Före. Du går i månader och spanar lite halvhjärtat efter något att spana på; en snygg tjej på stan, en kompis till en kompis som kanske kunde vara något, ett gammalt strul som du blir lite sugen på i brist på annat, en brunett som du fick till bordet på en fest och som verkade intressant men som visade sig ha kille redan.
Sedan. Plötsligt, som från ingenstans. Förälskelse! Ingenting är så enkelt som förälskelse.
Du stöter ihop med henne i något märkligt sammanhang, Kanske i kön till passutlämningen hos polisen. Kanske utanför vårdcentralen där brandlarmet gick av misstag, eller på bostadsbolagets områdeskontor när du skulle boka samlingslokalen, och hon skulle klaga på fläkten till badrummet.
Ni pratar lite om bostadsbristen, om nyckelpigorna som sätter sig på hennes kappa, om det märkligt skiftande vädret, om din skraltiga otvättade charmiga bil, och hennes tuffa, ultramoderna mountainbike och ni skrattar ihop när ni kommer på att cykeln säkert kostat dubbelt så mycket som bilen. Du berättar att du ska gå och se en favoritmusikal, hon tycker att det låter kul, och du kommer som av en händelse på att du har en kollega som har köpt biljett men som antagligen inte kan gå för att hennes gamla mamma i Vansbro har fått ändrad tid till sin starroperation, eller vad det nu var? Så om du får hennes mobilnummer så kan du ju ringa om det fortfarande finns en biljett ledig.
* * *
Biljetten var redan tingad, men du tar mod till dig och ringer i alla fall. Ni träffas på ett fik. Hon är glad att se dig, och du är glad över att du är lika glad att se henne som förra gången. Ni kramas länge, ni säger ”vi ses”, och du går därifrån som på små moln. Inte bara för att det känns bra, utan också för att du vet. Du är helhjärtad, du slipper räkna plus- och minuskonton, du slipper noja på om du utlovar för mycket, du slipper tänka på bakvägar och nödutgångar… För den här gången vet du.
Det nästan kvittar om hon vill ha dig eller inte, eller om hon plötsligt får ett treårigt stipendium till Buenos Aires. För du har svart på vitt att du är kapabel att älska. Kapabel att älska helt och fullt – utan förbehåll, kontrollstationer eller reservplaner.
Ni träffas igen, molnen blir ännu mer rosa, restaurangkontot skenar iväg. Hennes massiva avsky för sport är som bortblåst från en dag till nästa och hon följer förtjust med dig på Frölundas hemmamatcher. Medan du – i dina förbluffade vänners åsyn – anmäler dig till samma flamencoskola som henne. Era vänner säger att det står förälskelse skrivet i pannan på er.
* * *
Tiden går. Ni sover ändå alltid hos henne, så en vacker dag flyttar du över både datorn och löparskorna dit. Och när en kompis blir av med sitt andrahandskontrakt så säger du att han kan bo hos dig tills vidare; du är ju ändå aldrig hemma.
Du träffar hennes familj, och förstår inte hur hon står ut med sin mamma. Hon träffar dina polare och har upprörda synpunkter på deras kvinnosyn och deras skattesmitarmoral. Och så en dag, efter ett alldeles onödigt gnabb om disken och hjälp att byta till vinterdäck, så går du förbi resebyrån. Fast du egentligen har bråttom till badmintonen går du in och plockar åt dig några kataloger med mysiga weekendresor. Sedan går du till blomsteraffären och köper ett fång röda rosor. Och sedan struntar du i badmintonen och går hem tidigare i stället. Du gömmer undan blommorna i sportbagen, fixar till lite te, röjer bort den gamla disken och tänder några ljus.
Precis när hon har satt sig ner vid köksbordet och du ska ta fram blommorna så skruvar hon lite generat på sig och säger: Du, vi borde nog ta och prata lite om vår relation.
* * *
Vadå? Hur gick det här till? Plötsligt har ni inte bara förälskelse och kärlek, ni har en relation också…
Lika enkelt som det är med förälskelse, lika härligt som det är med kärlek, lika komplicerat är det med relationer. Hon säger att hon älskar dig, men att hon inte står ut med dig. Hon säger att hon avskyr när du reser bort, men att hon inte pallar med när du är hemma. Och du hör dig själv säga att du är villig att göra vad som helst för henne, men att du för faan måste få vara dig själv…
Dagarna går. Ena dagen tokbryt, fåfänga drömmar om flykt, ädla beslut om att sätta dig över hennes egenheter, och total jävla frustration. Nästa dag förvirrade anklagelser, häftigt uppblossande gräl, plågsamma tystnader. Tredje dagen ljuva försoningar, nya bråk, snåriga eldupphöravtal…
Och så där går det på, upp och ner längs det oförenligas bergochdalbana. Du avverkar ett antal sena pubkvällar med polarna där ni med skummande bägares hjälp försöker förstå er på den kvinnliga naturen. Och hon avverkar lika många (totalt lönlösa) försök att på ett lämpligt pedagogiskt sätt få dig att förstå att du faktiskt har fel och precis hur du borde ändra dig. Till dess att till slut en vacker dag tittar dig i spegeln och inser att du har ett problem. Inte bara en tillfällig friktion eller en övergående svacka, utan ett reellt problem. Det här problemet kommer inte att lösa sig av själv.
* * *
Om det här vore en film och inte en debattbok så är det vid precis den här punkten som ledmotivet spelas i sin helhet första gången, en suggestiv ganska långsam melodislinga med ett spanskt gitarrplock i bakgrunden och pockande men återhållna trummor som komp. Ungefär så här: Hmdada, Hmda Hmda Hmdada, Hmda Hmda Hmdada, Hmda Hmda Hm.
Sedan tonar voice-over rösten in och säger: ”Problem – vad är det för något egentligen? Vad menar vi när vi säger att något är ett problem? Är definitionen på ett problem att det är något man borde ta itu med? Och vad innebär det i så fall att ta itu med ett problem?”
* * *
Efter en extra lång springtur, en het dusch, en omsorgsfull rakning, och en utdragen, nästintill meditativ påklädning i omklädningsrummet känner du dig full av handlingskraft.
Så vad gör du med denna handlingskraft? Jo, du går till närmaste bokhandel, frågar efter självhjälpsavdelningen och letar upp hyllan för relationer. Där dignar det av böcker i allehanda format och tjocklekar, de flesta med poetiska och uppmuntrande titlar som: ”Den medvetna kärleken”, Den kloka kärleken”, Våga vara i kärlek”.
Om du inte känner dig hemma på bokhandelns självhjälpsavdelning så kanske du tar hjälp av kvällstidningarnas bilagor. För mellan artiklarna om: ”Så placerar du din skatteåterbäring bäst” och ”Så kaklar du om ditt badrum själv” så ta mig tusan om du inte hittar tre hela uppslag på temat: ”Så får du relationen att fungera!”. *
För det är så vi har fått det berättat för oss! Att om det är något som inte fungerar så behöver man bara handla enligt följande femstegsmodell: Steg ett: Analysera problemet så att det blir överskådligt och begripligt. Steg två: Införskaffa information om lämpliga metoder att lösa problemet. Steg tre: Gör en bedömning om de nödvändiga åtgärderna är värda besväret i jämförelse med det önskade resultatet. Steg fyra: Om så är fallet, gör upp en strategisk handlingsplan och avsätt lämpliga resurser. Steg fem: Genomför handlingsplanen, börja genast, just do it.
* * *
Symptomatiskt är att de flesta böckerna i relationshyllan som har ordet ”kärlek” i titeln inte i första hand handlar om kärlek. I stället handlar de om kommunikation, om att titta på sig själv, om att förstå skillnaden mellan kvinnor och män, om att ta ansvar för sina egna handlingar och egna behov, om att sätta gränser, om att våga välja bort dåliga relationer, om att räkna till tio innan man kör igång sina favoritanklagelser. Och i många fall dessutom om anatomiska stimulansområden, om att hjälpa till med veckohandlingen, om räkor, vitt vin och badskum, om röda spetstrosor och parfymerad massageolja och om att aldrig gå till sängs som ovänner.
Allt det där är viktigt och nyttigt och bra – eller i alla fall informativt – men det har ingenting med Kärlek att göra. Kärleken är nämligen ett mysterium som inte låter sig besvärjas av vitt vin och räkor. Kärleken är någonting hisnande, himlastormande och vidunderligt men det finns inga garantier för att den går att ha i möblerade rum.
* * *
Det som nyss verkade vara ett gammalt hederligt problem har plötsligt blivit ett mysterium. Okej grabbar, ska vi kavla upp ärmarna och sätta igång med att f ö r s t å mysteriet…
Vad skulle marknadsavdelningen på förlaget säga om man skrev en relationsbok och kallade den ”Den Omöjliga Kärleken?”. Varför har veckotidningarna aldrig rubriker i stil med: Relationer – ett obegripligt mysterium? Och samlevnadsexperterna i TV3, 4 och 5, varför svarar de aldrig. ”Det har jag faktiskt ingen aning om” på någon av alla våra frågor om kärleken och livet?
Kommunikationsböckerna vill att vi ska lära oss att resonera om saken, men Kärleken är helt oresonlig. Veckotidningarna ger oss sju knep som tänder henne eller honom, men det finns inget som Kärleken hatar så mycket som knep. Familjerådgivaren vill hjälpa er att förstå varandra, men Kärleken är oförståndig. Du längtar efter att du och hon ska gå samma väg, men Kärleken går sin egen väg.
(Om du någon gång ska börja med hemliga tidsresor och har ett behov av en osviklig markör för att tidsresenärerna ska veta var – eller snarare när – de har hamnat, så sätt bara upp en löpsedel med texten: ”Så får du relationen att fungera!” i närheten av tidsmaskinens landningsplats. På så sätt kommer tidsresenärerna garanterat att veta att de befinner sig i det tidiga 2000-talet.)
Det är någonstans här som du märker att du börjar känna dig lurad. För din samtid, din omvärld, din kultur har givit dig ett löfte, har den inte det? Har den inte lovat dig att det till varje upptänkligt problem finns en lämplig åtgärd. Har den inte lovat dig att med rätt information, bra hjälpmedel, relevant metodik och tillräcklig viljestyrka så ska alla problem gå att lösa. Eller i varje fall att begripa!
Kära medresenärer, var kom det där löftet ifrån? Vem är det som har utfärdat det? Och hur mycket är det värt? Hur mycket är det där löftet egentligen värt när plötsligt verkligheten, helt oannonserat, dyker upp i sagan om våra liv?
