När stridslarmet tystnar
Dimmorna lättar sakta över slagfältet. Sikten klarnar och det vi ser är en triumferande syn. Vi har besegrat det traditionsbundna, kontrollinriktade och känsloförnekande patriarkat som har haft makten och varit normgivande de senaste årtusendena.
Lite förvånat tittar vi oss omkring över nejden och tar in situationen. Jaha, vad ska vi göra med det här nu då?
När stridslarmet från ”frihetskampen” succesivt tystnar hör vi återigen viskningarna och ropen från de eviga frågorna, frågorna om identitet, tillhörighet och mening. Vilka är vi? Var hör vi hemma? Vilken är vår uppgift och vår väg i livet? Vad går det hela ut på?
Komplikationer på vägen
Dessutom har det hänt något oväntat längs vägen. Medan vi har kämpat för individuell frihet, oberoende och självbestämmande, och frigjort oss från förlegat tänkande och inskränkta dogmer, har det dykt upp ett antal komplikationer. Det är som att den efterlängtade friheten har börjat påminna lite om rotlöshet, och att den ljuva självständigheten har börjat andas ensamhet. Det kritiska tänkande verkar demontera och dekonstruera även våra nya drömmar, och den effektiva välfärden har fått en bismak av själlöshet.
Här och var bland tidigare trogna frihetskämpar hör man till och med röster som mumlar om att de börjat sakna sådant som familjevärderingar, trygghetsskapande traditioner och auktoritärt ledarskap – företeelser som vi just gjort oss av med under stort jubel.
Vårt trollspö
Men vi, vi fortsätter av bara farten att åkalla våra trofasta vapendragare från striden mot de gamla förtryckande strukturerna. Vi fortsätter energiskt att vifta med vårt trollspö med inskriptionen: Individens rätt till sitt fria val utifrån hennes egen övertygelse! Vissa av oss dessutom med det senaste tillägget: och utifrån hennes unika autentiska känsla.
Och visst låter det bra. Visst är det svårt att på någon punkt motsätta sig parollen: Individens rätt till sitt fria val utifrån hennes egen övertygelse och utifrån hennes autentiska känsla. Problemet är bara att vi redan har viftat rätt länge med det trollspöet nu. Det verkar inte riktigt bita på de eviga frågorna om vilka vi är, var vi hör hemma och hur vi ska veta vad vi vill.
Tack upproret, tack striden
Låt mig vara väldigt tydlig på en punkt här. Jag vill inte för någonting i världen ha den här striden ogjord.
Jag vill inte ha tillbaka prydhet, händer på täcket och sexualneuroser. Jag vill inte ha tillbaka skamvrå, disciplin, lydnad och betyg i ordning och uppförande.1 Och jag vill gärna utplåna det ur TV4:s uppfostringsprogram av typen Super-Nanny också. Jag vill inte ha tillbaka strävsamhet, redlighet och ”egen härd är guld värd”. Jag vill inte ha tillbaka ”stäng av den här gräsliga musiken, klipp håret och skaffa ett jobb”. Jag vill definitivt inte ha tillbaka ”en bra karl reder sig själv” och ”fina flickor håller på sig”. Jag vill inte ha tillbaka den gode vilden, den glade negern och den hurtige nordbon med friskt blod i ådrorna. Och jag vill inte ha tillbaka tråkig, statskontrollerad TV och radio utan fräcka reklamjinglar. (Jo förresten, just det råkar faktiskt just jag vilja ha tillbaka. Men förutom det…)
Jag gläder mig verkligen över de segrar vi har uppnått, och vill för allt i världen inte ha tillbaka något så som det var. Striden har varit nödvändig, men det verkar likväl som om den inte riktigt har varit tillräcklig. Och kanske att vi också behöver titta oss lite över axeln och se om vi har råkat kasta ut ett eller annat värdefullt barn med badvattnet.
Omorientering
Det finns mycket man kan säga om strider och krig, men de skapar vanligen en viss tydlighet. Man behöver inte tveka om vem eller vad som är fienden, eller vad som är målet med verksamheten. Till och med vem som är ens allierade kan i stridens hetta förefalla uppenbart, och det såväl hos den anfallande som hos den försvarande parten. Men när kriget är överståndet så grumlas ofta den tidigare så rena, entydiga bilden.
Ett vanligt förhållningssätt är att fortsätta strida av bara farten. Adrenalinhalten är hög och man är redan formerad för strid, såväl i det yttre som i det inre. Det brukar inte vara så svårt att hitta någon eller något i omgivningen att peka ut som den nya motståndaren. (Var det inte en händelse som såg ut som en tanke när den islamistiska fundamentalismen dök upp från ingenstans efter Sovjetunionens fall, som den nya heliga onda fienden för USA att försvara sig emot.)
Ett bättre sätt är att sätta sig ner och försöka orientera sig utifrån de nya omständigheter som segern (eller förlusten) har skapat. Om den omorienteringen ska gå på djupet – och inte bara innebära att man sätter nya namn på sina gamla käpphästar – är det läge att utöka de två sedvanliga svarsalternativen ”Ja” och ”Nej” med ett tredje, nämligen ”Vi vet inte”.
Befintliga metoder för nya situationer
Men att stanna upp och göra en ny bedömning av läget verkar vi inte särskilt inriktade av. I stället fortsätter vi oförtrutet att eftersträva saker på det sätt som vi vande oss vid under striden för frihet.
Vi erövrade vår individuella frihet och andra ”moderna frukter” med hjälp av rationalitet, metod och viljeansträngning. Av bara farten försöker vi nu på motsvarande sätt att skaffa oss sådant vi har börjat sakna – rötter, gemenskap, tillhörighet och kanske även en känsla av mening och själ i våra liv.
På det offentliga planet försöker vi reglera fram solidaritet och gemenskap, kvotera in tolerans och empati och lagstifta fram etisk hållning. Ett exempel är Kristdemokraternas förslag att det ska vara straffbart att inte ingripa om blir vittne till ett brott.
I familjelivet försöker vi organisera och demokratisera fram engagemang, ömsesidighet och god stämning, till exempel genom familjeråd där alla har en röst var och där majoriteten bestämmer. I våra parförhållanden försöker vi skapa lust och intimitet genom att prioritera mer noggrant, och bestämma att vi ska kvalitetstid alla fredagar mellan 19.30 och 23.00.
I våra privata liv försöker vi få till entusiasm och livsglädje genom att bestämma oss noggrannare. (Note to self nr 1: Jag ska inte bli kär i killar som har mer än tre fritidsaktiviteter per vecka, som träffar sina lumparpolare oftare än två gång om året, eller som har ofärdiga relationer till ex som är smalare än jag.)
Vi försöker höja vår självkänsla genom att disciplinera oss effektivare, (Note to self nr 2: Varje tisdag ska jag göra ett dubbelt spinningpass och samtidigt lyssna på en talbok om avslappning och acceptans i i-podden.)
Vi försöker att bli lyckligare genom att vilja hårdare. (Note to self nr 3; Under det kommande året ska jag göra upp en lista över alla mina drömmar, rangordna dem i prioritetsordning och genomföra minst fem av de tio översta.)
Verkningslösa verktyg
Badvattnet är som sagt utslängt, och kanske även ett och annat barn av bara farten. Huggmejseln duger inte för att dra åt bultar, kapsågen kan inte koppla ihop rörändar, och morakniven går inte att använda som vattenpass. Våra gamla kära strategier, favoritlösningar och käpphästar från striden står sig slätt inför tidens nya problem och frågeställningar.
Vi är duktiga, men vi har ingen lust. Vi längtar efter äventyr, men ingenting känns spännande. Vi är trötta men får ingen ro. Vi är törstiga efter något, men alla drycker vi smakar på verkar oss egendomligt torra.
Ena dagen önskar vi oss upp till bergets topp för att se nya vyer, och nästa dag vill vi ner i dalgången och gräva oss en brunn för att finna friskare vatten, men ingen av alla de kartbilder och orienteringsplaner som omger oss visar vad som är upp och vad som är ner. Och när vi utrycker vår förvirring och vår frustration så erbjuds vi uppiggande träningsformer, dämpande piller, snabba terapier, långsamma kolhydrater, hårda tag och lättsmälta livsstilsråd. Men ingen fast punkt att lägga an hävstången mot.
Ämnet för dagen
Så låt oss stänga av ”Just Do It!”-reklamen för ett ögonblick. Låt oss ta ett djupt andetag, stanna upp, och se situationen i vitögat:
Det är bra att vi har tillkämpat oss ett stort mått av frihet efter generationer av politiskt och socialt förtryck. Men mer frihet kommer inte att fylla vår längtan efter rötter, förebilder eller vägledning.
Det är bra att vi har besegrat gammal vidskeplighet och gjort upp med förlegade dogmer. Men mer av obestridliga fakta, rationella analyser och evidensbaserade metoder kommer inte att ge oss den tillhörighet som gör vår strävan meningsfull.
Det är bra att vi har gjort rent hus med smussel, präktighet och sedlighet, och skapat en – i alla fall på pappret – öppen, tillåtande och känslobejakande kultur. Men mer av inkännande och känsligt känslobejakande kommer inte att ge oss den styrka och den stadga som krävs för att våga stanna kvar i krävande relationer eller den integritet som behövs för att ta nödvändiga konflikter.
Det är bra att vi byggt ett samhälle med medborgerliga rättigheter och ekonomisk grundtrygghet för alla. Men bara mer förmåner och rättigheter räcker inte för att ge oss tydlighet och riktning nog för att kunna ta vårt ansvar som individer; varken för våra egna liv eller för vårt gemensamma samhälle.
Motståndaren är besegrad, badbaljan är tom, och ämnet för dagen är v i l s e n h e t.
* * *
Var är vi, vart ska vi?
Fenomenet vilsenhet (i bildlig bemärkelse) är ett tillstånd där vi inte vet var vi befinner oss, där vi inte vet vart vi ska, och där våra befintliga kartor och kompasser inte fungerar längre. Det är ett tillstånd då det inte hjälper att trycka hårdare på gasen, utan där vi snarare behöver stanna upp och uppdatera kartan, eller stämma av den mot säkra landmärken.
Vår samtida kultur har ett kluvet och förvirrat förhållande till vilsenhet. Å ena sidan finns det en växande tolerans inför osäkerhet och svaghet. Till skillnad från förr tycker vi kanske inte att ett fenomen som vilsenhet är någonting fult, skamligt eller förknippat med misslyckande. Samtidigt är vi präglade att försöka se på saker med objektivt distans, och att tänka i termer av funktion och lösning. Det här gör det främmande för oss att tillstå att vi själva kanske är vilsna.
Den vilsna ungdomen
När det kommer till andra än oss själva, till exempel den uppväxande generationen, känner vi oss bekvämare med att tänka i termer av vilsenhet. Med jämna mellanrum pratas det om det enorma utbud av kulturella impulser som sköljer över dagens ungdom, och hur svårt det måste vara för dem att förhålla sig till det. (De verkar klara sig förvånansvärt bra.) Det rapporteras om den fortlöpande ökningen av försäljning av antidepressiva preparat, eller det ”oprovocerade” våldet på gator och torg. Och det noteras att det finns ett allt större sökande efter ”något annat”; det må vara ockultism, nyandlighet, exotiska kulturer, förindustriella myter, dataspel, rollspel eller Harry Potter.
Ett kvantitativt problem
Men fortfarande tecknas bilden av ett kvantitativt problem: Den enskilda individen – ung eller vuxen, har för många impulser att förhålla sig till. Den enskilda individen har inte tid nog eller lugn nog att komma på vad hon vill med sin frihet. Den enskilda individen har inte haft en tillräckligt stabil barndom för att kunna veta vad hon vill med sitt liv. Den enskilda individen har ännu inte hittat rätt metod för att fokusera tillräckligt för att kunna göra sina prioriteringar av vad som är viktigt i just hennes liv…
Att hela samhället faktiskt skulle kunna vara vilset, och det dessutom som ett naturligt och hälsosamt utvecklingssteg, det ingår inte i vår självbild här i det sakliga och rationella Sverige. Den dagen någon visar mig en ledarskribent i dagspressen som uttrycker rådvillhet inför något samhällsfenomen, och dessutom bejakar detta, så ändrar jag mer än gärna uppfattning.
