Spela på ”Vardagens dubbel”
Lopp 1. ”Är han verkligen den rätte” mot ”Jag längtar efter Familj”
Lopp 2. ”Tänka på utbildning och karriär” mot ”Den biologiska klockan”
Lopp 3. ”Den spontana sexlusten” mot ”Planera föräldrapenningen”
Lopp 4. ”Ta kontroll över ditt liv” mot ”När kommer prinsen på den vita springaren”
Lopp 5. ”Kärleken övervinner allt” mot ”De har extrapris på blöjor på Coop Forum nu i helgen”
Lopp 6. ”En riktig man rider tystlåtet bort mot horisonten i skymningen” mot ”Varför hjälper han aldrig till med städningen”
Lopp 7. ”Man vill ju inte vara en tjatig morsa” mot ”Har du spänt fast lillens barnstol ordentligt”
Eviga frågor – enkla svar
Det finns ett osvikligt tecken på att ett problem eller fenomen i samtiden inte går att få ihop, nämligen att kvällspressen kastar sig över fenomenet med stor förtjusning. Artikel efter artikel presenterar hurtfriska lösningar på dilemmat, gärna av typen: ”Fem supereffektiva strategier för att komma till rätta med din perfektionism och prestationsångest!”.
På det här sättet blir ämnet i fråga benämnt men ändå inte behandlat på riktigt. Med ogenerad historielöshet återuppfinns hjulet lagom till helgbilagan, då tidningsmakarna vill få oss att rusa till kiosken för att läsa om ett antal nya, revolutionerande lösningar på de eviga problemen.
Dessbättre finns det ingen anledning att stressa upp sig. Om vi inte har tid att läsa ”Sju enkla knep för att bli vis och lycklig” i just den här bilagan så är det inte hela världen. Nästa lördag kommer löpsedlarna att locka på oss igen: ”Hjulet uppfunnet – så får du just DITT liv att rulla!”
Frihet kontra kärlek
Ett paradnummer i kvällspressens avdelning för: ”Så får du ihop sådant som inte går att få ihop” är temat: ”Individens frihet” kontra ”Kärlek, relation och familj”.
Konflikten mellan rädslan för att binda sig och längtan efter att bilda familj har säkert bekymrat människor allt sedan den dagen när ormen tipsade Eva om hur lågt glykemiskt index det är i äpplen. På den gamla goda/onda tiden visste dock alla var skåpet förväntades stå. Det fanns en tydlig konvention som alla förväntades följa, och det fanns ett väletablerat socialt bestraffnings- och belöningssystem som backade upp den konventionen.
Livspusslet
Nuförtiden är det däremot alltmer sällan jag stöter på vänner och bekanta som är oroliga att deras barn ska bli begravda i ovigd jord och därmed inte komma till himlen, eftersom barnen är födda utom äktenskapet. Eller hur det nu var…
Det som bekymrar oss i dagens möjlighetsspäckade tillvaro är snarare hur vi ska få ihop det ständigt aktuella livspusslet. Vi vrider och vänder på olika kombinationer av sådant som karriär, graviditet, föräldrapenning, bostad, dagis, skola, ekonomi, pendlingsavstånd och barnfria helger, ungefär som när man försöker lösa ett Sudoko. Skillnaden mot Soduko är att vi dessutom ska få den så kallade känslobiten att fungera också.
Förr eller senare blir beslutsvåndan och bekymren mer än vad vi klarar av på egen hand. Det är nästan så att det finns förprogrammade SMS i de senaste mobilerna för den här typen av situationer. ”Du, jag känner att jag behöver snacka av mig lite. Får jag komma över?” Har vi tur så piper det till strax och displayen lyser upp. ”Har satt på kaffe…”
En vän har ett dilemma
Låt oss vända på rollerna. Vi tänker oss att vi är en helt vanlig modern individ som får besök av en villrådig vän som har någon form av dilemma. Utmärkande för ett dilemma är att det är något inte går ihop för oss, ofta en blandning av praktiska och icke-praktiska problem eller en motstridighet mellan vår tanke och känsla inför en viss situation. Vännen kommer till oss och ber om råd. Vad gör vi då, och vad gör vi inte?
Jag vet vad vi vanligtvis i n t e gör. Vi slår inte tärning, vi lägger inte upp en omröstning på Facebook och vi ringer inte en spådomslinje för 19.95 kronor per minut. Vi hänvisar inte till en vetenskaplig undersökning, eller till statistiska centralbyråns senaste genomgång av sysselsättningsgrad för ensamhushåll i storstadsregioner. Vi läser inte heller upp ett stycke ur Bibeln eller Upanishaderna eller någon annan traditionell klassisk visdomsbok. Det vill säga, vi hänvisar inte till någon form av yttre visdom, kunskap, statistik eller vidskepelse.
Dr Phil och Svarte Petter
Så vad gör vi istället? Vad gör vi vuxna och välinformerade samhällsmedborgare nuförtiden när någon kommer till oss med sin villrådighet – det må gälla livspussel, relationer eller andra mänskliga problem? Jo, i bästa Dr Phil-anda ber vi dem att sätta sig bekvämt, vi lägger en stödjande hand på deras axel och vi säger följande tre saker:
- Jag förstår verkligen att det här är svåra frågor för dig.
- Vad bra att du inte håller dem för dig själv utan ber om hjälp.
- Fast till syvende och sist är det ju ändå du själv som måste känna efter vad du vill – och sedan fatta ett eget beslut utifrån det.
Med andra ord: Vi är empatiska, vi uppmuntrar processen, och vi skuffar tillbaka Svarte Petter i knäet på dem.
Vems är problemet?
Och för all del, människor är i princip inte betjänta av att vi tar på oss deras problem i stället för att vänligt men bestämt förtydliga vems problemet är. Men när vi gör det på det moderna sättet blir det någonstans också som att påskina att det hela bara handlar om ett individuellt problem. Att vår kultur och samhällsordning är en oproblematisk, neutral och naturgiven fond till vårt privata liv och leverne. Att allt vi behöver göra är att hitta vår egen unika autentiska vilja, och sedan välja utifrån den. Och om vi inte hittar eller tilltror vår vilja så är det upp till oss att åtgärda det på lämpligt sätt. Då får vi ju börja i terapi för att komma i kontakt med vårt inre, eller sätta upp positiva affirmationer på badrumsspegeln för att höja vår självkänsla.
Men kännande eller inte kännande vad vi egentligen vill – vi och våra viljor är ju rimligen påverkade av det samhälle och den kultur vi har omkring oss. Är det verkligen så att jag kan lösa konflikten mellan att skaffa barn och att satsa på min karriär bara genom att känna efter tillräckligt noga i mig själv? Räcker det med tillräcklig viljestyrka och beslutsamhet för att hitta fram till hållbart förhållningssätt vad gäller min individuella frihet kontra min lojalitet till partner och familj?
Är mina privata problem bara privata? Eller är de möjligen frågeställningar som både jag som enskild individ och det gemensamma samhället har att brottas med?
Det är nåstan så man längtar tillbaka till 70-talet när Hoola Bandoola sjöng:
”Men ta dom tillsammans. Då är dom en grupp. Då får man söka svaren nånstans
mycket längre upp.”
Hur vill just du?
Snävt individinriktade upplägg av liknande slag är vanligt förekommande även inom andra områden: Hur vill du att just dina pensionspengar ska förvaltas? Hur harmonisk skola vill du att just dina barn skall gå i? Hur nåbar vill just du vara i mobil och sms-samhället? Eller för den delen: Hur hög koldioxidhalt vill just du ha i luften du andas? Lycka till!
Konsumtionsaspekten av klimatfrågan är ett ypperligt exempel. Varför ligger köpcentret där jag som klimatsmart konsument förväntas köpa mina lågenergilampor en mil utanför stan? Och inte ens vid en pendeltågsstation? Det kanske finns någon facebook-grupp att gå med i där vi kan sköta den gemensamma samhällsplaneringen tillsammans? Eller räcker möjligen inte det?
Sedan är det likväl sant att det är vi själva som måste bestämma i våra egna liv. Och det är bra! Det är själva essensen av ett fritt samhälle med självständiga och ansvarstagande individer.
* * *
Resurser för att kunna välja
En angelägen men bortglömd fråga i valfrihetens förlovade land är vad vi människor behöver för att vi ska kunna välja. Vilka resurser behöver vi ha tillgång till för att faktiskt kunna fatta viktiga beslut om våra liv på ett adekvat sätt, snarare än att bara ta det alternativ som ligger närmast till hands för att slippa ifrån obehaget i att välja?
På det yttre planet behöver vi en verklighetstrogen karta över situationen och sammanhanget, samt god och tålmodig vägledning från personer (eller institutioner) med lång livserfarenhet och väl integrerad livsvisdom.
På det inre planet behöver vi uppbåda ett djupt existentiellt mod. Och därtill gärna få lite villkorslös support från vår omgivning. Det vill säga att de stödjer oss i processen utan att för den skull blanda in sina egna känslor, övertygelser och preferenser.
Modet att be om hjälp
Kanske låter det här som en annan planet än den vi befinner dig på? Det fina i kråksången är att det knappast finns något bättre sätt att öva sitt existentiella mod än just att konfronteras med svåra beslut. Särskilt under förutsättning att vi vågar tillstå situationen som den är utan att skjuta över ansvaret på andra, eller skylla på yttre omständigheter.
En väsentlig del av det existentiella modet är att våga berätta för vår omgivning att vi faktiskt har det tufft med våra beslut, och att vi har behov av deras hjälp och stöd – snarare än deras ivriga åsikter om saken.
Kanske att människor i vår omgivning kommer att känna sig obekväma och besvärade i stunden inför ett sådant utbrott av plötsligt allvar. Men när de väl kommer över det är chansen stor att vi faktiskt får respekt för vårt mod. Modet i att visa oss just behövande.
För trots att vi i dagens anonyma samhälle noga värnar om att slippa vara behövande, så uppskattar de flesta av oss fortfarande att vara behövda.
