Drömma oss bort – drömma oss hem
Var förlägger vi våra drömmar nuförtiden? Vart längtar vi när de klassiska exotiska miljöerna punkterats av avslöjande Tv-dokumentärer eller bleknat av billig massturism med dålig bismak, och när det enda som Dr Phil tjatar om är att vi måste sluta tråna efter att bli någon annan än oss själva? Vad gör vi när vi inte tillåter oss drömma om att vara prins av Arabien eller modell i New York, men ändå behöver lite paus från vårt eget ”ett rum och kokvrå-liv”?
Ja, om vi inte kan drömma oss bort, får vi väl drömma oss hem! Lämpligen genom att slinka ner till tidningskiosken för att shoppa upp oss på en dos hemglamour. På det dignande tidskriftsstället finns en uppsjö av titlar som ska locka på var och en av oss utifrån just vår smak och läggning: Sköna Hem, Skön Trädgård, Skön Kropp, Sköna Pengar och Sköna Prylar. Tidningar som ger oss lite lyx och flärd men som vi samtidigt kan koppla till oss själva, i alla fall i våra drömmar, förhoppningar och planer.
Eldsjälar
Fastän de finns i överflöd är det likväl någonting lite motsägelsefullt med de här tidskrifterna. Reportagen – vare sig det handlar om inredning, trädgård, arkitektur eller matkultur – porträtterar ofta spännande eldsjälar. Tricia Guild är så besatt av blommor att hon gör egna blomsterarrangemang i vas flera gånger i veckan, som pikanta kontraster i hennes vitmålade och stramt möblerade hem. Trädgårdskonstnären som gjort det till sin livsuppgift att skapa trädgårdsrum i olika färgskalor för odlingsårets olika säsonger. Inredningsarkitekten som flyttat in i en gammal silo med sexton meter i takhöjd, och som har bett några av sina konstnärsvänner att måla tavlor som passar till takhöjden och den omålade putsen.
Gemensamt är att de utmålas som personer med stark integritet, och som styrs av någon diffus form av inre ”visshet”. De har en djup närvaro i sig själva, och denna närvaro manifesterar de inom sitt yttre verksamhetsområde. Deras kreationer växer inifrån och ut, som av ren och gudabenådad inspiration.
En klubb för sådana som mig
Läsarna å sin sida verkar sakna denna gudabenådade och rena inspiration. För att kompensera detta köper de i stället inredningstidningar för att för en stund få glutta in i de gudomligt inspirerande människornas värld.
Eldsjälarna däremot läser rimligen inte själva den här typen av tidningar. Gjorde de det så skulle hela exklusiviteten falla. Det hela är någon slags glansigare variant på Groucho Marx konstaterande: Jag vill inte vara med i en klubb som godkänner någon som mig som medlem. Varför köper man tidningar för att få inspiration till något som man inte kan få inspiration till genom tidningar?
* * *
Sköna tillstånd
I själva verket kanske sakområdet inte är det som egentligen är viktigt. Det reportagen vill förmedla är i första hand harmoniska, meningsfulla och meditativa tillstånd. Varför inte köra pang på rödbetan och starta en tidskrift med namnet Sköna Tillstånd? För även om de där exklusiva hemmen verkar väldigt sköna vid första anblicken så blir man ju faktiskt aldrig riktigt klok på hur de där rummen ser ut i sin helhet. Planlösningarna lyser alltid med sin frånvaro. Liksom disken, barnens leksaker och alla andra tecken på liv för den delen.
När då?
Dessutom undrar man alltid hur man ska få tid till att avluta sina gamla pinnstolar, klä om sina gustavianska soffor, laga Bouillabaisse eller Coq au Vin från grunden, väva linneservetter till, skriva inbjudningar på handgjort papper och servera kaffet i hemdrejade koppar i rosenbersån som man har gödslat, beskurit, rensat från bladlös, vattnat och lukat… Vi vanliga dödliga har ju för tusan nog med att lära oss finesserna på vår nya smartphone, lyssna på Aftonbladets skribenters bonuspoddar, kolla på HBO-serier, gå på salsakurs, besöka vår gamla mamma på servicelägenheten, hämta minstingen på dagis, köra stortjejen till ridhuset samt att välja premiepensionsfond, elbolag, telefonbolag och kabeltevepaket. Förutom att jobba heltid, gå till familjerådgivningen, läsa den här typen av böcker. Och älska då och då förstås…
Det är väl för att få koppla av från allt det där som man ibland vill luta sig tillbaka i fåtöljen och bläddra lite i något garanterat kolorerat. Men just när vi hunnit bli fascinerade och drömt oss bort till en underskön terrass i Konpatalicien eller förförts av något extra sinnligt sätt att förbereda kryddblandningarna till julbordssillen, så är reportagen hur som helst slut och vi kastas till en ny världsdel, en ny färgskala och en ny intressant kreatör.
Hemma hos – del 2
Tänk om det någon gång fanns en del två av ett reportage, en fortsättning i nästa nummer där man fick komma lite mer under huden på eldsjälarna. Hur har deras egen inre resa sett ut? Vilken har varit deras väg till kunskap, insikt och inspiration? Beror deras framgång i själva verket bara på noggrann fokusering och hårt arbete? Har de haft någon läromästare eller är de självlärda? Är knepet år av andlig disciplin i form av fyra timmars Tai Chi varje morgon? Har de följt ett rakt spår eller har det varit en lång och slingrande trial and error process? Eller har de helt enkelt ogenerat kopierat och lånat av andra som de varit imponerade av?
För förutom att det gör sig bra på bild – vad är en pergola i skogsbrynet med vitblommiga klängväxter som gör sig bäst i skymningen, eller ett arbetsrum med 16 meter i takhöjd, ett uttryck för? Får vi bara korn på det så är det plötsligt inte hela världen att vi inte ens har någon skimrande och ljuvligt doftande blomsterrabatt i vårt liv och att takhöjden i kokvrån snarare understiger än överstiger två meter.
* * *
En vertikal dimension
En bit under ytan på dessa ”Lyckat, Snyggt och Alltid Välstädat (men ändå Djupt Personligt) -reportage” glimmar det stundom till av mer angelägna frågställningar. Hur mycket bör man härma eller inspireras av andra och hur mycket behöver man hitta sin egen väg? När ska man lita på sin inre känsla och när ska man betrakta sin bestämda övertygelse som en varningsklocka? Vilka motgångar får en att växa och vilka motgångar golvar en?
Det goda livet
De lite seriösare estetik- och livsstilsmagasinen är mitt i sin tjusighet något väsentligt på spåren här, något om en vertikal dimension i motsats till den horisontella. Det goda livet går nämligen inte att få tag på utan att rikta sökarljuset mot filosofiska entiteter som atmosfär, stilkänsla och kvalitet.
Dessvärre tappar tidningarna normalt bort den heliga graalen precis när det börjar brännas. Den estetiska och sinnliga sensibilitet som gör eldsjälarna intressanta kan inte reduceras till deras metodik och materialval, och inte heller till de tjusiga landsändar eller hippa stadsdelar de håller till i. De miljöer de skapar blir lätt lite platta och glansiga på platt och glansigt tidskriftspapper. Och den personliga relation och närvaro som man vill fånga går lätt förlorad när den trycks upp i hundratusen exemplar och krängs i likadana pressbyråer landet över.
Vi letar efter något annat
Efter femtio- och sextiotalets excess i planering och funktion så har västerlandet de senaste årtiondena åter börjat få vittring på något bortom det renodlat praktiska, effektiva och ekonomiska. Vi har tröttnat på kvantitet och yttre prestanda och söker efter något annat utan att riktigt ha någon tydlig idé om vad det är vi letar efter. Vi vet mest bara att det inte ska vara hårt, fyrkantigt och opersonligt.
Då och då händer det att vi verkligen finner just det där vi söker; det exklusiva, det genuina, det autentiska. Men zebran är som bekant ett randigt djur, och risken är stor att vi av gammal vana kör på precis som vanligt. Det vill säga att vi försöker ta reda på hur det går till rent praktiskt. Vi vill veta hur man uppnår det så effektivt som möjligt. Och vi vill ha så mycket av det att vi undrar om det inte finns att tillgå i storpack…
