Produktionen – helig ko eller övergödd gris
Låt oss rikta blickarna mot ett av fundamenten för det samhälle vi lever i – industriell produkton. Lite hårddraget finns det i huvudsak två förhållningssätt till den moderna produktionen – antingen betraktas den som en helig ko eller som en övergödd gris.
Den heliga treenigheten
För etablissemanget, det vill säga näringslivet, sossarna, borgarna och facket, ingår produktionen tillsammans med konsumtion och tillväxt i en näst intill helig treenighet. Tillväxten, det vill säga ökad produktion, är det som anses ge oss ständigt ökad frihet i våra liv i form av ökat konsumtionsutrymme, samtidigt som det via ökad skattebas genererar resurser till skola, vård och omsorg med mera.
Märkligt nog finns det dock aldrig någon punkt när vi har tillräckligt mycket hemelektronik, tillräckligt många pocketböcker eller tillräckligt välkaklade badrum på långvården. Vi behöver alltid lite till, lite mer… Hur klarade vi egentligen oss förr?
Sluta knega
Kultur- och alternativfolket å sin sida, är på motsvarande sätt besatta av att frigöra sig från knegarmentaliteten. Att jobba på fabrik är själlöst, fördummande och dessutom djupt ocoolt. Låt oss måla tavlor, spela teater och dansa frigörande dans i stället. Samt förespråka medborgarlön och protestera mot nedskärningarna i A-kassan. Problemet är bara att vi därigenom avsäger oss allt inflytande över den produktion som vi trots allt är beroende av. Detta så länge vi inte själva odlar vår egen mat och har vår egen smedja där vi gjuter yxorna vi hugger vår ved med.
Varje politisk eller social gruppering med seriösa ambitioner behöver förr eller senare skaffa sig ett program för produktion, en idé om hur försörjningen i samhället ska organiseras. Annars är risken stor att man blir ett ankdammsfenomen som inte tas på allvar, av typen: ”Nationalister/Feminister/Poeter för mindre daghemsgrupper”.
Att skaffa sig ett hållbart program för produktion är dock lite som att balansera på slak lina. Åtminstone om man samtidigt vill något med samhället, något mer än att bara bejaka marknadsekonomins och kommersialismens självgående logik. Antingen riskerar man att bli populister och opportunister som slirar med verkligheten, till exempel i form av nationalistisk protektionism, och röstfiske genom att kräva subventioner till olönsamma sektorer. Eller blir man hux flux ytterligare ett gäng marknadstroende sosseliberaler fast i ny vilseledande klädedräkt.
En arbetsmoral för informationssamhället
Tankeväckande i sammanhanget är Gudrun Schymans marknadsbejakande uttalande medan hon fortfarande var partiledaren för Vänsterpartiet: ”Småföretagarna är också arbetare”. Varför inte gå vidare och säga att till exempel IT-konsulter och marknadsanalytiker också är knegare? Retoriken utgår fortfarande från den ädle arbetaren som sliter ont för att producera det vi behöver för livets nödtorft.
Ursäkta men är det inte maskinerna (och för all del vårdbiträdena) som knegar och sliter i Sverige nuförtiden? Vem är det egentligen vi tror att vi uppoffrar oss för när vi jobbar övertid i överflödssamhället? Är det inte hög tid att börja ifrågasätta den arbetsmoral från 1800-talet som fortfarande präglar dagens så kallade informationssamhälle? Om vi inte har råd idag att må bra medan vi arbetar, när ska vi någonsin ha det då?
Jovisst, vi behöver producera en hel del saker. Och för hundra år sedan var det viktigare att det blev gjort än hur vi mådde medan det blev gjort. Ingenting att tjafsa om och ingenting att pjåska med. Det lutheranska mantrat om att arbeta och göra rätt för sig var säkert befogat en gång i världen. Men idag när prylarna svämmar över oss från Kina och arbetslösheten är ett permanent problem, är det lutheranska mantrat mer att betrakta som ett trancetillstånd som vår kultur har fastnat i. Full sysselsättning – för människor eller för maskiner? Till exempel kan man undra varför arbetsmarknads-åtgärderna pågår även under sommaren när de arbetande har semester? Är det för att det gagnar samhället och samhällsmedborgarna? Eller är det för att även de som inte behövs minsann ska göra rätt för sig?
Ekorrhjulet snurrar på
Nu verkar för all del företeelser som produktion och förvärvsarbete inte direkt vara på fallrepet. Ekorrhjulet snurrar på med full kraft, oberört av prylöverflöd, stress och välfärdssjukdomar. Larmen om global uppvärmning och individuell utbränning har relativt stort genomslag i den offentliga debatten. Men det är ju inte som att vi har slutat med vare sig arbetshetsen eller konsumtionracet.
Trots gnället i fikarummet så trivs vi när allt kommer omkring rätt så bra med att ha ett arbete att gå till. Och trots prat om miljösamvete och slit- och slängkultur så gillar vi att gå omkring med en välfylld plånbok i ett välfyllt varuhus. Eller för att travestera en ökänd kattmatsreklam: ”Detta verkar vara det samhälle vi får när de inblandade själva får välja.”
Ett tomrum i karusellens mitt
Likväl stämmer vår längtan efter meningsfulla arbeten inte längre överens med den produktion som i realiteten håller samhället i gång. Det finns som ett märkligt, gapande tomrum i karusellens mitt. Ur detta tomrum, ur denna glipa, sipprar vilsenhet ut och lägger sig fortlöpande som en bitter bismak, en störande bakgrundston i hela det moderna samhällets berättelse om sig självt. Världen därute behöver nämligen i princip inte längre mer av någonting alls. Därmed reduceras vår längtan och strävan efter ett meningsfullt arbete plötsligt till ett privat projekt. Då måste meningen bäras av din och min egen personliga upplevelse, vilket är en mycket torftigare grund att bygga mening på än att göra det på reella gemensamma behov.
Arbete främjar hälsa och välstånd, lyder ett gammalt klokt ordspråk. Den borgerliga alliansen vann enligt många bedömare valet 2006 för att de framstod som mer trovärdiga i ”arbetsbefrämjning” än sossarna. ”Vi erbjuder ett utvecklande jobb”, lockar platsannonserna.
Med undantag av vissa ogrundade New Age-förespråkare och kanske en och annan månskensrebell bekänner vi oss alla till idén om det meningsfulla arbetet. Men i brist på en brist att fylla har vi inte längre någon aning om vad ett meningsfullt arbete egentligen innebär – förutom på en subjektiv, individuell nivå.
Problemet är bara att ansträngningar på den individuella nivån i längden bara gör oss alltmer ensamma och separerade.
