”Perssons Mekaniska Verkstad läggs ner till årsskiftet. Personalen säger att lönsamheten har varit god de senaste åren men att man helt enkelt inte har lust längre. Dessutom tycker man att världen inte har behov av fler hydrauliska bultdragare för hobbybruk.
– Nä, det är ju en rätt onödig pryl, säger företagets VD Klas Persson.
– Dessutom är den ful, tillägger fackklubbens ordförande Börje Ahlkvist.
Huvuddelen av de anställda ska enligt uppgift börja dansa balett efter årsskiftet.”
Sadla om
Äntligen söndag förmiddag. Efter en lyxig brunch i makligt tempo slår vi oss ner i länsfåtöljen med en rykande het cappucino från espressomaskinen vi fick i julklapp. Vi tänker att vi för en gångs skull ska ha tid att riktigt njuta av morgontidningens tjocka helgbilaga. Lite förstrött börjar vi bläddra och småläsa här och var; ett resereportage om ett nytt ännu orört resmål, en intervju med idrottsstjärnan som berättar hur hon gör för att ladda om batterierna, ett personligt porträtt av en författare i ropet. Sedan dyker den nästan ofelbart upp; en symptomatisk typ av artikel som man säkrast känner igen på rubriken: ”Chefen/Ingenjören/Ekonomen som sadlade om.”
Helbild på en man 50+, sliten av många stressiga år, men på fotografiet taget i mjukt ljus ser han ändå rätt nöjd och harmonisk ut. I löptexten berättar han att han efter många års klättrande på karriärsstegen i ett av våra stora tillverkningsföretag till slut gick i väggen. Först efter det vågade han ta steget ut i det okända och pröva sin hemliga dröm – att renovera gamla möbler. På köpet har han dessutom sluta röka, lagt om sin kost och fått mer tid att träffa sina barnbarn!
* * *
Jag inbillar mig att den här typen av artiklar lyste med sin frånvaro för en generation eller två sedan. Varför? Jo, därför att arbete inom produktion på den tiden fortfarande ansågs som personligt stimulerande, och dessutom som en meningsfull del av strävan att komma ifrån det gamla armodiga Fattigsverige. Medan det idag betraktas som… Ja, kanske som något nödvändigt ont. Men i alla fall inte som något själsbefrämjande.
I utkanten av livet
Låt oss för skoj skull föreställa oss den motsatta artikeln i en helgbilaga:
”Efter 10 år som fönsterrenoverare i Hälsingland och sedan 15 år som krukmakare på Gotland tröttnade Eva på att sitta där och ’ruttna’ i utkanten av livet. Idag är hon utvecklingsansvarig för en produktserie på ett stort elektronikföretag utanför Kista.
– Vi tillverkar handdatorer för alla ändamål, såväl sjukvården som lantbruket är stora kunder. Liksom spelsugna ungdomar med otroligt initierade krav såväl på design som på prestanda, tillägger hon. Idag tjänar jag kanske sju gånger mer än jag gjorde med hantverket, jag reser runt i världen, träffar våra underleverantörer och håller mig á jour med utvecklingen. Vi beräknar att prestandan på våra konkurrenters produkter fördubblas på 36 månader, och om vi inte håller jämna steg med dem så riskerar vi att slås ut. Den här typen av utmaningar tvingar mig att vara alert som människa, att hitta nödvändiga resurser inom mig själv, och att våga ta svåra beslut. Jobbet och kontakten med kollegorna får mig att växa och utvecklas som människa på ett helt annat sätt än när jag hade mitt krukmakeri. Där jobbade jag ensam, och de flesta av mina kunder tyckte mest att jag var ett charmigt inslag som passade in i deras dröm om en genuin tillvaro där allt var som förr.”
Sprickan
Det finns en grundläggande spricka här. En spricka som handlar om vårt förhållande till massproducerade varor, och om arbetet med att framställa dessa. En spricka som handlar om att de flesta av oss instinktivt upplever att det är ”bättre” med handdrejade keramikkoppar än med maskingjorda. Men vad i så fall med glödlamporna, goretexkläderna och läsplattorna?
Den här sprickan löper hela vägen ner genom fundamentet för vårt moderna samhälle. Ett fundament som består av storskalig, anonymiserad, industriell produktion av billiga konsumtionsvaror, med tillhörande storskalig, massmediebaserad marknadsföring och storskalig (fossildriven) distribution till enhetligt designade riks- eller världstäckande butikskedjor.
Varför?
Den där sprickan riktar obönhörligen vår uppmärksamhet mot den lilla, lilla frågan varför? Varför driver vi företag? Varför producerar vi robotgräsklippare, sminkväskor, gameboys och inslagspapper? Varför jobbar vi som produktutvecklare, lokalvårdare, lagerbiträden, revisorer, marknadsförare eller handläggare på försäkringskassan? Varför tillbringar vi uppemot hälften av våra liv till att vara på, eller ta oss fram och tillbaka till, olika jobb? Vad går alltihopa ut på? Varför anses det som en glädjande nyhet när Ekot rapporterar att sysselsättningen har ökat och att Sverige har fått 34.000 nya arbetstillfällen det senaste året. Varför är det ett löfte och inte ett hot när politikerna i valrörelsen pratar om hundratusen nya jobb under den kommande mandatperioden.
V a r f ö r?
* * *
För att försörja oss, är ett vanligt svar. Jovisst, men det är ändå bara halva sanningen. Hur många av oss skulle sluta jobba de närmsta åren om vi vann en miljon på lotto?
Många av de svenskar som äger en villa eller bostadsrätt i storstadsområdena skulle kunna säga upp sig i morgon, sälja bostaden, köpa ett billigt hus på landsbygden med vedkamin och trädgårdsland och ändå ha tillräckligt mycket pengar kvar för att kunna leva drägligt i 10-15 år. Oerhört lockande – om vi nu faktiskt gick till jobbet enkom för att försörja oss.
Det är inte utan att jag känner mig naiv när jag ställer den här frågan. Och jag märker att jag av bara farten börjar formulera olika typer av ”överslätande” förklaringar: Vi arbetar naturligtvis för att utföra nödvändiga uppgifter, men också för att det ger oss social samvaro, för att det är identitetsstödjande med mera. Men låt oss stanna kvar just här: Varför?
Brist och behov
Historiskt sett har alla kultursamhällen präglats av olika former av brist. Men bristsamhällets uppenbart meningsfulla uppgifter – odla mat, tillverka kläder, bygga bostäder, utveckla tekniska hjälpmedel och förmedla kunskap – har en efter en börjat luckras upp i kanterna. Fetma är snart ett större världshälsoproblem än undernäring. Loppmarknaderna svämmar över av alla prylar, böcker och kläder som vi gör oss av med när vi läst Feng Shui-böcker och börjat ”rensa i röran”. Teknikutvecklingen, som en gång i tiden var tänkt att tjäna människan, är sedan länge ett skenande tåg som bara fortsätter att rulla på av egen kraft. (Teknikföretagens forskningsavdelningar får numera anses inriktade på att skapa mänskliga behov snarare än på att försöka lösa dem.) Och kunskap har blivit till fakta som blivit till information som blivit till infostress.
Överflöd
Det materiella överflödet och den extremt opersonliga massproduktionen har fått de tekniska framstegen att mista sin forna glans. Nyhetens behag har med tiden kommit att ersättas av en diffus kvalmighet. Vi kanske fortfarande uppskattar vår egen nya extra stora plasma-TV som tronar som ett altare i vardagsrummet. Men när vi ska bistå en kompis med köpråd, och går runt på köpcentret och jämför priser och prestanda på ett otal olika modeller i den ena gigantiska butiken efter den andra, får vi mest bara en bulimisk känsla av alltihopa.
De ungas drömmar
Vi gillar numera att konsumera prylar som många av oss skulle ha upplevt som meningslöst att tillverka. Vi tycker att det är användbart och praktiskt med USB-minnen, men vi jublar inte riktigt vid tanken att vi själva eller våra barn skulle viga våra liv åt att utveckla, producera eller marknadsföra dem. Och även om några av oss kanske skulle vilja det, så vill i alla fall inte våra barn det. Industrier och produktion förekommer överhuvudtaget inte i de filmer, låtar, bloggar, webbvideos och facebook-delningar som formar deras drömmar och ideal.
Det är ingen slump att ungdomar förr i världen tittade på Vi i Femman som premierade sådant som intelligens, flit, kunskap och logiskt tänkande. Nuförtiden tittar ungdomar på program som Idol eller Kung i Baren, som snarare premierar attityd, coolhet, kändisskap samt – inte att förglömma – framgång utan ansträngning.
