Halvvägs genom skrivandet av den här boken arrangerar jag en middagsbjudning med några vänner som jag upplever som eldsjälar inom olika områden. Jag berättar om mina tankar kring vår benägenhet att försöka förändra saker, såväl i det inre som i det yttre, med den egna viljan som motor. Vilka är deras erfarenheter? Hur håller man liv i ett engagemang över tiden, såväl i framgång som i motgång?
Innan det ens har blivit tomt på faten så har samtalet kommit in på uppgivenhet. Det vill säga det som är kvar när hoppet har lämnat in.
Jonas berättar att han jobbat ett antal år med ”community building” utifrån den amerikanske psykologen M Scott Pecks tankar. Från den tiden vet han av egen erfarenhet att det går att skapa stark gemenskap i grupper utifrån bejakande av sårbarhet, inkännande och tolerans. Men det ögonblick man ska börja med någon form av praktisk eller utåtriktad verksamhet så faller det hela nästan alltid samman. Antingen får inkännandet och sårbarheten stryka på foten, eller så får strävan efter praktiska resultat göra det.
Nyligen deltog han i ett ambitiöst kooperativprojekt i en förort. Men efter att det slutade i brusten kommunikation och rättsliga tvister, trots att deltagarna hade såväl teoretisk kunskap som praktisk erfarenhet av grupprocesser och konfliktlösning, så betecknar han sig som bränd.
Helena har ett starkt intresse både för miljöfrågor och för sociala frågor, och har varit involverad i allt ifrån partipolitik till buddistiskt församlingsarbete. Hon berättar att ibland när hon blir inbjuden att föreläsa så börjar hon med att be om ursäkt för att hon bara kommer att ta upp problematiska aspekter, och sedan går hon glatt igenom alla de former och strategier som prövats inom socialt och miljöpolitiskt förändringsarbete och pekar på att ingenting fungerar. I alla fall inte på det sätt som hon menar skulle behövas för att åstadkomma de nödvändiga samhällsförändringarna. Hur går man vidare från den punkten?
Erik är en ung, snäll och arg filmare och aktivist som engagerat sig i nya folkrörelser, bedrivit utomparlamentariska aktioner och varit med och startat en oberoende nyhetsförmedling på nätet. Redan vid tjugofem års ålder verkar han luttrad. Han bara skakar på huvudet åt sina radikala medaktivisters utopiska idéer om anarkistisk organisation utan ledare. I stället förespråkar han motvilligt klassisk fyrkantig svensk föreningstradition när det gäller att organisera ideellt arbete. Som ett komplement till sitt politiska engagemang har han blivit mer och mer intresserad av schamanism och av att hämta inspiration och tröst i naturen. Han menar att vi behöver samlas och åkalla något annat än förnuftet för att komma ur ”fällan”, hans beteckning på vår belägenhet i det materialistiska samhället.
Lisa som läser till präst var med och drev ett kooperativt trädgårdsprojekt i Bronx under ett par år. Hon berättar om stämningarna i USA efter elfte september. ”Några dagar var det som om alla dörrar var öppna. ”Något har gått allvarligt fel här. Vi vet inte vad vi ska göra åt det…” Sedan, efter en vecka, deklarerade Bush i ett TV-tal krig mot terrorismen och pekade ut Afghanistan som platsen där ”de andra”, det onda, befann sig. Dörrarna var mer stängda än någonsin.
Healing för pessimistiska utvecklingsoptimister
Det märkliga var att trots att våra berättelser nästan bara handlade om nederlag, om återvändsgränder och om utbrändhet efter att ha försökt för mycket, så var rummet påtagligt fyllt av tydlighet och av hopp. Vårt projekt – att intellektuellt försöka förstå vår samtid och hitta nya vägar framåt – kändes meningsfullare än någonsin. När vi speglade oss i varandras erfarenheter blev det uppenbart att de frågeställningar som låg bakom vårt engagemang varit relevanta. Vi hade gjort rätt som hade försökt, oavsett hur resultatet hade blivit.
Jag tror aldrig att den analyserande, skeptiska och förståelsesökande delen av mig har kommit så mycket till sin rätt som den kvällen. Det vill säga den aspekt av vår moderna kultur som hela den här boken är ett osystematiskt angrepp på, eller i alla fall ett problematiserande av.
Även om vi inte hade garantier för någon farbar väg framåt så visste vi åt vilket håll vi ville. Det fanns inte någon väg bakåt som var ett dugg intressant.
