God morgon, världsmedborgare, välkommen till en ny dag? Jag är nyfiken, hur ser en vanlig vardag, ut i ditt liv? Vaknar du i en egen säng i ett eget rum? Äter du din frukost själv eller tillsammans med hela din släkt? Har du köpt frukostmaten i en affär eller har du mjölkat kon och bakat brödet själv?
Eget rum, egen frukost, egen bil
Om vi gör tankeexperimentet att du råkar heta Berit Olsson eller Lasse Håkansson och inte My Lai Yung, Mohammed Bayhan eller Wassawandet Kioba så är det väldigt troligt att ditt liv ser ut ungefär så här: Du vaknar i en egen säng, i ett eget rum. Kanske att det sover andra människor i andra rum i huset, i så fall är det normalt medlemmar i din kärnfamilj. Du lagar frukost i ditt eller din familjs egna kök. Frukostmaten har du handlat i en affär, där du valt sådant som just du gillar. Efter frukosten åker du egen bil till jobbet om du inte cyklar eller åker kollektivt. Om du åker kollektivt pratar du normalt inte med dina medresenärer, om du inte känner dem sen innan.
På jobbet sköter du de arbetsuppgifter som ålagts dig. För arbetet du utför får du en summa pengar utbetalt till ditt lönekonto i slutet av varje månad. En stor del av lönen lägger du på saker som egen bil, egen bostad och vitvaror, hemelektronik och heminredning till bostaden.
Majoritetens vardag
Berit Olsson, Lasse Håkansson och deras gelikar är dock trots allt en begränsad del av oss världsmedborgare. Om du inte bor i västvärlden, eller tillhör den nya medelklassen i tredje världen, så ser din dag annorlunda ut på ett antal sätt. Du vaknar antagligen fortfarande i en egen säng, men i rummet eller huset sover många av dina släktingar. Ni äter frukost tillsammans; en traditionell frukost lagad på säd som ni själva odlat eller köpt på marknaden i byn. Det finns inte 23 sorters frukostflingor att välja på i affären.
Efter frukost går de vuxna tillsammans ut till arbetet på fälten eller motsvarande. Alla medlemmar i storfamiljen eller stammen förväntas självklart delta i arbetet. De barn som inte går i skolan följer med ut till fälten, och alla hjälper till att ta hand om allas barn.
Om du har ett externt lönearbete, så tar du med lönen hem till storfamiljen. På kvällen deltar du i det gemensamma sociala livet. Ni hjälps åt med matlagningen, det kanske är fest eller någon religiös högtid. Trots att du inte ens har någon kalender är du fullt upptagen.
Tillhörighet och begränsning
HIstoriskt sett har en förkrossande majoritet av oss jordbor levt i en traditionell tillvaro präglad av tydlig tillhörighet och begränsad valfrihet. Och fortfarande lever en stor del av mänskligheten ett liv som inte utgår från individens valfrihet. Den primära enheten i tillvaron är gruppen och inte individen, och normer och sedvänjor utgår från vad som är bra för gruppen. Det finns inte särskilt mycket att välja på, och normalt är det ändå inte du som väljer. Kanske qtt dina föräldrar till och med väljer vem du ska gifta dig med. Du kan inte byta jobb, du kan inte välja vem du vill äta frukost med, du kan inte resa bort en vecka om du känner dig uttråkad.
Du kan framför allt inte gå hem efter jobbet till din bostadsrätt som ligger i en stadsdel du gillar, låsa dörren om dig, hälla upp en påse av dina favoritchips i en snygg glasskål som du köpt på en designaffär, lyssna av telefonsvararen och välja vilka samtal du ska svara på, och sedan sätta på en film som du själv har valt på Netflix!
För hundra år sedan var det en liten minoritet av jordens befolkning som levde ett liv präglat av oberoende. I dag har de flesta en dörr som de kan stänga om sig och sin kärnfamilj, men majoriteten lever fortfarande i samhällen präglade av traditionella värderingar, snarare än av självvalda värderingar.
Frihet, revir och samarbete
I takt med att tradition ersätts av modern individualism får vi samtidigt alltmer frihet. Den friheten använder vi i stor utsträckning till att tillskansa oss oberoende på så många områden som möjligt. Kanske för att balansera upp den ofrihet som präglat våra liv under otaliga generationer då vi varit tvungna att anpassa oss till flocken och stammen, bocka och buga, veta hut och ta skit, och säga ja och amen. Äntligen är vi fria, äntligen kan vi göra som vi själva vill!
Många av oss svenskar har vid det här laget vant oss vid att nästan ständigt vara oberoende, och att fritt kunna välja våra sammanhang. De tillfällen när vi blir påtvingade ofrivilliga kontaktytor med andra – i tvättstugan i hyreshuset, eller på gemensamma arbetsdagar i villaområdet – så blir reaktionen följdaktligen desto starkare. Djupt rotade revirbeteenden aktiveras i reptilhjärnan, vår annars så liberala hållning till trots. Samtidigt blir vi oroliga för att göra fel, skämma ut oss eller verka osolidariska. Och som från ingenstans dyker en liten pettimeter upp i oss och menar på att om vi nu förväntas gnugga tvättmedelsinkastet med swinto efter varje tvätt så ska minsann alla andra göra det också.
Inte för inte är gränsområden mellan det privata och det offentliga såsom tvättstugan, pendeltåget och planket mellan din och grannens tomt klassiska teman för serietecknare och stand up-komiker.
Egen härd är guld värd
I teorin kanske många av oss hyllar gemenskap och samarbete. Men när det väl kommer till kritan så vill vi först och främst få vara i fred och få göra på vårt eget sätt. Ingen jävel ska säga till oss vad vi ska göra, hur vi ska göra det, eller komma efteråt och klaga på att vi har städat dåligt efter oss.
Bilpooler, kollektiv snickarverkstad i hyreshuset eller gemensam åkgräsklippare i villaområdet kan till synes verka såväl miljövänligt, som praktiskt och ekonomiskt. Det är bara det att det inkräktar på vårt oberoende. Därför är bilpooler fortfarande bara ett exotiskt undantag, medan egen bil (med dyra fasta kostnader i form av skatt, försäkring och värdesänkning), som står oanvänd på garageuppfarten mer än 95% av tiden, är normalitet. En normalitet som är som manna från himlen för konsumtionsindustrin, och som reklambranschen med beundransvärd kreativitet gör allt för att upprätthålla.
Oberoende och ensamhet
Är vi nöjda med vår valfrihet och vårt oberoende då? Gillar vi läget nu när vi äntligen har fått kontroll över det? Nja, det konstiga är att när vi väl har lyckats skapat en livssituation som präglas av mesta möjliga oberoende, då börjar vi inom kort leta efter saker som ska ersätta det som vi just har lyckats att slippa ifrån. När vi till slut har tagit dyra lån till en bostadsrätt för att slippa dela kök och vardagsrum på studentkorridoren, eller öppnat egen konsultfirma för att slippa chefen och skitsnacket i korridorerna på gamla jobbet, så går vi in på en datingsajt för att hitta vänner eller någon att dela vårt liv med.
Singlar 30-plus i storstäder är rimligen den grupp som rent kvantitativt träffar flest potentiella partners i sina vardagsliv. Ändå verkar de vara de mest frekventa användarna av mötesplatser på internet. Som ett led att få kontroll över sitt liv har man gjort sig fri från de traditionella strukturer och sammanhang där man tidigare hade naturliga kontaktytor att träffa någon.
Ungdomarna i tredje världen som jobbar tillsammans på fälten och sjunger skördesånger kanske saknar mycket av det vi har, men de har å andra sidan inget som helst behov av chatcommunities, partnerförmedlingar eller speeddating.
Vi letar nya sociala sammanhang, vi söker oss till föreningsaktiviteter, studiecirklar och personliga utvecklingskurser. Men vi vill fortfarande att det ska vara på våra villkor. Vi vill fortfarande vara fria att välja bort om det blir obekvämt eller inte passar oss på något vis.
Vi längtar efter att höra till. Vi längtar efter gemenskap och samhörighet. Men samtidigt använder vi en stor del av våra nya resurser till att värna vårt oberoende, vår möjlighet att välja bort. Det kallas visst för att både vilja äta kakan och ha den kvar.
