I. Spontanitet
Vi längtade efter något som var större än oss själva. Något som inte bara handlade om min, mitt, mina. Vi sa, vi måste göra det tillsammans. Så vi bildade en grupp för gemenskap och solidaritet. Vi bestämde oss för att sätta våra egna intressen åt sidan, och sätta det gemensamma intresset först. Eller rättare sagt, var och en av oss bestämde att var för sig sätta det gemensamma intresset först. Vi kallade oss för Spontana Gemenskapen
Det var en härlig tid. Vi lät håret växa och sjöng på gatorna. Det kändes som om allting var möjligt.
Efter ett tag uppstod det problem. Du tyckte att de andra inte förstod det gemensammas bästa. Det blev långa jobbiga diskussioner. Många i gruppen blev ovänner. Du bestämde dig för att lämna gruppen, att hitta en ny grupp som bättre förstod det gemensammas bästa. Resten av gruppen splittrades också.
II. Demokrati
Nästa gång var vi noggrannare. Vi formulerade ett gemensamt manifest, Vi hade långa möten och filade på texterna fram och tillbaka. Till slut hade vi enats om de rätta formuleringarna. Vi bestämde oss för att utgå ifrån manifestet som handlade om att vara solidariska och att sätta det gemensamma intresset först. Eller rättare sagt – var och en av oss bestämde sig var för sig att utgå från manifestet som handlade om att vara solidariska och att sätta det gemensamma intresset först. Vi kallade oss för Demokratiska Gemenskapen. Det var en engagerad tid.
Efter ett tag uppstod det problem. Du tyckte att de andra inte tolkade manifestet om det gemensammas bästa på det rätta sättet. Vi röstade om saken, och majoriteten röstade för en annan tolkning än din. Det blev långa jobbiga diskussioner. Vi blev ovänner. Du bestämde dig för att lämna gruppen, att hitta en ny grupp det kändes med en bättre förståelse av det gemensammas bästa. Senare hörde du att resten av gruppen också splittrades.
III. Konflikthantering
Men vi längtade fortfarande efter något som var större än oss själva. Efter att höra ihop. Efter att få gå upp i något som inte bara handlade om min, mitt, mina.
Så vi bildade en ny grupp. Den här gången skulle både det politiska och det personliga få plats. Vi kallade oss Demokratiska Konflikthanterande Gruppen. Vi införde olika mötesmetoder för att se till att alla i gruppen kände sig hörda och sedda, och vi valde ut specifika konflikthanteringsmetoder att ta till om det blev problem. Vi bestämde oss för att sätta det gemensamma intresset först och att vi skulle använda konflikthanteringsmetoderna om vi blev oense. Eller rättare sagt – var och en av oss bestämde sig var för sig oss för att sätta det gemensamma intresset först och att använda konflikthanteringsmetoderna om vi blev oense.
Det var en lärorik tid. Efter ett tag uppstod det problem. Det var nästan så att vi såg fram emot det. Till en början gick det bra. När det uppstod oenigheter hade vi tydliga strukturer för hur vi skulle göra, och övade oss på att vara vänner trots att vi inte hade samma åsikter. Men vi någon punkt började vi få olika syn på konflikthanteringsmetoderna. Vissa tyckte inte att det fanns några gemensamma konflikter – att de bara handlade om att de andra inte förstod bättre. Parterna tvingades ändå till konflikthantering. Ibland fungerade det hyfsat, men ofta blev de inblandade arga, besvikna eller förbittrade. Och till slut var det någon som skrek: Ni vill ju inte lösa konflikten på något vettigt sett era idioter, och smällde igen dörren.
IV. Terapi
Vi satte oss ner länge och tänkte, pratade, läste böcker, analyserade, försökte förstå. Det måste ju kunna gå på något sätt! Vi insåg mer och mer att alla de här känslorna liksom ingick i paketet. Det behövde finnas utrymme för att få utlopp för och bearbeta sina gamla förträngda känslor. Hela människan, med alla sina behov, måste få plats.
Vi bildade en ny grupp. Vi kallade oss för Terapeutiska Gemensamma Gruppen. Vi beslöt oss för att våga stanna kvar och bearbeta våra känslor i gruppen även när det kändes jobbigt. Vi hade till och med en inledningshelg när vi satt på golvet i en cirkel och var och en berättade om sitt beslut att stanna kvar även om det blev jobbigt. Det kändes som om det var en ny tid.
Ni kan säkert historien vid det här laget. Efter ett tag uppstod det problem. Vi blev oense om olika saker. Några sa till andra att det här måste du bearbeta. Andra svarade att om de reagerade på när någon inte diskade efter sig så berodde det väl för faan inte på deras taskiga barndom heller. Vi fick ur oss mycket känslor. Det gjorde att vi kom väldigt nära varandra. Då kom det upp ännu mer känslor. Samtidigt så skulle det dagliga fungera.
Du tyckte att de andra inte förstod vad gruppen egentligen behövde. Att vårt agerande präglades av rädsla. Att vi behövde andra terapeutiska redskap. Du bestämde dig för att leta upp en grupp som bättre förstod vilka terapeutiska metoder som behövdes för att medlemmarna skulle känna sig trygga nog att stanna i gruppen.
Efter det här så gick luften ur oss. Vi var trötta på våra dåliga jobb och på att bara ha råd att bo i dragiga lägenheter med rivningskontrakt, så vi började utbilda oss. Av bara farten så gifte vi oss också, fick barn, skaffade jobb, klippte håret, köpte snyggare kläder, började spara pengar, skilde oss, köpte bil för att kunna komma ut i naturen med barnen. Våra lägenheter ombildades till bostadsrätter, vi investerade våra sparpengar i aktier, började oroa oss för amorteringarna på våra lån, fick nya barn med våra nya partners, tröttnade på våra jobb och började plötsligt längta tillbaka till den där tiden med långt hår när vi sjöng på gatorna och det kändes som om allting var möjligt…
V. Nätverk
Vi hade växt upp, blivit av med lite av vår naivitet, och till slut fått en viss ordning på våra liv. Men likväl längtade vi fortfarande efter något som var större än oss själva. Efter något som handlade om något viktigare och mer meningsfullt än min, mitt, mina. Samtidigt hade vi lärt vår läxa förra gången, eller hur. Det hade vi ju visserligen trott redan förra gången, men den här gången hade vi ju verkligen gjort det.
Den här gången gjorde vi alldeles annorlunda. Vi sa att alla som var intresserade av nytänkande, livsfrågor och gemenskap var välkomna precis som de var. Att alla kunde bidra med sitt, att alla kunde komma och gå som de ville. Det skulle inte kunna bli några uppslitande konflikter eftersom (vi hade bestämt att) alla hade rätt, att alla fick tycka, tänka och göra som de ville. Vi kallade grupperingen för Nätverket för Gemenskap.
Efter ett tag uppstod det problem. Nä, inte riktigt problem förresten, utan mer blaskighet. Vi satt på våra nätverksträffar och la ut texten om våra favoritmetoder för att skapa gemenskap, bjöd in de andra till våra kurser och workshops och sedan gick vi hem till vårt eget igen, och undrade varför vi kände oss frustrerade och oengagerade. Debatterna fick aldrig riktigt någon kraft i sig eftersom det inte fanns några gemensamma beslut som skulle fattas. Vi var ju bara ett nätverk där var och en var fri att göra på sitt eget sätt.
Och det var något annat också. Något med att vi inte riktigt tog oss besväret att komma nära varandra. Vi visste ju ändå inte om de andra skulle finnas kvar.
När vi blev alltför frustrerade på vårt eget nätverk tog vi lite paus och provade en annan gruppering med lite annorlunda profilering. Men det var samma sak där. Det verkade intressant på pappret, men i realiteten var det lite vagt, flytande och vattnigt alltihop. Det var en rätt tråkig tid.
Jaja tänkte vi, det kanske kräver lite tålamod. Det kanske är en utvecklingsprocess. Så vi fortsatte halvhjärtat att gå på mötena där vi skulle utveckla nya helhetsinriktade arbetsformer och under tiden så skaffade vi ny bil, renoverade bostadsrätten med ekologiska material, gick med i Hem och Skola, och blev övertalade att lära oss att spela squash, eller baka surdegsbröd eller vad det nu var.
VI. Någonting bortom den egna viljan
Men vi stod jävlar inte ut. DVD-spelaren som vi köpte när videon hade pajat var billig och hade massor av avancerade funktioner, och den nya designade brödrosten var dyr men faktiskt förbannat snygg… Men det hjälpte inte. Vi ville något mer. Vi längtade efter något som var större än oss själva.
Så långsamt och motvilligt började vi åter fundera på att bilda en ny grupp. En grupp som inte bara byggde på spontan entusiasm eller gemensam politisk övertygelse. En grupp som värdesatte bra samarbetsmetoder och psykologisk förståelse, men insåg att det i sig inte var tillräckligt.
Intentionen för den nya gruppen var att vi skulle våga lita på de andra därför att vi visste att de skulle finnas kvar – och att de andra skulle lita på oss för att de visste att vi skulle finnas kvar. Och att den tryggheten skulle föra oss närmare varandra, men också närmare oss själva.
En gång i världen hade vi haft en härlig och inspirerande bild av vårat liv i gemenskap. Hur vi skulle gå man ur huse och och odla och snickra, och att vi skulle ha kul och få mycket gjort samtidigt. Sedan, efter arbetsdagen, skulle vi sitta runt elden tillsammans och njuta av samvaron och sammanhållningen.
Med tiden har vi lärt oss av att om bara är ute efter att få något gjort så, är det ofta mycket enklare att göra det själv. Men erfarenheten har också lärt oss att detta att få något gjort på egen hand kanske är effektivt, men att det samtidigt är ensamt och tråkigt. Någonstans är det så mycket roligare och mer lärorikt att göra saker tillsammans att det är värt besväret.
En ögonblicksbild
Stopp! Vi stannar bandet för en kort stund och provar att ta en ögonblicksbild just här. Var befinner vi oss och hur ser det ut där vi?
Vi tror inte längre på enkla lösningar eller ens tydliga lösningar. Vi inser att den ”verktygslåda” vi har använt hittills har varit nödvändig och inte ska kastas överbord, men att den inte heller är tillräcklig. Det vi har lärt oss från de tidigare försöken är att vi behöver bygga på något mer än bara den enskilde individens egna beslut. Vi behöver bygga på något bortom rationellt baserad motivation, och bortom effektiv organisationsteknik. Det behövs något ytterligare, det krävs något mer av oss för att få till det.
Där vi står i en ganska blåsig samtid med dålig sikt är det på intet sätt uppenbart vad detta något mer kan vara. Vad utgår det ifrån och hur yttrar det sig?
Det är som att vi på en och samma gång känner oss förvirrade, ödmjuka, nyfikna och tillitsfulla. Vi försöker göra oss redo för nästa steg. Kanske att det steget såväl är ett steg framåt som ett steg inåt, ett steg längre in i oss själva.
Vi samlar också ihop mod nog att försöka att kasta oss upp på hästen en gång till. Det vi längtar efter verkar så angeläget att vi inte ger upp, trots alla gånger vi har fallit ur sadeln. Någonting säger oss att en så angelägen längtan rimligen kommer att finna sig en väg framåt förr eller senare.
Läs även gärna kapitlet Gemenskapens förutsättningar, med reflektioner kring de sex olika typerna av gemenskap.
