Under en längre tid haft jag haft en fascination inför kulturer med nedärvd, medfödd eller annan form av strikt reglerad tillhörighet: indianstammen, zigenarklanen, klosterorden, judendomen, samebyn eller för den delen Mc-gänget. Efter några fåfänga exkursioner med exotiska förtecken, har denna fascination mer och mer kommit att bli en spegel tillbaka mot mig själv och min egen kultur.
Min generation latte- och sushisvenskar är välutbildade, öppensinnade, har gott självförtroende och är ofta mindre skraja för att prova något nytt än att prova någonting gammalt.
Vi är fria att ta för oss av otaliga möjligheter i form av utbildningar, arbeten, projekt och evenemang. Vi kan välja att åka på hundspannskurs med eskimåer i Canada eller tillbringa ett halvår i tystnad i ett japanskt zenkloster. Vi kan plugga genusvetenskap på distans eller gå en helgkurs i primalterapi för att lösa upp blockeringar från vår barndom. Vi kan engagera oss i miljörörelsen, chatta på ett nätforum för transsexuella, anmäla oss till en studiecirkel om franska postmoderna filosofer eller börja gå nattvandringar med ”Morsor och farsor på stan. Möjligheterna är oräkneliga. Däremot saknar vi i stor utsträckning det jag kallar villkorslösa tillhörigheter.
Villkorslös tillhörighet
Med villkorslös tillhörighet avser jag alla de sammanhang som vi omfattas av på grund av yttre kriterier, och som vi inte heller kan välja bort genom en egen viljeakt. Tydliga exempel är nationalitet, traditionell religion, stam eller klan, och kast eller klass. Motsvarigheten på det privata planet utgörs av sådant som föräldrar, syskon, egna barn och övrig släkt.
Min tillhörighet som svensk, hindu, massaj, eller en del av familjen Bengtsson är inte villkorad av om jag är duktig nog, har pengar nog, är snygg nog, är snäll nog eller är villig nog. Omvänt så räcker det inte med att jag blir fly förbannad och ställer till en scen, eller skaffar mig goda argument och säger upp mig – jag är fortfarande svensk, hindu, massaj eller en del av familjen Bengtsson.
Självvalda tillhörighet
Motsatsen till villkorslösa tillhörigheter är självvalda tillhörigheter, det vill säga de grupperingar som vi själva fritt kan välja att gå in i eller ut ur. Principiellt sett är det helt upp till oss själva om vi vill vara medlemmar i till exempel skytteklubben, Satanistisk samling, Naturskyddsföreningen, frikyrkoförsamlingen eller kanske kamratföreningen Gamla Roslagsuvar. Och om vi väljer att gå med gör vi ofta det med dubbla syften. Vi vill delta i själva verksamheten, men vi vill också få del av gemenskap och samhörighet.
I våra privata liv förekommer motsvarande valbaserade situation, om än oorganiserat. Våra relationer till bekanta, kompisar, vänner, älskare och partners är vanligtvis frivilligt valda av båda parter. Jag fortsätter att umgås med dig bara om jag tycker att du är tillräckligt trevlig, och vice versa. Tillhörigheten är bestående, bara under villkor att båda parter fortsätter att vilja. Och båda parter har också möjlighet att välja bort.
Begränsningens trygghet
I samtiden fokuseras det mycket på de begränsningar som finns i ”påtvingade etiketter”, i att vi är definierade av yttre faktorer som ligger utanför vår makt att ändra på. Samtidigt ger den ofriheten oss en grundläggande trygghet vad gäller vår tillhörighet. Vi kan lugnt vila i att vi är till exempel katoliker, arbetarklass, gotlänningar, skomakare sedan åtta generationer, eller medlemmar av den anrika släkten Braak. Och detta oavsett om vi lyckas eller misslyckas med saker, och oavsett om vi väljer ”rätt” eller ”fel” på andra områden i livet. Vi kanske bryter kontakten med vår släkt när vi är i de sena tonåren för att i stället gå en performanceskola i San Francisco, eller bli miljöaktivist i Guatemala. Tio år senare har vi nått vägs ände, och återvänder med svansen mellan benen. Men både Gotland och katolska församlingen känns fortfarande vid oss, och snart har en avlägsen kusin Braak ordnat en praktikplats på sitt skomakeri åt oss.
Uppluckring pågår
Bara på ett släktled eller två har dock ett antal av våra tidigare självklara tillhörigheter mer och mer luckrats upp. Klassiska fundament för vår identitet så som nationalitet, klass, kön, födelseort och släkt har alla försvagats i våra alltmer flexibla och mobila liv, och i vår överlag alltmer liberala och förändringsbenägna kultur.
Bra eller dåligt? Naturligtvis är det bra ju mindre våra liv styrs av vilket kön vi föds med eller vilken klass vi växer upp i. Tack feminismen och tack arbetarrörelsen! Men den otydlighet om vilka vi är och var vi hör hemma som medföljer på köpet är på intet sätt problemfri. Särskilt om vi inte ens får låtsas om den för att inte misskreditera den goda kampen.
De tre kommande kapitel som handlar om TILLHÖRIGHET är lösenordsskyddade!
Skriv upp dig på bokprojektets mejl-lista genom att skicka ett e-mail till vilsenheten@magnusskanberg.se så får du lösenordet per mejl direkt.
Framöver får du också uppdateringar när nya kapitel publiceras, och när hela boken är färdig och finns att beställa med mera. Du kan enkelt gå ur mejl-listan om du inte vill ha fler mejl.
