Förord

Klossen och hålet

Jag tillhör den första generation som föddes in i den moderna kulturen, en kultur präglad av individuell frihet och uppfordrande möjligheter. Liksom många av mina jämnåriga har jag genom åren ansträngt mig för att försöka få ihop friheten och möjligheterna i mitt liv vad gäller sådant som identitet, utbildning, arbete, relationer, gemenskap, livsstil och mening med mera. Idag är jag halvvägs i livet. Jag känner mig långt mer klok, stabil, tydlig och formulerad än när jag gick från att vara tonåring till att bli vuxen. Men likväl prövar jag fortfarande löpande olika sätt att stoppa ner den fyrkantiga klossen (mig själv) i det runda hålet (världen omkring mig). På det hela taget går det inte särskilt bra. Inte så att jag känner mig som en misslyckad person, eller att jag inte får till att leva och verka i samhället. Utan bara just så att jag inte får ihop de olika delarna till en sammanhållen, integrerad och fungerande helhet att utgå ifrån när jag ska förhålla mig till tillvaron.

Vad gör jag då i livet – förr och nu – när jag på olika fronter inte riktigt får ihop mitt liv? Jo, allt som oftast så kikar jag lite förstulet på min omgivning för att se hur andra gör. Men det jag ser gör mig sällan särskilt mycket klokare. I mina ögon stoppar de flesta andra antingen ner en mycket mindre kloss i hålet, och verkar helt obekymrade över den dåliga passningen. Eller så bankar de med våld ner klossen i hålet och verkar inte kännas vid flisorna som ligger och skräpar runt dem.

Hmm, märkligt. Är det jag som har missuppfattat något här? Eller är det ”dom andra”?

Ta folk på allvar

Medan jag grunnar på livets byggklossar och passformer, och om det är jag eller dom andra som är ute och cyklar, frotteras jag löpande med världen omkring mig. Jag ögnar igenom gratistidningarna som ligger slängda på spårvagnen. Jag pratar med vänner, bekanta, kollegor och grannar. Jag ser på nyheter, debattprogram, reklamsnuttar och allehanda underhållning. Och jag läser pliktskyldigt den post som jag får utdelad till mig.

I det här sammanhanget har jag en särskild egenhet, i det närmaste en karaktärsdefekt. Jag är nämligen så funtad att jag råkar tro på det folk säger. Jag tar det folk säger på allvar. Dessvärre gäller det här inte bara människor i min nära omgivning. Det gäller också folk i allmänhet, liksom politiker, informatörer, predikanter och reklammakare. Så när den nyöppnade köpladan lägger direktreklam i min brevlåda som utropar: ”Succén fortsätter!” då är min första tanke: ”Jaha, succé…” När bilindustrin bekostar en hel bilaga som ligger inbladad i min dagstidning med rubriken ”Vi utvecklar teknik för ett hållbart samhälle!”, så tänker jag: ”Vad bra, gör ni det…” När modeblaskan rapporterar att ”i vår är det hightechmode i silver som gäller” så tänker jag: ”Jaha silver, vad spännande…” Och när den nära vännen säger att den här gången är hen faktiskt kär på riktigt till skillnad från alla de andra kortvariga strulen, så tänker jag: ”Vad kul, är du det…”

Nu ska jag inte göra mig dummare än jag är. Ögonblicket efter den första tillitsfulla eller godtrogna tanken så kommer osvikligt den misstrogna tanken: ”Nä nä, det där stämmer inte. Ni hittar bara på. Ni är bara ute efter att lura mig att tro på något…”. Och med det ofta en viss upprördhet: ”Varför säger ni inte som det är? Varför försöker ni manipulera mig?”

Teorierna

Förutom de tämligen raka utsagorna – sanna eller falska – av typen: ”Jag var bara sugen på lite choklad just idag…”, ”Parfymen som gör dig till en ny människa”, ”Jag röker bara på fester” eller ”Du är vad du kör”, så kommer jag även löpande i kontakt med allehanda teorier om varför världen ser ut som den gör.

De frikyrkliga säger att ungdomsvåldet och drogmissbruket beror på familjens och familjevärdenas upplösning. Är det så? Mysvänstern säger att barns TV-tittande och dataspelande ligger bakom stöket i skolan. Är det så? De akademiska feministerna säger att det vi tror är naturlig kvinnlighet och manlighet bara är kulturella konstruktioner som bevarar de rådande maktstrukturerna. Är det så?

Nu börjar det bli riktigt delikat. Inför den här typen av påståenden står jag där nyfiken och skeptisk, intresserad och brydd. Jag vrider och vänder på argumenten, och försöker hitta fast mark genom att stämma av mot min egen erfarenhet. ¹Även om de erfarenheterna rimligen är tolkade i ljuset av tidigare påståenden om hur världen hänger ihop.

Vår plats och uppgift i samhället

De här teorierna säger inte bara något om ett specifikt problem. Ur vart och ett av dessa påståenden går det normalt att härleda en hel verklighetsuppfattning. De berättar en historia om vem du och jag egentligen är.  Och de säger även något om vilken vår plats och vår uppgift är, eller borde vara, i samhället.

Som den sökare och tillitsfulla lyssnare jag är så mumsar jag ivrigt i mig var och en av dessa utsagor. Jag tuggar på dem omsorgsfullt och smakar på dem noga innan jag efter förmåga försöker bestämma om jag ska svälja dem eller spotta ut dem igen. Hjälper eller stjälper de mig i mitt sökande efter hållbara förklaringsmodeller och fungerande förhållningssätt?

För mig är det här viktigt. Jag förmår inte bara skaka på huvet och säga att: ”Jaja, snacka ni och motionera käkmusklerna!” Jag tar som sagt det som sägs till mig på allvar.

En djupare beskrivning av tillvaron

Av någon anledning har jag aldrig riktigt nöjt mig med de traditionella beskrivningar av världen som jag fick i mig med modersmjölken och i skolbänken, eller med de vetenskapliga beskrivningar som tillhandahålls av den akademiska världen. Under min ungdom och mitt vuxenliv har jag därför i omgångar sökt mig till sammanhang som flaggar för att de erbjuder någon form av djupare beskrivning av tillvaron: litteraturen, filosofin, psykologin, den ekologiska rörelsen, nyandligheten. Men inte heller i någon av de perspektiv som presenterats mig som till exempel progressiva, alternativa eller andliga har jag fullt ut känt igen mig. För mig tenderar de i någon mån att överge den enskilda människan av kött och blod i sin strävan att systematiskt få ihop beskrivningen av orsak och verkan till önskat resultat. Detta medan det ofärdiga och motstridiga i oss – just det som till syvende och sist gör oss till människor – ofta inte riktigt får plats.

Glappet

Parallellt med min nyfikenhet på såväl etablerade som alternativa tolkningar av samtiden har jag med en viss envishet fortsatt att gå min egen väg. På den vägen har dock glappet mellan mina egna erfarenheter och samtidens förslag till kartor fortsatt att skava i mig. Först bara som en allmän diffus förvirring, sedan som en aktiv frustration, och till slut som ett akut behov av formulera min egen verklighetsupplevelse. Man skulle kunna säga att det här bokprojektet har växt fram som ett slags ärrbildning ur det skavandet.

Håll tillgodo!

 

Magnus Skånberg

Göteborg 14/5 2009
Sarande 22/10 2018
Molkom 23/4 2020

Produktinformation

Ingen kommer att bli slankare, effektivare eller mer harmonisk av att läsa den här boken. Den ger inga färdiga svar att sätta upp på insidan av ytterdörren. Och det ljus som jag hoppas kunna förmedla är nog snarare ljuset i början än i slutet av tunneln.

Det är det enda köttben jag möjligen kan locka med, för att förmå er att läsa den här uppfodrande boken; vetskapen i att ljuset vi tycker oss förnimma lär vara ljuset i början av tunneln, och att det verkligen är en tunnel vi är på väg in i, inte bara ett tillfälligt strömavbrott eller en tät dimma som snart kommer att skingras.

Det ögonblick vi inser och accepterar det så blir livet förhoppningsvis lite tydligare. Och kanske att vi hittar något som liknar ett handtag på den otympliga kappsäck vi enträget släpar uppför berget. God tur!

Vad tyckte du om det här kapitlet?