Mättade behov
Sedan några årtionden är våra materiella behov här i västvärlden väl uppmärksammade och mättade, för att inte säga övermättade. Detta tack vare det analytiska tänkande som ligger till grund för vetenskapliga metoder och effektiv teknik, i kombination med storskalig, systematisk och marknadsekonomisk organisation. (För närvarande bygger vårt välstånd dessutom på utplundring av begränsade naturresurser och exploatering av billig arbetskraft i tredje världen.)
När de flesta av oss inte längre behöver slita för brödfödan finns det plötsligt mer utrymme för annat. Vi börjar intressera oss för vad livet går ut på, vilka vi är och hur vi kan skapa vår tillvaro för att må bra.
Bortom kvantitet och effektivitet
Problemet är dock att vi av bara farten fortsätter använda motsvarande analytiska tänkande, motsvarande metodik och motsvarande begreppsapparat för att försöka tillgodose våra mänskliga behov.
”Vänligen fyll i vilka behov ni upplever er ha av trygghet, omtanke, mening och sammanhang på blankett 1A och skicka in den till statistikavdelningen. Uppgifterna kommer att vara anonyma och endast användas i syfte att ta fram ett korrekt underlag för att optimalt kunna fördela de tillgängliga resurserna…”
Frågor av typen ”vilken är den snabbaste och billigaste vägen från punkt A till punkt B”, är utmärkta att googla inför budgetresan. Men de är knappast relevanta om vårt mål är att finna inre frid eller försöka rädda vår krisande kärleksrelation. Så om nu kvantitet och effektivitet inte längre räcker som ledstjärnor – vad ska vi leta efter i stället?
Tillit och resultat
Det finns gott om debattörer i bokhandeln nuförtiden – såväl på självhjälpshyllorna som på avdelningarna för psykologi, filosofi, religion, samhälle eller hälsa – som problematiserar den mekanistiska världsbild som har gett oss tekniska framsteg men samtidigt utarmat den mänskliga sfären.
Som kontrast hyllar de sådant som långsamhet, väntan och ett öppet sinne, ja kanske rent av tillit, ovisshet eller ett överlämnande till något som är ”större än oss själva”. En välbehövlig uppbalansering efter det senaste århundradets excess i teknisk, samhällsvetenskaplig, social, medicinsk och psykiatrisk ingenjörskonst.
Vissa av de här debattörna glömmer dock att rikta sin problematisering även mot sitt eget budskap, och riskerar därigenom att utlova motsvarande saker som de tar avstånd från. De presenterar heltäckande förklaringsmodeller, färdiga metoder och garanterade resultat, fast utifrån en humanistisk, terapeutisk, holistisk eller andlig utgångspunkt i stället för utifrån en materialistisk. Det underförstådda löftet är dock snarlikt – befrielse från den smärta som följer av livets inneboende ovisshet och kluvenhet. Eller annorlunda uttryckt: Drömmen om en kvalitetssäkrad nåd med garanterat leveransdatum.
Utan garantier
Men världen är nu en gång för alla så beskaffad att livet ges till oss utan några som helst medföljande garantier. Väntan innebär att vi inte vet när eller om vi kommer att komma fram. Ovisshet innebär att det inte finns några säkra prognoser för resultatet av vår strävan. Öppenhet innebär att vi inte kan hålla fast vid det som ger oss trygghet. Överlämnande innebär att vi måste våga släppa kontrollen till någon annan eller något annat än oss själva.
Om man bläddrar igenom en samtida dagstidning finns det ofta en sida i slutet av typen ”Kropp & Själ” eller ”Insidan”, som gladeligen skulle publicera passagen ovan. Men bläddrar man i resten av tidningen så är det här förhållningssätt som – populärkulturens vurm för nyandlighet-light till trots – i huvudsak fortfarande missförstås och misstros, om de inte rent av förlöjligas och hånas. Och även om vi sätter oss över denna misstro och vill slå in på ”The Road Less Traveled” som M Scott Peck kallar den, så är de flesta av oss ytterst ovana vid det. Under ett tunt, tunt lager av ”gå dit hjärtat leder dig”, ”alla är okej som de är” och ”det är viktigt att ge utrymme för processen”, så är såväl vårt eget som vår omgivande kulturs tänkande likväl genomsyrat av instrumentella koncept såsom planering, målsättning, optimering och lyckat resultat.
Både och
Så vad ska vi göra? Ska vi gå ut i skogen, sätta oss i lotusställning på en mossig sten under en stor gran, sträcka ut armarna mot himlen och vänta på nåden? Och vem ska i så fall odla mat, ploga vägarna, hålla igång långvården och protestera mot den globala uppvärmningen under tiden?
Jag tänker mig att en av utmaningen för dagen går under beteckningen: Både och! Bara det ett beskt piller för oss, den enda vägens barn, uppfödda som vi är på ”raka puckar”, ”friska tag” och ”Absolut Hits”.
Vi behöver både se till att sköta det som ska skötas och hålla sinnet öppet för nya tankesätt. Vi behöver göra upp en bra plan för vårt arbete, hålla fast vid den även om någon flumnisse rackar ner på den för att den är fyrkantig och ofri, och vara beredda att släppa den om vår magkänsla säger att det är det rätta. Vi behöver både ta personligt ansvar för våra liv och göranden, och samtidigt säga: Ske din vilja, inte min! Vi behöver både göra en fungerande budget för vårt föräldrakooperativa dagis med buffert för höjda elpriser och oväntade vattenskador, och samtidigt ha tillit till processen.
Och att ha tillit är på intet sätt detsamma som att ha tekniska garantier eller veta att det rent statistiskt brukar lösa sig. Att ha tillit innebär att lita på att livet kommer att bistå oss med nödvändiga resurser och erbjuda oss lösningar längs vägen. Lösningar som vi inte kan sitta på vår planeringskammare och tänka ut i förväg.
I gengäld
Vad livet begär av oss i gengäld är bara två enkla småsaker. Dels behöver vi ge upp vår ensamrätt att definiera vad som är en ”bra lösning”. Dels krävs det av oss att vi förmår lägga våra reservationer och förbehåll åt sidan och vara helhjärtade i det vi gör. Och det gäller såväl i vårt engagemang och vår entusiasm som i vår förtvivlan.
Välkommen ombord! Tack för att du har valt att färdas med planeten Jorden!
