Tystnad och hög klar luft
Det hela var precis så pittoreskt som vi hade föreställt oss. Blånande åsryggar i fonden, öppna betesmarker med brunvita kor på dalgångens båda sluttningar, en välvd stenbro över en porlande fors. En gårdsplan kringgärdad av ett större boningshus, lillstuga, hönshus och lada. Liggande rödslammat timmer, vita spröjsade fönster och enkupiga tegeltak. Och tystnaden och den klara höga luften gjorde inte saken sämre. Vi tittade nyfiket på taket på ladan. Tone hade nämnt något på telefon om ett tak på en lada som hon bekymrade sig för.
Första bussen till Oslo
Jag och min dåvarande flickvän Karin hade gått upp i ottan samma morgon, gjort oss en snabb matsäck, och stressat ner till bussterminalen för att hinna med första bussen till Oslo. Vi hade stuvat in våra ryggsäckar, löst biljett och pustat ut på de tomma sätena längst bak.
Det var en kall, blåsig morgon i slutet av april. Bussen letade sig ut genom Göteborgs industriområden, ut mot motorvägen norröver. En känsla av lugn började infinna sig, som den ofta gör efter all göra-klart-stress och komma-iväg-hets. Vi lutade oss tillbaka i våra säten, tittade på den uppgående solen som spelade över fasader, hustak och rökar från industriernas skorstenar och lät tankarna vandra.
Bostäder och bryderier
Karin skulle hälsa på Tone, en gammal kompis i Norge, och jag gjorde henne sällskap för att komma ifrån ett par dagar. Jag hade använt en stor del av den senaste tiden till att kolla efter hus utanför Göteborg för att kunna flytta ut från stan. Gärna ett lite större hus, där vi kunde bo ett helt gäng. Men helst med egna kök och egna ingångar. Och helst så pass nära stan att det gick att pendla till skolor och jobb. Men ändå till någorlunda vettiga priser, vilket gjorde att allting nära kusten gick bort.
Min flickvän, å sin sida, funderade på om hon skulle byta sin etta som låg ganska centralt och som hon hade inrett med mycket omsorg och kärlek, till en lite mindre etta i ett självförvaltningshus där hon skulle få lägre hyra samt odlingsmöjlighet och tillgång till snickeriverkstad i källaren. Fast då skulle hon bli tvungen att göra i ordning köket, höja diskbänken och måla om sovrummet för att trivas. Vilket hon i och för sig tyckte var roligt. Men hur länge skulle hon bo där tro?
För närvarande hade hon uppehåll från sina arkitektstudier, och om hon skulle slutföra dem så skulle hon ju vara kvar i Göteborg i alla fall ett par år. Men om hon kände sig själv rätt så var det inte särskilt troligt att hon någonsin skulle återvända till Chalmers. Hon hade oerhört svårt att se sig själv som fast anställd på ett arkitektkontor. Och att frilansa skulle kräva mer sälja-sig-själv-anda än vad hon trodde sig kunna uppbåda. Fast hon var ju trött på sina olika, dåligt betalda ströjobb. Samtidigt som hon också längtade efter att få gå upp i sitt måleri, inte bara enstaka kvällar utan på heltid.
Hon hade några vänner i en bergsby i Spanien som hon kunde låna ett hus med ateljé av. I Spanien var det billigt att leva dessutom. Hon älskade ju Spanien, hon älskade ju att resa. Kanske att hon kunde hyra ut lägenheten i andra hand. Fast inte gärna om hon precis hade flyttat in. Så hon kanske skulle strunta i att byta. Fast den var ju billigare den nya, och det gav ju också frihet…
Men nu satt vi alltså på bussen mot Oslo, för några dagars semester från alla våra tankar och bryderier.
Släktgården i dalen
Den pittoreska gården låg långt upp i Gudbrandsdalen och var Tones släktgård. Det vill säga, det var hennes föräldrars släktgård. Men eftersom hon var äldsta barnet så var det hon som skulle ta över en dag.
Taket på ladan behövde alltså läggas om inom några år. Hennes föräldrar skulle snart bli för gamla för att klänga omkring och lägga om tak, och själv kände hon sig inte kapabel nog. Hon var händig med mindre och enklare saker, men tanken på att ansvara för att lägga om ett helt tegeltak tyngde henne, särskilt som hon både var noggrann och plikttrogen av sig.
– Hur ofta behöver man lägga om ett tegeltak, frågade jag nyfiket.
– Det kanske är oftare på bostadshus, men på en gammal rejäl lada så räcker det säkert om man gör det vart 75:e år. Så när det väl är gjort slipper jag bekymra mig mer i min livstid. Nästa gång blir det mina barnbarn som får kavla upp ärmarna och hugga i.
Nio generationer
Tillbaka inne i storstugan sa Tone att hon att hon ville visa oss något särskilt. Hon tog fram en inbunden bok ur bokhyllan med titeln Gudbrandsdalens gårdar, och slog upp den på ett ställe som var markerat med ett bokmärke. På uppslaget fanns en bild på gården, en karta över ägorna, en beskrivning av byggnaderna och deras byggår, och till slut en kronologisk förteckning över alla som hade bott på gården. Gården var uppförd 1726 och hade sedan dess gått i arv till äldsta barnet. Längst ner, i nionde generationen, stod Tones namn.
Tanken svindlade. Jag blev tvungen att sätta mig ner i en karmstol. Bara vetskapen om att min mor har bott i samma radhus i ett villaområde i Kullabygden sedan 1979, får mig att känna mig lite instängd. Sedan jag flyttade hemifrån för drygt 20 år sedan har jag haft två förstahandskontrakt på lägenheter, ägt två bostadsrätter och tre hus, bott i studentrum, på folkhögskola, inhyrd i en familj i Brighton, samt i andra hand i minst tio olika lägenheter. De flesta jag umgås med har liknande situationer, förutom att några av dem dessutom bor i Indien eller Thailand några månader på vintern och hyr ut sin lägenhet till någon bekant som för tillfället är nyseparerad eller allmänt bostadslös. Inte mycket lönt att trycka upp inbundna böcker över våra bosättningar, inte!
Om Tone hade varit en traditionell landsbygdsmänniska, tidigt gift och med samma yrke som sina föräldrar, så hade det varit en sak. Men hon delade inte sina föräldrars livsstil, tvärtom var hon vegetarian, feminist och bodde i ett stökigt kollektiv i Oslo där hon pluggade till bildlärare. Samtidigt var det tydligen självklart även för henne att hon som äldsta dotter skulle överta gården när hennes föräldrar blev för gamla.
Noggranhet och framtid
På vägen tillbaka ner genom dalen drog jag mig till minnes hur jag bytte några fönster som var helt genomruttna på mitt senaste hus. När de nya fönstren var på plats och jag skulle spika på nya fönsterfoder så hamnade jag återkommande i huvudbry med hur noga jag skulle måla brädorna. Hösten var på väg och jag hade mycket annat att bekymra mig för. Efter två strykningar så var yttersidorna bra nog, men ändträet sög upp färgen som en svamp, kanske att ändträet hade mått bra av en eller två strykningar till. Det skulle försinka uppsättningen några dagar, och skillnaden skulle jag kanske märka om sådär femton, tjugo år. Om jag nu inte hade gift mig och skaffat radhus nära en bra Waldorfskola då… Om jag nu inte hade skaffat mig en representativ vindsvåning nära min PR-byrå på Kungsholmen då. Om jag nu inte satt och mediterade i ett Zenkloster i Laos bergstrakter sedan åtta år då… Om jag nu inte var nyseparerad och bodde i någon väns vardagsrum i Västra Frölunda då. Oj, vad skönt det hade varit att ha mitt namn tryckt bredvid en bild av mitt hus i en inbunden bygdebok då, och veta att fönsterfodren skulle målas ordentligt annars skulle jag bara få göra om jobbet i onödan redan någon gång på tvåtusentjugotalet.
Min generations sånger
Men så är nu inte fallet. Jag står inte nämnd i någon bygdebok, för jag har ingen hembygd. De sånger och dikter och slagord och bilder som präglat mig och min generation handlar inte om hembygdsgårdar eller betande kor på sluttningar, eller timrade lador med tegeltak…
Och det är ingen slump eller något misstag. Det är inte så vi har velat ha det. Men likväl längtar vi hem!
