjälsenergi och stora hjärta skulle lösa problemen med tonåringar på glid i våra storstäder.
Kvalitetssäkring
Om man skrapar lite på ytan på det populära fenomenet kvalitetssäkring så hittar man spännande ledtrådar för att förstå principerna för produktion i vårt moderna samhälle. Ett centralt inslag i kvalitetssäkring är att alla komponenter och moment i produktionsprocessen ska vara systematiskt beskrivna. En av målsättningarna är att alla som arbetar i produktionen ska vara utbytbara mot andra med motsvarande kompetens.
Själv kom jag i kontakt med fenomenet när jag gjorde vapenfri tjänst på ett vattenkraftverk i övre, bortre, inre Norrland. Just då höll Vattenfall nämligen på att införa ett formaliserat datasystem över samtliga komponenter och underhållsrutiner på sina anläggningar.
På ett plan kan jag gott förstå att de ansvariga cheferna för landets elproduktion inte kunde sätta sin tillit till gubbarna på golvet som hade uppfunnit egna verktyg eller egna trimningsprocedurer. Om någon fick blindtarmen eller blev vådaskjuten under älgjakten så måste man kunna skicka upp en nyutbildad ingenjör från barmarken som skulle kunna slå upp i pärmarna precis vad som behövde göras och precis hur man gjorde det.
Likväl hade många av gubbarna jobbat sedan barnsben på sina kraftverk. De kände de olika turbinernas och generatorernas egenheter utan och innan. Och de hade årtionden av personlig erfarenhet av att lösa olika driftsproblem på bästa sätt. Nu skulle all denna erfarenhet och kunskap plötsligt reduceras till formaliserade underhållsrutiner och databaserade komponentförteckningar; hela proceduren ledd av några snorvalpar från Tjockhult som knappt visste vad som var fram och bak på en skoter. Egna verktyg, egna lösningar, egen kreativitet – alltihopa betraktades bara som störande avvikelser som inte passade in i systematiseringen.
Unika individer i miljoner
Vår samtid genomsyras av drömmen om att skapa ett samhälle som ger varje individ största möjliga frihet – frihet att utforska, utforma, utveckla och uttrycka sin unika särart. Och just här – där den enskilda människan ska möta den anonymiserade produktionen – så skaver den drömmen som allra mest mot verkligheten. Den unika individen är nämligen bara en av miljarder andra unika individer. Hon äter samma livsmedelsprodukter som andra, hon går i samma jeansmodeller som andra och hon ser på samma underhållningsprogram som andra. I relation till produktionen av mat, kläder, nyheter, underhållning, undervisning eller sjukvård så är hon dessvärre ett utbytbart objekt, vare sig hon är producent eller konsument.
Redan på Marx tid…
Den klassiska politiska kamp-vänstern har ett mantra som i ungefärliga ordalag lyder så här. Vårt samhälle präglas av att de som äger våra fstorföretag är profitsugna, att kommersialismen är själlös, och att den offentliga sektorn är under attack av högerpartier som vill sänka skatterna för egen vinnings skull. Stämmer det? Vad skulle hända om vi hade ett trollspö som vi bara behövde svinga för att plötsligt göra kapitalisterna generösa, reklamen varm och hjärtlig, och skatterna tillräckligt höga för att ge den offentliga sektorn nog med resurser? Skulle vi få ett ”mänskligare” samhälle?
Nja, i det här fallet så är det dessvärre att skjuta bredvid målet. Utifrån den tankelinje jag utforskar beror objektifieringen av individen inte alls primärt på att ägarna av storföretagen är profitsugna, eller på att modeindustrin är kall och hård, eller på att mediekoncernerna drivs av skrupellösa mediemoguler, eller på att underhållningsbranschen är ytlig och kändisfixerad, eller på att universiteten har en fragmenterad kunskapssyn, eller på att sjukvården är utsatt för hjärtlösa besparingar… (Även om alla dessa negativa tillmälen kanske kan vara relevanta i sig). Den unika människan är ett utbytbart objekt eftersom västerlandets ekonomi baseras på storskalig produktion av varor och tjänster. Och storskalig varu- och tjänsteproduktion baseras i sin tur på att personliga relationer ersätts av funktionsbaserade relationer.
Ett konkret exempel är var och hur vi köper vår mat. På Gustavssons Lanthandel kan jag skapa en personlig relation till Gunilla och Erik som turas om att sitta i kassan. Men lingonsylten är tre och femtio dyrare än på Kvantum (tack för det ärliga butiksnamnet!) där där finns fjorton kassalinjer, trettiotvå ordinarie kassapersonal och dessutom åttiofyra kvälls- och helgvikarier.
Engagemang och utbytbarhet
I den västerländska marknadsekonomin organiseras förvärvsarbete normalt inte utifrån vem du och jag är som individer, utan utifrån de uppgifter som skall utföras. Detta om man nu inte är chef eller specialist. Ju högre upp i hierarkierna man kommer, desto mer utrymme ges det normalt för den enskilde individen.
Arbetsgivarna vet att vi vilken dag som helst kan säga upp oss för att vi har hittat ett intressantare jobb, för att vi vill klättra vidare i karriären, eller för att vi har köpt en bungalow i Thailand dit vi ska flytta för att leva det goda livet nu när barnen är utflugna. Följden blir att arbetsgivarna måste organisera arbetet på ett opersonligt sätt, så att någon som har andra personliga egenskaper (om än motsvarande yrkeskompetens) på ett fungerande sätt ska kunna ta över våra arbetsuppgifter när vi – inspirerade av tidsandan – plötsligt ”väljer om”.
Samtidigt så är personalavdelningarna paradoxalt nog måna om att vi ska känna oss personligt engagerade i vårt arbete. Stimulerande och meningsfulla arbetsuppgifter är ett viktigt konkurrensmedel när företagen ska locka till sig och hålla kvar eftertraktad kompetens.
Att lägga ner sin själ i arbetet
Det är något som inte riktigt stämmer här. Hur får man medarbetare att känna mening och engagemang samtidigt som de måste vara ersättningsbara? Hur ger man utrymme för kreativitet, yrkesstolthet eller etisk hållning när det som ska levereras mer och mer likriktas av hårdnande global konkurrens, och av vad marknadsavdelningens analyser visar går att kränga till kunderna?
Naturligtvis kan man känna sig personligt engagerad även i sammanhang där man själv är utbytbar. Och man kan även utvecklas av utmaningarna på den typen av jobb. Däremot kan man fråga sig om man fullt ut kan komma till användning som individ på ett arbete om man inte samtidigt får inkludera sin egen person och personlighet i det man gör. Varje kock på en privatägd restaurang förväntas lägga ner sin själ i sitt arbete, om än inom restaurangens profil förstås. En Big Mac däremot ska helst smaka likadant överallt; de som jobbar på Mac Donalds får snart sparken om de börjar komponera eller krydda hamburgarna efter egen inspiration.
Levande människor i vinstdrivande företag
Inbyggt i det storskaliga arbetslivet finns hela tiden motsättningen mellan yttre ekonomiska omständigheter och formella positioner å ena sidan, och levande människor av kött och blod å andra sidan. Företagen vill gärna ge utrymme för personligt växande, egna initiativ och god stämning på arbetsplatsen, och framhäver stolt sin satsning på till exempel lärande organisationer eller sitt vårdande av humankapitalet. Men de är också tvungna att i varje läge förmå sina medarbetare att agera så produktivt som möjligt för att inte få ett fördyrat kostnadsläge gentemot konkurrenterna.
I varje avvägning mellan personalens trivsel, välmående och upplevelse av mening kontra företagets vinst på längre sikt, är det styrelsens direkta uppgift att slå ner på allt som inte gagnar aktieägarnas avkastning. Samtidigt utgörs alla företag av de människor som arbetar i dem. Männikor av av kött och blod, drömmar och relationer, kompetens och neuroser, plikter och lathet, moralisk fasthet och egna agendor. Även om de kanske är anställda för att se till att företaget genererar vinst så är de rimligen mer lojala med sig själva och varandra än med aktieägarna – särskilt som dessa ofta skiftar timme för timme. Själva upplägget med ha anställd personal som jobbar i aktieägda företag är i sig en fullkomligt schizofren situation.
* * *
Medel och mål
Låt oss försöka knyta ihop säcken vad gäller arbete och mening. Trots att mening är en minst sagt angelägen aspekt av arbetslivet lär vi knappast få se några Meningsfullt-Märkta varor på butikshyllorna inom överskådlig tid. Principiellt sätt är nämligen meningen med anställningar inom näringslivet att man som anställd ska medverka till att företaget levererar maximal avkastning på aktiekapitalet. Strikt ekonomiskt är lönearbete bara ett medel för något annat, och inte ett mål i sig.
Om företaget producerar attraktiva varor på ett effektivt sätt får de anställda ofta del av kakan i form av höga löner – så att de inte ska lockas att börja jobba hos konkurrenterna. Men för den anställde är hög lön också bara ett medel för något annat, nämligen att kunna konsumera mer för att därigenom, förhoppningsvis, tillgodose sina olika behov bättre. Frågan om mening faller konsekvent utanför den ekonomiska logik som i realiteten formar vårt arbetsliv.
Samma logik medför att vår roll som producent och vår roll som konsument systematiskt splittras upp i separata fack. Denna uppdelning av vår tillvaro möjliggör visserligen storskalig och effektiv produktion, men den motverkar samtidigt aktivt en meningsgivande upplevelse av helhet.
Därtill är mening en gång för alla ett subjektivt begrepp, med olika innehåll individ för individ. Det moderna samhället med dess tillhörande moderna produktionsapparat är oerhört kompetent så länge det handlar om sådant som går att åstadkomma genom att mäta, väga, räkna och optimera. Men att förstå sig på och hantera subjektivitet står det handfallet inför.
Kunder och vänner
Även i det storskaliga företagets relation till kunden finns det en inneboende kluvenhet av motsvarande slag. Visserligen pratas det vitt och brett nuförtiden om sådant relationsbyggande och lyhördhet för den enskilde kundens önskemål. Men om du tilltalas (och blir tilltalad!) av en reklamaffisch (en av tusentals likadana över hela Sverige) där det utlovas att ett visst företag, en viss butik eller en viss skola ser till just dig som individ, så säger jag bara: Lycka till! På sin höjd har de justerat principen om utbytbarhet i någon enskild aspekt av sin verksamhet för att de har läst i senaste upphaussade managementboken att det är viktigt att upprätta personliga relationer till kunderna – eller till personalen.
Men till kunder har man ju inte personliga relationer, till kunder har man kundrelationer! Om det inte råkar uppstå ett personligt möte. Då kanske man blir bekanta, eller till och med vänner. Och relationer till vänner utmärks nu en gång av att man inte behandlar dem som om det vore kunder… Eller?
Mätbart, utbytbart, opersonligt
Så det är hög tid att uppdatera synonymordboken lite. Att något är kvalitetssäkrat innebär att det är objektivt mätbart (annars skulle det ju inte gå att mäta om det är säkrat). Att något är objektivt mätbart innebär att de som producerar det är potentiellt utbytbara. Att någon är utbytbar innebär att hennes relation till kunder, leverantörer och medarbetare principiellt sett är funktionsbaserad, alltså opersonlig. Detta till skillnad från till exempel konst och konsthantverk – som skapas av unika, och därmed icke utbytbara personer – och som, gud ske lov, inte heller går att kvalitetssäkra.
Valfrihetens gränser
Vad befriande det vore om någon stor lågpriskedja för en gångs skull slutade hymla och sa rakt ut som det var i reklamen: ”Vi gillar när alla våra kunder beter sig likadant och vill ha samma saker. Det är tack vare att vi hanterar stora volymer som vi kan hålla våra låga priser och samtidigt tjäna riktigt mycket pengar!”
För den omhuldade individuella valfriheten har sina gränser. Vid den punkt där du vill ha just din mormor som fransklärare i din skola, eller önskar dig en läkare som har tid att prata med dig om dina och familjens krämpor, eller vill ha en premiepensionsfond som bara investerar i små lokala mejerier eller sågverk för att hålla bygden levande så tar det resolut stopp. Din valfrihet får nämligen inte inkräkta på principen om storskalighet och utbytbarhet.
De stora företagen och institutionerna vill att du som individ ska känna dig unik, men de har inte råd eller möjlighet att låta dig vara unik. För att kunna förhålla sig till unika individer måste man nämligen upprätta mänskliga relationer. Och mänskliga relationer kostar…
Den samtida besvärjelsen om ett harmoniskt äktenskap mellan individuell särart och effektiv organisation av produktionen är och förblir ett omöjligt räknestycke: Bäste medborgare, konsument och förvärvsarbetare: Var gärna unik – så länge du förblir utbytbar!
