Det goda Sverige
Ren luft, vacker natur och gott om utrymme. Omfattande juridiska och ekonomiska rättigheter. Frihet att välja livsstil efter eget tycke och smak. Bra utbildning, god allmänbildning, fri information och hög levnadsstandard. Grattis! Lagomlandet Sverige i början av 2000-talet är till det yttre nog ett av de bästa samhällen man kan tänka sig att leva i.
Likväl är det som om något fattas oss. Trots att vi är välinformerade, medvetna och självständigt tänkande individer, trots att vi med hjälp av politisk och social kamp har erövrat omfattande friheter och rättigheter, och trots hela vår anhopning av surt eller glatt förvärvade resurser verkar det ändå som om det är något fundamentalt som inte stämmer.
Förvirrade, kluvna, vilsna
Våra parrelationer krisar på löpande band och vi vet inte om vi ska försöka med mer känsloprat, fler kommunikationskurser och mer familjerådgivning, eller om vi ska svära evig trohet framför altaret och sedan inte dalta mer med våra tvivel.
Vi är förvirrade vad gäller familjenormer och barnuppfostran och vet inte om vi ska fortsätta med vår demokratiska myspedagogik eller om vi ska gå tillbaka till tydliga regler och ordning och reda.
Vi känner oss kluvna vad gäller släkt och traditioner och vet inte om vi ska bojkotta julen för att vi inte känner ett dugg gemenskap med våra mostrar och farbröder, eller om vi tvärtom ska arrangera en släktträff med alla generationerna, för att få kontakt med våra rötter och knyta ihop vår alltmer fragmenterade tillvaro.
Vi är vilsna i våra könsroller och vet inte om vi ska kräva att det kvoteras in fler manliga barnskötare på dagis och fler kvinnliga chefer i storbolagens styrelser. Eller om vi ska sluta att vara så förbannat politiskt korrekta och tycka att det är väl okej att kvinnorna lagar snitsiga förrätter och pratar heminredning medan männen byter däck på bilen innan de kör till köpcentret för att köpa parabolpaket för att kunna få in fler sportkanaler på widescreen-tv:n.
Vi slits mellan trygghet och frihet och tvekar om vi ska ta ett lån med månatlig amortering för att kunna köpa en vettig bostad och stadga oss, eller om vi ska ha kvar vår billiga, sunkiga etta så att vi lätt kan ge oss i väg om vi får ett halvårs projektanställning i Kalmar, eller får för oss att tillbringa vintern i fjällen som skibum.
Möjligheter och rättigheter
Vi har god råd nog att åka på charterresor till andra sidan jordklotet, och vi har rätt att jobba var vi vill inom EU. Men när vi ska åka hem igen så är vi inte alldeles säkra på vart hem är någonstans. De flesta av oss flyttar nämligen runt som skållade råttor hela tiden, i takt med att barnen byter skola eller att de vuxna byter partners, utbildningar, jobb och livsfaser.
Vi är ett föregångsland vad gäller jämställdhet, och samtidigt har vi störst antal ensamhushåll i världen. Vi har en öppen och liberal syn på känslor och psykiska problem, och en väl utbyggd socialtjänst och psykvård, och likväl har vi en ökande psykisk ohälsa och höga självmordstal.
Våra politiker understryker med darr på rösten hur viktig skolan är för att bygga ett bra samhälle. Men skolan, liksom de flesta andra, verkar djupt förvirrad över vad ”Kunskap för livet” egentligen innebär nuförtiden, och ungarna lär sig ändå det mesta själva, hemma framför datorn.
Välja
Vi har möjlighet att välja mellan femtioelva pensionsfonder med miljö- etik- eller högriskprofil och precis när vi skakat på huvet och utbrustit: ”Hur faan ska jag kunna ta ställning till det här?” så ringer pappa på mobilen och vill ha hjälp att välja el- eller teleleverantör. Vi blir erbjudna att själva sätta ihop ett paket för vår kompetensutveckling på jobbet, och vi längtar mest efter att Gandalf från Sagan om Ringen ska komma ridande på sin vita springare och säga: ”Följ mig, mitt barn”, eller att Muminmamman ska breda ut en picknickfilt på gräset och duka upp med saft och bullar. Och att någon kommer och säger att det är lugnt, vi får göra som vi själva vill, är det sista vi vill höra.
Glädje, sorg, frid och logistik
När höstterminen går mot sitt slut och året ska summeras så står vi där med våra nya nätverksfamiljer efter ett antal skilsmässor, omgiften och nya separationer. Julhelgen firas med barnen, barnens halvsyskon, och deras halvsyskon, och det ligger fler paket än någonsin under granen.
Men ingen tror längre på tomten. Ingen har tid eller ork att riktigt känna varken glädje, sorg eller frid för alla är helt upptagna med att få logistiken att gå ihop. Och mer valfrihet kommer på intet sätt att göra saken bättre.’
Information och metoder
Efter julledigheten fasar vi för att gå tillbaka till jobbet igen. Och veckotidningarnas löpsedlar: ”Tio tips: Så tar du tag i din vinterdepression!” är droppen som får bägaren att slutgiltigt rinna över där vi släpar säcken med julklappar att byta över köpcentrets snömoddiga parkeringsplats i den gråkalla blåsiga skymningen. För hela tillvaron verkar plötsligt vara ett enda stort oupphörligt ”tagandes tag i”, när allt vi längtar efter är att någon eller något ska hålla oss, så att vi för en gångs skull ska kunna få släppa taget. Och ännu mer information eller nya, effektivare metoder kommer inte att hjälpa ett jävla dugg…
Medicinen som vi byggt vår tillvaro på verkar inte bita på sina egna biverkningar. Välkomna till den moderna vilsenheten!
