- Å ena sidan: Fånga dagen! Lev i nuet! Ta chansen i flykten!
- Å ena sidan: Visualisera dina mål! Arbeta med din motivation! Gå för din dröm!
- Å ena sidan: Var i din kraft! Bara fängslade fåglar har en längtan, fria fåglar flyger…
- Å ena sidan: Tro på dig själv, ta för dig, du är värd det bästa!
- Å ena sidan: Viljan kan försätta berg! Känn rädslan, men våga ändå! Du kan om du bara vill!
Luther och Jante
”Frukta herren, vet din plats, tro inte att du är något.”
I generation efter generation har vi svenskar fått i oss av Luther och jantelag med modersmjölken. Bara för 150 år sedan präglades det svenska folkkynnet av strävsamhet, underdånighet och missunnsamhet. Man visste sin plats, man bugade med mössan i hand och man fruktade gud och överheten. Att veta hut var inget mindre än svensk nationalsport, större än vad fredagsmys, mindfullness och Friskis och Svettis är idag sammantaget.
Sedan dess har något fundamentalt förändrats. Svenska popstjärnor som Abba, Roxette och Swedish House Maffia, eller för den delen entreprenörsverksamheter som IKEA och Spotify står inte längre med mössan i hand. Det är som att det pågår en storstädning av vår kollektiva prägling där vi vill tömma våra sinnen på Luther och Jante intill sista droppen. I vår samtida kultur; i tidningar, i böcker, i filmer, i poptexter, i kedjebrevsmejl och på kylskåpsmagneter så pågår det ett oavbrutet hyllande av frihet, möjlighet och handlingskraft – och framför av att tro på sig själv.
Nu bejakas vårt mod, vår inre visdom och vår unika gåva till världen i en osorterad blandning. Bara vi följer vår längtan kan var och av oss bli harmonisk, lycklig och skapa sin egen drömtillvaro. Om vi inte sätter ljuset under skäppan utan i stället lever vår fulla potential kommer vi att bli framgångsrika och berömda, och dessutom kanske rentav rädda världen av bara farten. Mössan i hand har ersatts av en high five, generöst utlagd på vårt instagramkonto.
* * *
Låt oss försöka urskilja några huvudlinjer i denna flodvåg av entusiastiska tillrop och positiva uppmaningar.
1. Mod i stället för rädsla
”Övervinn ditt motstånd, besegra din rädsla. Sluta grubbla, sluta tveka, sluta fega! Vad väntar du på? Vad håller dig tillbaka? Låt inte rädslan, försiktigheten, oron och trygghetsbehovet styra ditt liv?”
Vi tror att vi inte är duktiga nog, inte har den rätta kompetensen, inte är av det rätta virket. Vi är för gamla, för blyga och vår stora dröm är nog egentligen ingen särskilt bra idé när allt kommer omkring…
40 år efter att Wayne W Dyers legendariska självhjälpsbok ”Älska dig själv” blev en kioskvältare utan like är den inre kritikern fortfarande högaktuellt. Om det gick att genomföra en lyssnarundersökning av våra ”inre radiokanaler” så är jag övertygad om att klassiska gamla Radio Självtvivel skulle utmärka sig med mycket höga lyssnarsiffror.
Men samtidens förespråkare för mod framför rädsla hävdar oförväget att problemet faktiskt inte är verkligheten eller brist på inre eller yttre resurser. Om vi bara vågar vara modiga och övervinner vår bristande självtillit kommer allt att gå vägen. ”Just do it!”
Den här tankelinjen av att ”friskt vågat är hälften vunnet” är en bra motpol till det klassiska svenska trygghetsidealet som förespråkar både hängslen, livrem och en statlig utredning innan vi vågar säga knyst. Samtidigt målar den kanske med väl bred pensel. Vad med att ställa frågor som: Hur gick det förra gången någon provade det här upplägget som jag har tänkt att satsa helhjärtat på? Går det möjligen att få lite statistik på saken? Nej, just det ja, nu skulle vi ju tänka positivt, och fokusera på att se möjligheter…
2. Lita på dig själv – inte på andra
I den uppsjö av yrvaken livsvisdom som jag får till mig bland annat via Facebook så finns det nog inget som i varierande former upprepas så återkommande och med samma hängivna övertygelse som uppmaningen att lita på sig själv. Vårt inre är en ren, sann och oförstörd visdomskälla. Alla som kommer med förmaningar, råd och tips eller förespråkar olika normer eller beprövade erfarenheter är bara ute efter att hålla dig på mattan. Kärnan här är tilltron till oss själva, tilltron till vår inre sanning. Är vi bara i kontakt med vår inre essens så löser allt annat sig på vägen.
En av de stora landvinningarna de senaste 60 åren, är att vi har gått från en kultur av ”gör som du blir tillsagd, din dumbom” till ”känn efter själv, du värdefulla individ”. Men när all slags yttre kunskap och erfarenhet klumpas ihop som förtryckande så har kanske pendeln börjat hamna väl långt ute på den subjektiva kanten. Ett rimligare förhållningssätt kunde kanske vara att båda lyssna på sin dröm och på SYO-konsulenten, både på sin magkänsla och på expertisen inom näringslära, både på sin ingivelse och på sammanställningar över tidigare utfall.
I ungdomsåren finns det potentiellt ett självändamål att strunta i goda råd och förmaningar. Man kastar sig oförberett ut i olika äventyr för att prova sina vingar och utforska sin förmåga. Man trillar av hästen ibland och kommer hem med skrubbade armbågar. Efter några dagar har skrubbsåren läkt medan minnen av att man vågade prova finns kvar.
Ibland när jag läser i mitt facebookflöde är det dock som att det räcker enkom med att känna efter inombords för att förstå och navigera i världen. Är det så enkelt? Borde de gamla egyptierna ha tänkt likadant månne? Borde de ha lagt ner biblioteket i Alexandria som samlade på sig massa dammig kunskap, och bara känt efter själva allihop i stället?
3. Handlingskraft och egen motivation i stället för passivitet och offermentalitet.
”Analysera målmedvetet din situation och identifiera det som blockerar din vilja, din kraft, och din livslust. Ta kontroll över ditt liv, i stället för att fastna i gamla mönster! Bli kapten på din skuta i stället för att se dig själv som ett offer för omständigheterna.”
I den gamla världen var vi offer för yttre omständigheter. Om något gick dåligt eller kändes jobbigt så skyllde vi på omvärlden. Men numera är det allt svårare att gå under radarn genom att kura i offerkoftan. Förr eller senare letar någon peppig möjlighetspredikant upp oss där vi praktiserar multitasking genom att smågnälla och dumsurfa samtidigt. Helt opåkallat blir vi informerade om att vi inte bara är ansvariga för våra liv, utan även för våra attityder och förhållningssätt. Allt är möjligt – prioritera eller dö!
I den här tankelinjen är det inte primärt bristande tilltro till sig själv som är problemet, utan mer att vi är slöa, viljesvaga och dåligt fokuserade. Men denna brist på vilja ska på ett märkligt sätt botas med viljans hjälp: ”Jag har så himla svårt att bestämma mig och att ta itu med saker. Ja, men då får du väl bestämma dig för att ta itu med att ändra på det.”
I situationer där vi vill men inte förmår har KBT, kognitivt beteendeterapi, något väsentligt att tillföra. KBT förespråkar att klienten ska skapa sig en mental struktur att ha redo inför olika situationer där hon brukar komma till korta. Detta just eftersom viljan normalt inte räcker särskilt långt just när oro, ångest eller olika mönster av flykt eller undvikande tar över vår inre kommandobrygga.
* * *
Styrka och kamp
Om man ska problematisera den här hyllningen till den fria viljande visionären skulle man kunna säga att budskapet är: Var dig själv, men var gärna en lite starkare dig själv. Det vill säga: var mer fokuserad, mer motiverad, mer aktiv och mer dådkraftig. Var dessutom gärna mindre påverkad av vad omgivningen tycker och tänker om vad du gör och hur du är. Plötsligt låter den här bejakandet av det inre, autentiska och frihetslängtande nästan lite som ”Kämpa hårdare!”
“There is a crack in everything.
That’s how the light gets in.”/ Leonard Cohen
Å andra sidan
Å andra sidan kanske det finns sådant som inte går att uppnå genom ansträngning, sådant som vi behöver vänta in snarare än att söka upp.
Å andra sidan kanske det finns problemställningar där information riskerar att skymma det vi söker och där strävan efter förståelse separerar oss från det vi vill bli delaktiga i.
Å andra sidan kanske det finns tillfällen i våra liv då analys sönderdelar det vi ville hela och då metodik stänger in det vi ville släppa ut.
Å andra sidan kanske det finns ett frö inom oss till förvandling, till utveckling, till fullbordan. Men denna fullbordan, denna helhet kan vi inte själva åstadkomma med hjälp av viljestyrka och handling. I stället krävs det något annat, någonting som ligger utanför vår kontroll; någon form av inre förlösning, eller rent av yttre välsignelse.
Å andra sidan kanske det finns tillfällen då vi behöver ruva och kura och bida vår tid; då vi behöver ha tålamod att vänta på något som vi inte ens vet vad det är för något, utan vare sig tidtabell eller leveransgaranti.
Bortom vår kontroll
Vi skulle kunna benämna denna ”andra sida” för Nåden. Detta utan att för den skull nödvändigtvis lägga en religiös eller metafysisk mening i ordet. Det som är mest kännetecknande för nåden är det faktum att den ligger bortom vår kontroll, bortom vår viljeansträngning. Möjligen kan vi göra oss redo för nåden. Men inte mer.
Jaha, vadå nåden… Hur vet jag att den finns? Är den kvalitetssäkrad? Har den en hemsida som man kan kolla upp på nätet? Hur lång inkubationstid har den? Kan man teckna en bortfallsförsäkring…
Faktum är att det mest kännetecknande för nåden är att den gives GRATIS, utan krav på motprestation! Och det känns värdefullt att du tar upp den faktorn, den kvaliteten, det där som ligger bortom vår kontroll. För visst kommer det mycket anspänning av att leva som om vi har all kontroll när vi inte har det…
Det som är bortom vår kontroll ”kräver” tillit, avslappning och överlåtelse – inte mer ansträngning och kontrollförsök.
Kan det vara så att ”å ena sidan” och ”å andra sidan” behöver komma samman, dansa lite kontaktimpro ihop? Luta över tyngdpunkten än åt ena sidan, än åt den andra, i en dynamisk tillsammansdans och partnerskap?
För det spännande med paradoxer är som jag ser det att de förefaller vara motsatser men bägge är sanna och kompletterar varandra, lyfter varandra och ger djup och vitalitet år varandra.